Det hade jag inte behövt oroa mig för

30/10 På onsdagen började vi dagen med nudelsoppa. Vi hade ju handlat lite sånt i Bangkok innan vi åkte så att det skulle vara enkelt med frukost. Jag hade nudlar kvar sen tidigare och sa till ungarna att de var för starka för mig men att de gärna fick prova om de vågade. Minen på L är efter att hon ätit en stund av nudlarna och höll på att storkna för att de var så heta!
S hade förstås inga problem med dem alls.
Ju's brorsa och familj bor i Mae Phim och jag kunde knappt vänta med att höra av mig och träffa dem. Men de har haft det jobbigt den sista tiden med en riktig tragedi i familjen, så jag ville vänta en dag i alla fall innan jag började jaga S för att ses. Men det hade jag inte behövt göra, han hörde av sig och undrade var vi höll hus. Så framåt kvällen när vi hade fixat en moppe med sidovagn att hyra för veckan så åkte vi in till byn och Mae Phim Sportsbar för att träffa S, hans sambo och vänner.
Jag och tjejerna som ju är tillräckligt gamla för att dricka blev bjudna på någon läskig shot som jag mådde fruktansvärt illa av länge efteråt, dessutom blev jag fruktansvärt full av den på någon minut bara, men det gick ju över på nån halvtimme. Systersonen S som är för ung för att dricka är ändå inte intresserad av det så han tycker inte att det känns jobbigt alls och tjejerna liksom jag, drack mest sin shot för att vara artiga. Vi är visst inga stordrickare eller partyfolk...
Vi hade däremot väldigt trevligt och kan ni tänka er, S andra väns dotter med kompis hade kommit ner för att hälsa på också och det visade sig vara V's kompisar sedan tidigare som hon visste skulle till Thailand, men inte hade vi någon aning om att de skulle till samma ort och vara på samma bar som vi för att träffa samma person!
Senare på kvällen gick strömmen i hela byn och vi satt i mörkret i baren och åt lite kycklingvingar som R som äger puben bjöd oss på, de var de godaste vingar jag någonsin ätit i hela mitt liv!

Kort Bangkokdag

25/10 På fredag eftermiddag kom vi fram till Bangkok och tog en taxi in till stan och vårt hotell.
Det var bestämt att jag och S skulle dela rum de nätterna vi var i Bangkok och när vi checkat in gick vi ut på stan för att hitta någonstans att äta. Vi hittade inget som alla ville äta och slutligen så bestämde vi oss mer eller mindre för att gå in på nästa restaurang vi hittade oavsett vad det var.
Det råkade vara ett nudelställe och även om ingen var supernöjd över valet så var alla med på att det var helt ok.
När vi ätit klart var alla vimmelkantiga av trötthet och vi gick raka vägen till hotellet och gick och lade oss.

Efter värme är det gott med sallad

31/7 Jag kom till Skavsta strax efter midnatt och fick gå en bit till Kustbevakningens parkering för att hämta bilen. Sen åkte jag hemåt. Fördelen med att resa vid den tiden på dygnet är ju att det inte är särskilt mycket trafik! Nä jag kom hem vid 1.30 på morgonen var systersonen hemma hos mig och hade gjort nudelsoppa åt oss. Vi åt soppa och tittade på film för att varva ner lite och sen gick vi och lade oss. Senare på dagen gjorde packade jag upp och tvättade och gjorde en tonfisksallad, ja var sugen på nåt fräscht.

Hoppsan, jag glömde att nudlar gör så

15/5 På onsdagen hade jag verkligen riktigt, riktigt ont i halsen men efter en hel dag i ensamhet så bestämde jag mig för att sitta och vara sjuk på pyssel likaväl som hemma. När jag kom till mamma snodde jag en nudelsoppa av henne att äta till middag. Jag glömde visst att nudlar är en av de saker som jag har svårast för att äta efter min GBP för 3½ år sedan och nån halvtimme senare lämnade den kroppen snabbare än den tagit sig in... Ja ja, det kan jag leva med.

