En del behöver man inte vara rädd för

18/10 På fredagen kände jag mig övergiven och ensam så som man gör när man blir ensam kvar någonstans när man reser. Killarna hade lite ärenden och hade inte tid att träffa mig alls innan de åkte så jag tog en promenad runt Union Square och närliggande gator. Jag köpte en massa nagellack på en liten sminkbutik eftersom de hade en massa olika O.P.I-nagellack och jag hade ju ett par dagar tidigare fått reda på att Sephora slutat att föra det märket och det är mitt favoritmärke. De har många häftiga färger och effekter och det är bra och torkar fort. De menade att deras nya märke är bättre, men vad har det för betydelse när de inte har några fina färger att välja på och dessutom rätt få varianter?
Jag köpte 10 lack tror jag, de är hälften så dyra i USA än hemma och de har fler färger att välja på.
Sen gick jag till Starbucks på en bakgata och satte mig och jobbade i ett par timmar och sen gick jag för att äta en typisk San Francisco-lunch, soppa i surdegsskål. Egentligen är det en musselsoppa "chowder" man ska ha i den men eftersom jag inte tycker om musslor så tar jag hellre tomatsoppa och den är verkligen jättegod!
Nöjd och mätt började jag gå tillbaka mot hotellet igen och på vägen var jag inte på Uniqlo för att se vad de hade att erbjuda och jag köpte ett par till fleecetröjor, likadana som jag köpte förra året på samma ställe, för jag tycker så mycket om dem.
Jag gick tillbaka till hotellet och började packa och fixa inför hemresan, det var svårt att få plats med allt, men till mitt försvar så hade jag faktiskt en rätt liten väska med mig. Min var i alla fall nästan hälften så stor som både min kollegas och norrmännens.
Senare på kvällen gick jag iväg och köpte lite sashimi och sen gick jag tillbaka till hotellet för att äta, San Francisco är inte kul när man är ensam, folk är rätt hotfulla särskilt de hemlösa och så är det ingen annanstans i USA. I Los Angeles har jag till exempel tagit mig fram i mörkret med hjälp av hemlösa och gatubarn men i SF är jag nästan nervös till och med när det är ljust.
Fast kvällen innan hade jag faktiskt pratat med en trevlig hemlös man vid Union Square och jag som aldrig ger några pengar gav honom 10 dollar. Han sålde deras motsvarighet till Situation Stockholm och den skulle kosta 1 dollar, men jag hade inga kontanter och ingen växel. Efter att han pekat mig i riktningen av närmaste bankomat så gav jag honom pengarna efter att vi diskuterat det en stund. Jag frågade inte vad han skulle göra med dem men han garanterade att han skulle äta för dem och inte köpa droger eller alkohol och erbjöd mig att följa med och se det. Sen kramade han om mig och pussade mig på kinden och jag gick vidare till min middag med norrmännen, men det var som sagt på torsdagen.

Älska spotify!

28/10 Mitt på dagen på söndagen kom jag väl ut från mitt rum, fortfarande lite groggy och nere, men nu skulle jag ju få åka hem på kvällen.

Jag gick till en Starbucks som jag varit på helgen innan och satte mig i solen där för att äta en frukost i lugn och ro.
Den hemlösa mannen som satt sig hos mig helgen innan var tillbaka och bad om eld till sin cigarett. När jag förklarade att jag inte röker på förmiddagarna och därför inte hade tändaren med mig började han bli sur på mig. Ungefär i den vevan inser jag att jag nog hade cigaretter och tändare i handväskan, men med tanke på hur aggressiv han var vid det laget vågade jag inte erkänna att jag kommit på det.
Han satt och svor över hur dum jag var och använde till och med N ordet för att förklara varför jag var det. Att jag inte ville tala med en N. Nu började jag bli sur och sa att det hade att göra med att jag inte ville prata med någon alls och att han var rätt otrevlig. Slutligen gav han sig av när jag tröttnade och började packa ihop mina saker, så jag stannade kvar. Strax senare kommer en av de anställda från Starbucks ut och undrade om han ställt till problem och jag sa att ja, det hade han.
Killen vad om ursäkt att de inte kommit ut tidigare och så fick jag ett presentkort på en valfri dryck som plåster på såren. Amerikaner vet vad service är!
Sen gick jag tillbaka till Union Square när solen flyttade sig så att jag satt i skuggan och så satte jag mig i solen där istället. På vägen till min sittplats köpte jag en iste och en flaska vatten och det smakade sådär, men kändes så häftigt ändå att sitta där och sippa iste mitt på Union Square.
Sen kom jag på att butiken som en av amerikanerna nämnt när vi var i Reno nog var den som hette Uniqlo, han kallade den japanska GAP. Jag gick dit eftersom den inte ligger långt alls från Union Square och kom ut med en jacka, en dunväst, en top och två tjocka fleecetröjor!
Hoppsan, jo det var enkla kläder men de var snygga och det fanns mycket i blått och turkost och även om det inte var jättelåga priser så var det billigare än hemma i alla fall och så är det inte jättestor risk att man har samma kläder som alla andra.
Innan jag gick tillbaka till Union Square gick jag till Starbucks och fick min gratis dricka, jag valde en Frappuccino med sojamjölk. Det är väldigt gott, men lite för sött för min smak. Men jag satte mig i solen igen på torget och så satt jag återigen där tills solen gått ned bakom husen. Då gick jag tillbaka till hotellet för att packa.
Jag som sällan lyssnar på musik insåg ju att när man packar och fixar, då behöver man musik om något och så kom jag på att jag köpt internetaccess för att kunna jobba kvällen innan och att det fortfarande gällde, så jag ställde upp datorn på sängbordet och lyssnade på spotify från datorn!