Man kan inte hjälpa att älska amerikaner

27/10 På lördagen hängde vi bara och pratade en massa, vi hade ju inte setts på flera år nu när vi träffades och vem vet hur lång tid det tar tills vi ses igen?
Vid 13 tog S en shuttlebuss till flygplatsen och jag var lämnad åt mitt öde, ensam i San Francisco, deppig och dan.
Jag gick till Starbucks och tog en croissant och latte, jag mådde inte bra och var lite deppig över att lämnas ensam i en främmande stad och man måste ju bara älska amerikanerna! En kille i övre 20-års åldern satt en bit ifrån mig och tyckte nog att jag inte såg riktgit okey ut, så han lutade sig åt mitt håll och frågade om jag var okey och om det fanns något han kunde göra?
Ja, de kanske pratar mycket och högt, men det betyder också att de inte är rädda för att ta kontakt med främmande människor!
Efter att slutligen fått i mig min sena frukost drev jag omkring och handlade lite grejer är och där. Jag handlade lite Halloweensaker i en butik särskilt för det och sen handlade jag lite mer smink till syrran. Sen satte jag mig i solen på Union Square och baar tittade på folk en lång stund.
Under tiden jag haft sällskap av min kollega eller S hade jag varit skonad från de hemlösa som besvärar en i San Francisco. Det kan låta hårt, men det är faktiskt så att de besvärar en. I andra städer i hela världen så tigger de, pratar med en och så, men i San Francisco blir de arga och fräser åt en om man inte ger dem något och de är läskiga faktiskt.
Nu när jag satt i parken kom en man fam till mig som jag faktiskt råkade ut för förra året också och han sjunger för en och ler, ända tills man säger att man inte har småpengar, då blir han hotfull och tjurig.
Men nu hade jag tur eftersom en elak fan satt en bit ifrån mig och svor och hotade mannen tills han lommade iväg. Jag skulle troligtvis inte vilja ha något att göra med den mannen heller eftersom hans människosyn tycks lämna mycket att önska, men just nu var jag rätt tacksam att sitta i närheten av honom.
När solen gick ned bakom husen så att parken var i skugga så gick jag tillbaka till hotellet och sov middag en stund. Jag sov inte bra och bara 1,5 timme, men det kändes lite bättre sen.
Sen tvingade jag mig ut för att äta middag eftersom croissanten och latten var det enda jag fått i mig under dagen och jag ville inte hamna i min yrsel igen. Alltså gick jag till restaurang Bangkok där de serverar nudel- och risrätter och valde en nudelsoppa med barbeque pork och den var inte så lysande, jag borde ha gått med min instinkt och insett att jag nog inte gillar sånt kött.
Men jag åt lite av nudlarna i alla fall men sen fick jag inte ned mer, det kändes som om jag hade haft sjösjuka i ett par dagar eller var bakfull eller nåt. Jag packade ned soppan i en burk jag fick och tog med den, tanken var att försöka äta lite mer senare, men det blev förstås inte av för jag mådde inte särskilt bra.
Resten av kvällen satt jag i sängen och surfade på Facebook och lyssnade på Spotify.

Mitt blodsocker brukar hålla sig rätt stabilt

25/10 På torsdagen möttes jag och S i receptionen för att gå och äta frukost, checka ut och komma fram till en plan.
S hade kollat på internet och vägarna genom bergen skulle vara snöfria och farbara så vi bestämde oss för att hyra en bil och att S fick köra eftersom han ju hade ett körkort med sig.
På vägen mot bergen såg vi tunga snömoln över bergen igen men vi passerade vid sidan av dem och hade snöfritt på vägarna hela vägen genom Sierra Nevada. På sidan om vägen var det gott om snö sedan ett par dagar tidigare. Vi tog "The Scenic Route" eftersom vi inte hade bråttom och för att vi kände för att se oss omkring. Problemet var bara att man inte kunder hyra en navigator om man skulle hyra bilen på ett ställe och återlämna den på ett annat... Jag känner till ungefär åt vilket håll vi skulle, men det är en annan sak att komma ihåg vägnumret, särskilt som jag hittills åkt sträckan San Francisco-Reno totalt tre gånger, detta var den fjärde och vi har tagit olika vägar varje gång...
Vi kom lite fel och missade nog den vackraste biten av vägen som gick vid sidan av Lake Tahoe men vi hade rätt kul medan vi letade efter rätt väg och vi fick en avstickare till Carson City som är State Capitol i Nevada och välkänd genom Westernfilmer. Sen att det inte är mycket att se är en annan sak och dessutom har jag åkt igenom där förr, men ändå!
Kartan vi fått av biluthyraren var en kopierad svartvit en och det gick inte att tyda vägnumren och inga av de mackar vi stannade på hade kartor att sälja.
Nåja, med gemensamma krafter tog vi oss till rätt route slutligen och sen visste ju jag att vi skulle mot Sacramento så då var det raka vägen sen.
Vi stannade på vägen och tänkte äta något litet och beslutet landade på Taco Bell, mest för att vi var nyfikna. Gör inte om det misstaget!
Det var knappt ätbart alls faktiskt och jag förstår nu vad min ex-roommate K menade med att snabbmatsrestauranger är så mycket fräschare i Sverige än i USA. De är verkligen slitna och fula och ganska äckliga också för den delen.
S tog en sallad och den var visst rätt äcklig, jag tog två små mjuka tacos och åt bara upp nästan en av dem trots att de inte var större än en vanlig hård taco. Den andra tog jag med mig för säkerhets skull och glömde att slänga den till två dagar senare.
Vi körde till flygplatsen och lämnade bilen och så tog vi en kaffe innan vi åkte taxi därifrån för att slippa sitta i köer. Vi kom fram till Union Square vid runt 19.30-20 och checkade in och tog upp väskorna. Sen vilade vi en stund och möttes inte upp förrän ganska sent på kvällen för en sen middag.
Vid det laget var jag yr, darrig och illamående och höll faktiskt på att svimma.
Jag åt min nudelsoppa försiktigt, försiktigt och för varje tugga mådde jag illa och allt snurrade och så fick jag vänta ett bra tag innan jag kunde ta en till.
Jag fick inte i mig så mycket men med den lilla mängden soppa och en cola så började blodsockret att ordna upp sig slutligen och jag mådde bättre när jag lade mig. Ändå hade jag svårt att sova och sov dåligt hela natten.

Jag vill se isbjörnar, inte pingviner

3/9 På natten till måndagen sov jag oroligt och vaknade till och från hela natten och vid 5.15 gick jag upp en stund och K hann gå upp och vi bytte några ord innan jag gick och lade mig igen. Som vanligt sov jag som bäst när det var dags att gå upp.  Jag stekte upp ett par ägg till äggmacka och åkte till jobbet greppandes min frappé.
Äggmackan visade sig vara sådär, det passade inte riktigt med kallrökt skinka till tyckte jag.
Jag glömde förresten berätta om tjejen som jag hittade vid vägkanten i Fresta på väg hem från Kista igår, just då jag lämnat av S hemma hos henne. Tjejen stod vid vägkanten, bilen stod konstigt snett och med varningsblinker på.
Hon såg ut att vara ledsen så jag stannade och klev ut och frågade vad som hänt. Tydligen hade hon kört på refugen i 55 km/h och det hade smällt till rejält och nu gick bilen inte att köra. Fälgen var inte snygg alls och petade in i däcket, det gick inte att vrida ratten heller.
Hon var inte så gammal och hade troligtvis precis fått körkort, hoppas jag i alla fall... Det är ju väldigt orutinerat att köra på en refug i den hastigheten, i en sväng, när man dessutom är på väg in i ett område med barn, katter och hundar.
Det sa jag förstås inte till henne, hon var leden nog som det var. Jag höll henne sällskap medan hon väntade på sin kille och sin mamma och de kom båda två med bara någon minuts mellanrum och då sa jag hejdå och åkte hemåt.
Men K hade sett dem en stund senare när hon klev av bussen och då var det både ambulans och polis där. Hon klagade på att hon hade väldigt ont i örat men det fanns inget märke så jag tänkte att det var stöten eller ljudet som skadat trumhinnan och att det inte borde vara någon fara. Kanske lika bra att kolla i alla fall.