Härligt att få lyssna på sin egen musik istället för att utan lycka leta efter musik på hotell-TVn och slutligen vara hänvisad till att lyssna på nån halvdan TV-serie istället med reklamavbrott med 2-4 minuters mellanrum. Ja, alltså, jag överdriver inte, det är faktiskt så i USA.
Efter att ha packat omsorgsfullt och faktiskt fått ned allt så duschade jag och bytte kläder och flätade håret och sen lämnade jag lite dricks till städerskorna för det ska man i USA och jag glömmer det allt som oftast...
Sen gick jag ned med mina väskor och tog en taxi till flygplatsen.
Och strax senare var jag på plats och sen finns inte mycket mer att tillägga, det var en händelselös resa förutom att jag fick upprepade komplimanger från säkerhetspersonalen för min tröja som hade exakt samma färg som deras uniformsskjortor. Men den ena killen menade nog verkligen allvar när han såg mi i ögonen och deklarerade att färgen kläde mig väldigt bra. Det var toppen jag köpt på Uniqlo samma eftermiddag så det var ju bra!

Man kan inte hjälpa att älska amerikaner

27/10 På lördagen hängde vi bara och pratade en massa, vi hade ju inte setts på flera år nu när vi träffades och vem vet hur lång tid det tar tills vi ses igen?
Vid 13 tog S en shuttlebuss till flygplatsen och jag var lämnad åt mitt öde, ensam i San Francisco, deppig och dan.
Jag gick till Starbucks och tog en croissant och latte, jag mådde inte bra och var lite deppig över att lämnas ensam i en främmande stad och man måste ju bara älska amerikanerna! En kille i övre 20-års åldern satt en bit ifrån mig och tyckte nog att jag inte såg riktgit okey ut, så han lutade sig åt mitt håll och frågade om jag var okey och om det fanns något han kunde göra?
Ja, de kanske pratar mycket och högt, men det betyder också att de inte är rädda för att ta kontakt med främmande människor!
Efter att slutligen fått i mig min sena frukost drev jag omkring och handlade lite grejer är och där. Jag handlade lite Halloweensaker i en butik särskilt för det och sen handlade jag lite mer smink till syrran. Sen satte jag mig i solen på Union Square och baar tittade på folk en lång stund.
Under tiden jag haft sällskap av min kollega eller S hade jag varit skonad från de hemlösa som besvärar en i San Francisco. Det kan låta hårt, men det är faktiskt så att de besvärar en. I andra städer i hela världen så tigger de, pratar med en och så, men i San Francisco blir de arga och fräser åt en om man inte ger dem något och de är läskiga faktiskt.
Nu när jag satt i parken kom en man fam till mig som jag faktiskt råkade ut för förra året också och han sjunger för en och ler, ända tills man säger att man inte har småpengar, då blir han hotfull och tjurig.
Men nu hade jag tur eftersom en elak fan satt en bit ifrån mig och svor och hotade mannen tills han lommade iväg. Jag skulle troligtvis inte vilja ha något att göra med den mannen heller eftersom hans människosyn tycks lämna mycket att önska, men just nu var jag rätt tacksam att sitta i närheten av honom.
När solen gick ned bakom husen så att parken var i skugga så gick jag tillbaka till hotellet och sov middag en stund. Jag sov inte bra och bara 1,5 timme, men det kändes lite bättre sen.
Sen tvingade jag mig ut för att äta middag eftersom croissanten och latten var det enda jag fått i mig under dagen och jag ville inte hamna i min yrsel igen. Alltså gick jag till restaurang Bangkok där de serverar nudel- och risrätter och valde en nudelsoppa med barbeque pork och den var inte så lysande, jag borde ha gått med min instinkt och insett att jag nog inte gillar sånt kött.
Men jag åt lite av nudlarna i alla fall men sen fick jag inte ned mer, det kändes som om jag hade haft sjösjuka i ett par dagar eller var bakfull eller nåt. Jag packade ned soppan i en burk jag fick och tog med den, tanken var att försöka äta lite mer senare, men det blev förstås inte av för jag mådde inte särskilt bra.
Resten av kvällen satt jag i sängen och surfade på Facebook och lyssnade på Spotify.