Nåja, tillbaka till måndagen.
Direkt efter jobbet åkte jag mot stan och ett föredrag som hölls av Polar Quest. De säljer resor till väldigt exotiska ställen som Galapagos, Afrika, Grönland, Svalbard och Antarktis.
Dit jag helst av allt vill åka först är Svalbard, det verkar så spännande, vackert och intressant.
Problemet är bara att resorna kostar från 39 990:- / person och uppåt och det inkluderar inte flygresan, men dock det mesta annat.
Det var flera på den här föreläsningen som redan åkt med Polar Quest och de var alla helt lyriska och sa att det var välorganiserat och jättebra alltihopa. Det låter ju lovande, det finns ju ingen bättre reklam än nöjda kunder.
De som talade var också trevliga och visade en massa bilder med helt fantastiska motiv. Jo, jag vill definitivt åka. Problemet är bara att det finns en massa andra hål att stoppa pengar i, en sån här resa kostar ju faktiskt som 1-2 nya kök och jag behöver åtminstone ett...
Men sen fick jag en idé!
Jag fyller ju 40 i april nästa år, så härmed önskar jag mig bidrag till en sån resa, det är väl ett ypperligt sätt att ålderskrisa?
Japp, och så får jag väl önska mig samma sak i julklapp.
Jag kom inte hem förrän efter 20, det tog mycket längre tid än jag väntat mig och föredraget om Antarktis var lite längre än jag hade önskat. Om jag åker dit så är det mest för att jag sett alla andra intressanta platser jag velat se innan jag dör.
Tanken på att besöka en pol är ju fantastisk, men det är inte prioriterat.
Jag lagade nudelsoppa till middag och pratade med L en stund, sen såg jag klart på säsong 1 av Lipstick Jungle.

Den hade nog varit god varm

28/8 På tisdagen var min hjärna nästan mer överhettad än på måndagen och på eftermiddagen insåg jag att det var bättre att jag fick några praktiska saker gjorda än att försöka tänka. Så jag åkte till Axfood och handlade grejer till jobbet, det borde jag i alla fall ha gjort långt tidigare så det var bra att få gjort.
Fler av mina oavlönade, privata terapeuter lade tid på mig denna eftermiddag och kväll och gav mig råd och tröst, sparkar i baken och annat att tänka på. Det behövdes egentligen bara att L skulle ringa så skingrades tankarna ett tag och allt kändes bättre. Jag tror jag får förbjuda henne att resa bort igen...
Jag blev faktiskt så distraherad att jag glömde telefonen inne och missade sms-svaret jag väntat på hela dagen. Jag var lite nöjd med det, skönt att inte vänta med telefonen i handen hela tiden och vara allmänt tragisk.
Till middag gjorde jag anksoppa på buljongen jag kokat på söndagen, nudlar, ankköttet som blivit över och lite lök och pak choi. Det blev riktigt bra, men jag hade haft för mycket salt i buljongen och borde ha spätt ut den lite.
Grannen-M kom in och tog en kopp te och snackade skit medan jag åt och vi snackade så att dte till slut blev så att jag fick äta kall soppa.