Vampyrlejon i San Francisco

20/10 På lördagen smsade jag och D till varandra och han hade redan varit uppe som vanligt, han är mer morgonpigg än jag när vi reser. Fast sanningen att säg brukar jag vara piggare senare under resans gång.

Vi tog en promenad till Starbucks för att äta frukost, jag tog bara en croissant och en mellanlatte, jag har ofta svårt för att äta ordentligt när jag reser.

Läskigt vampyrlejon

Sen hade vi bestämt oss för att ha en lugn, ledig dag utan en massa måsten så efter att vi ätit och tagit det lugnt ett tag så gick vi ett par kvarter för att ställa oss i den låååånga kön till spårvagnarna. De går från ett turisttätt område, Union Square till ett annat, Fisherman's Warf så det är alltid långa köer på ändhållplatserna. D vaktade våra platser i kön och jag gick för att köpa "Day Pass" åt oss. Vi trodde inte riktigt att vi skulle åka mer under dagen, men ett dagpass kostade bara 2 dollar mer per person än två enkla per person så det var ju lika bra ifall att.
Sen tog det inte så lång stund som vi befarat innan vi fick plats på en spårvagn och åkte mot Fisherman's Warf.
D fick en chans att stå på sidan av vagnen och det måste man prova, det blir en helt annan upplevelse och inte alls så tung och svårt som det kanske låter. Man står rätt bekvämt och stadigt på ett bra trappsteg och man har en stång att hålla sig i. Dessutom rör sig spårvagnen mjukt och det kränger väldigt lite.
Det luktar bränt trä när man åker spårvagn och det var inte förrän nu som jag insåg att det är när de bromsar som det luktar. Det luktar inte alls illa och jag undrar om bromsarna faktiskt kanske är av trä?

Halvvägs ned till Warfen så klev vi av vid China Town eftersom M som jag spenderat ett par dagar i San Francisco med året innan sagt att jag bara måste se det. Det var inte så speciellt visade det sig. Kanske har han inte varit i Singapore, Bangkok, Sydney och London. Dessa städer har också mer eller mindre omfattande delar som kallas China Town och har man sett ett har man nog sett alla på nåt sätt. Om man vill äta gott är det nog en god idé däremot.
Vi hittade däremot en butik som sålde rötter av olika slag och torkade bläckfiskar och sånt, vi tror att det mesta var mat och det var väldigt snyggt upplagt. Jag hann ta en bild innan D upplyste mig om att det stod att fotning var förbjuden, men se på hur snyggt burkarna är packade!
När vi gått några kvarter i China Town gick vi tillbaka och tog spårvagnen vidare ned mot warfen.
Vi hade bestämt oss för att äta lunch i Fisherman's Warf på Boudin. De bakar surdegsbröd och serverar soppa i en brödskål och det åt jag förra året och ville gärna ha det igen, jag ville också att D skulle få prova Clam Chowder i brödskål, det är visst speciellt för San Francisco. Själv gillar jag ju inte musslor så jag vågade inte prova det året innan. Clam Chowder är alltså en särskild typ av musselsoppa.
När vi kom fram var vi däremot inte alls hungriga ännu efter frukosten så vi bestämd oss för att ta en promenad utefter strandpromenaden och gick till Pier 39 där alla sjölejonen ligger och trängs.
Efter att ha stått och stirrat på dem ett bra tag kom vi fram till att de är ungefär som vilka San Franciscobor som helst. De trängs helt frivilligt på en liten plats, sen skäller de på varandra och visar tänderna (tutar och ropar) och sen blir det inte så mycket mer, de är nog i grunden ganska fredliga.
När vi gått till sjölejonen och tittat började vi sakta gå tillbaka och förundrades över deras gatuunderhållare som aldrig tycks komma på nåt bättre än att täcka sig själva i antingen guld- eller silverfärg och sen stå och leka robot. Men turisterna tycks gilla det och ser ut att tycka att det är jättehäftigt och betalar gärna lite dricks för att posera med dem för ett foto.