Vilken jävla skitdag

9/2 Jag gick upp klockan 5.30 på torsdagen och gjorde mig i ordning och vi åt en snabb frukost och så tog vi en taxi till tågstationen. Strax före klockan 8 satt vi på tåget mot Middlesborough och nästa möte. Jag hade försökt få tag i J som vi skulle till hela veckan men inte fått tag i honom och har man bestämt nåt och inte hör nåt annat då står det ju fast, eller hur? När vi kommit halvvägs dit det vill säga hade rest i nån timme ungefär så får jag ett sms av honom att han inte fått svar på sina mail och därför är bortrest under dagen... Jag blev så jävla arg! Om någon inte svarar på mail när de reser så kan man ju anta att det inte har fått dem eller att man inte fått deras svar eller? Då ringer man och om man fortfarande inte får tag i någon på telefon eller sms då håller man mötet. Jag struntade i att svara, jag visste att jag inte skulle klara av att vara brittiskt artig och vi hade ju andra problem att ta itu med. Inte nog med att jag sovit runt 3 timmar, jag hade också dragit D iväg över halva England för att träffa någon som inte ens tyckte att vi var värda ett telefonsamtal... Nu gick D iväg och pratade med konduktören för att se hur vi lättast kunde ta oss från London ifrån där vi var. Vi skulle gå av nästa stopp och ta tåget tillbaka, nya biljetter var vi tvungna att köpa också. Sagt och gjort, vi åkte helt enkelt tillbaka hela vägen till Liverpool och sen tog vi tåget till London därifrån. Nu köpte vi första klass biljetter så att vi skulle kunna jobba under tiden så att vi åtminstone kunde få något gjort. Det var förvånande bekvämt att resa med tåg i första klass, kanske är Virgin bättre än andra också? Vi fick i alla fall lite gjort på vägen och slapp frysa och så fick vi en macka och kaffe också.Vi kom in till ;London Euston och tog tunnelbanan till Leicester Square och gick till mitt hotell, trodde jag... Tydligen hade jag inte bokat in mig på det hotell jag trodde, jag hade ju varit så stressad den dagen då jag bokade allt och nu kunde jag inte hitta mina resehandlingar och bokningsbekräftelser. Slutligen ringde tjejen i receptionen till de jag bokat med och tog reda på vart jag skulle, jag skulle till ett helt annat hotell. Tyvärr måste jag erkänna att jag vid det här laget var trött och förvirrad och kanske inte särskilt trevlig mot den stackars tjejen som gjorde allt för att hjälpa mig. Det var ju inte hennes fel att jag var så förvirrad att jag inte ens visste vart jag skulle, hon försökte ju bara hjälpa till.
Efter en massa virrande och några frågor till arbetare på vägen så hittade vi slutligen nästan fram, det visade sig vara två delar av samma hotell och vi fick hjälp med väskorna över gatan till det andra hotellet (Radisson Leicester Square) och sen var vi på rätt ställe. Det visade sig ligga precis PÅ Leicester Square och trots att jag varit där så många gånger har jag inte ens sett hotellet. Jag checkade in och sen lämnade vi alla väskor på mitt rum, D skulle bo på flygplatsen på ett hotell där eftersom han skulle åka hem så extremt tidigt nästa morgon.
D lånade min internetuppkoppling och skickade ett par mail och sen gick vi för att äta en sen lunch. Vi gick till China Town och jag introducerade D för Dim Sum och Won Ton nudelsoppa som jag ju älskar och sen gick vi mot Piccadilly Square och gick in på Lillywhite's där jag köpte två huvtröjor varav en som var av jättetjock fleece, jag frös ju fortfarande och den såg så varm och skön ut. Jag köpte också en baseballjacka som kanske inte passar mig, jag vet inte riktigt, men D sa att den var bra och den kostade bara 200:- så jag tyckte att det var värt risken. Jag köpte också två t-shirtar. Allt gick på totalt runt 500:-. Det är ett tips att gå dit när ni är i London.
På väg genom stan hittade vi en Gayclub som hette KuKlub vilket vi tyckte var rätt kul.
Vi hittade ett ställe som sålde munkar så vi köpte en varsin och åt den snabbt för det var iskallt därinne, de hade dörrarna vidöppna. Vi var ständigt förvånade över hur de kunde jobba i kylan de har inomhus överallt.
Vi gick in på en pub jag känner till precis runt hörnet från Piccadilly och jag tog en cola. Sen var vi helt slut båda två och vi gick tillbaka till mitt hotell, D tog sina väskor och åkte mot flygplatsen och jag sov middag, jag var helt slut.
Min kompis P hörde slutligen av sig och sa att han haft en rutten dag och var sur och grinig och inte skulle komma in till London för att äta middag med mig. Ja, min skitdag blev ju inte bättre av det...
Nån timme senare tvingade jag mig själv att gå ut och möttes av snöfall, jag frös så jag skakade och gick runt och funderade på vart sjutton jag skulle gå och äta och slutligen hamnade jag på The Golden Pagoda där vi ätit lunch och där jag oftast hamnar när jag är i China Town. Min och systersonens favoritställe håller de visst på och bygger om, det var stängt.
En bra regel är att gå till de restauranger som inte ser så mycket ut för världen och som har låga priser och att inte välja buffé.
Jag kunde inte motstå att än en gång ta en won ton soppa, jag har saknat det sedan jag kom hem från Singapore och det smakar likadant i China Town som där.
Sen promenerade jag runt i snöfallet en stund, det snöade mycket, men det syns inte riktigt på bilderna.
Jag köpte en carrot cake på Costa och gick sen tillbaka till hotellet, det gick inget bra på Odeon bion i alla fall. Sen tappade jag upp ett varmt bad och packade mina väskor mer omsorgsfullt och se där, där låg ju mina resedokument bland alla jobbmapparna. Sen låg jag i badet tills jag blev för varm och sen duschade jag och kände mig äntligen genomvarm för första gången på 4 dagar. Det här hotellet hade faktiskt badrockar också så det kändes lyxigt.
De håller på och bygger om hela Leicester Square inför OS i sommar och utsikten framför hotellet var ju inte så fin, men när allt  är klart blir det nog bra. Men då har man nog inte råd att bo där, jag kan tänka mig att det var så billigt just för att det byggs så mycket runt hotellet.
Jag smakade på min carrot cake men insåg snabbt att det var nötter och russin i den, bläää. Jag kastade det mesta och sen gick jag och lade mig, varm, nöjd och färdigpackad.