Kvällen innan hade jag berättat för D om en hemlös man som är väldigt känd, han står till och med omnämnd i guideböcker om San Francisco. Han gömmer sig i ett hemgjort buskage nere på hamnpromenaden och så sticker han ut huvudet och skrämmer dem som går förbi, jag vet till och med var han sitter. Ändå lyckades jag, som nästan alltid är på min vakt, att missa ett buskage på en betongtrottoar och missade också de +20 personer som stå vända mot oss med en spänd förväntan när vi kommer gående. Jag vet inte vad vi pratade om, men det måste ha tagit all min uppmärksamhet för när han poppade ut huvudet och morrade åt mig hoppade jag till och sa: -Åhh gud....
Det förvånade mig mycket mer än någon annan. Publiken var överlycklig och försto troligtvis inte ett enda ord svenska. Själv var jag förvånad över att jag varit så ouppmärksam och dessutom blivit skrämd, det är nästan omöjligt att skrämma mig sådör, kanske just för att jag brukar vara uppmärksam och se vad som händer omkring mig. Sen mitt utrop... ehhh va? D hävdar bestämt att jag hade kunnat lura i honom vad som helst om min egen reaktion istället för att berätta sanningen, han var så förvånad själv. Men sån är ju inte jag och jag kan liksom inte riktigt smälta att mitt första ord i en sån situation skulle vara Gud!
Vi gick i alla fall för att äta vår lunch och D tyckte att det var rätt så gott, brödet är ju i alla fall väldigt gott. Själv tog jag chili con carne i min brödskål denna gång, men den var sådär. Tomatsoppan jag åt förra året var bättre.
D gillade sin Chowder och tyckte inte att den var så tug som han trott att den skulle vara.

Sen var det bara att återigen ställa sig i en lång kö för att ta spårvagnen tillbaka. Det tog nog nästan en timme innan vi var på väg igen.
Vi gick och lämnade lite grejer på rummen och sen gick vi ut igen. Jag gick till Sephora för att handla lite smink och D gick till köpcentret lite längre ned.
Efter att vi vilat lite och fräschat till oss gick vi bara ned till hotellets restaurang för att äta. Vi hade tagit en titt på deras meny och den såg bra ut, var inte svindyr och de var med i Guide Michelin och D gillar ju sin mat och ville prova och jag hade inget emot det.
Servicen var trevlig och maten god. Jag tog en löksoppa till förrätt och den ar väldigt bra och sen valde vi båda råbiff av viltkött på kastanjekräm med bananchips. Det såg visserligen ut som en stor bajskorv och vi undvek det ämnet en stund tills vi inte kunde hålla igen längre och sen skrattade vi gott. Men det smakade bra! Jag lämnade det mesta av chipsen och krämen för det var såär. Men det var häftigt att ha testat. Man får sällan så glada bilder på D som när han har god mat framför sig, det tycks vara då han är som lyckligast, så jag var tvungen att ta en bild på honom när han åt sin förrätt, grillade räkor.
Till efterrätt tog D en chokladtårta som även jag smakade på och som vi ändå lämnade det mesta av, den var så maffig. Sen tog vi varsin drink och nu vet i alla fall en bartender i San Francisco hur man gör en Kaffe Karlsson...
Tanken hade varit att vi skulle gå iväg till pianobaren där jag och M varit förra året men vi insåg att vi inte orkade och att ingen av oss egentligen kände för det, så vi gick till en butik och köpte ett par öl och körde lite häng på min balkong istället.
Jag drack Black Malibu och cola och D drack sin favoritöl som han blivit så lycklig över att hitta i butikskylen att han utbrast: Shit pommes frites och killen som jobbade där tittade konstigt på oss.
Det var riktigt kyligt att sitta ute, men det var liksom för vackert och häftigt att sitta på en balkong i San Francisco för att strunta i det.
Vi hade båda varit så trötta att vi nästan somnade vid middagen och plötsligt satt vi och snackade och hade trevligt och sen var klockan 2.30!
Vi bestämde återigen att inte ta en tidig morgon och så fort D gått gick jag och lade mig.