Hem till värmen

När vi gick upp 6.20 på morgonen på söndagen hade jag sovit i knappt 3 timmar. G hade fixat med hotellet att de ordnade en enkel frukost åt oss trots att det var tidigare än vad de normalt serverar den. Jag tog en mugg kaffe och åt min gamla pizza till frukost eftersom alla pålägg var söta...
Vi åkte mot flygplatsen vid 7 och var framme ganska snabbt. Det var fortfarande en massa frost på bilarna på hyrparkeringen där.

Folk tycktes tro att det var en solsemester jag skulle på, men det är kallt i Italien också på vintern.
När vi kom till flygplatsen hittade jag slutligen ett mjukisdjur till mamma, men så betalade jag 200:- för det också.
I kiosken hittade jag spelkort i plast och jag och mamma har letat efter såna sen jag var barn, hon hade två kortlekar med plastkort och de var utslitna och vi ville ha nya. Först nu hittade jag det alltså och trots att de kostade nästan 75:- per kortlek så köpte jag 3 stycken, 1 till mamma och 2 till mig.
Jag köpte en laxsandwich och en Red Bull att ta med mig på planet och strax senare var det dags att gå ombord. Jag och A hamnade bredvid varandra och G på andra sidan gången, GF satte sig långt fram i planet, jag antar att han behövde vara ensam en stund.

Jag åt min macka och sen somnade jag och sov ett bra tag tills jag blev väckt av ett jäkla sudsande upp och ned. Jag är inte van vid sån turbulens och jag vet inte om det är Ryanairs plan eller om det bara råkade vara sånt väder, men det visade sig blåsa en hel del när vi väl landade. Jag kan inte säga att jag blir rädd direkt när det hoppar sådär, men när jag inte vet varför och det inte brukar vara så, då blir jag lite nervös i alla fall.
När vi kom fram gick GF och hämtade bilen och efter att GF köpt en varsin kaffe latte åt oss så åkte vi mot Norrköping. Det kändes lite dumt att åka söderut när jag egentligen skulle norrut för att komma hem, men bilen stod ju i GFs garage.
Alla var trötta och satt tysta den knappa timmen det tog att åka till Norrköping och sen lastade vi grejerna i min bil, kramade GF och åkte tillbaka norrut. Jag och A var hungriga så vi stannade vid Max och handlade hamburgare i Drive In och sen åkte vi hemåt.
För att hitta bästa vägen in till Centralen från E4an så använde jag navigatorn och den skickade in oss någonstans på söder och vi hamnade i kö in till stan, kan det verkligen vara snabbaste vägen in till Centralen?
Till slut var vi framme i alla fall och jag släppte av G och A där och sen åkte jag vidare hemåt.

Jag hämtade Turre på vägen och sen hoppade jag rätt i säng för att få sova en stund. När jag vaknade någon timme senare mådde jag mycket bättre och gjorde en nudelsoppa till middag och sen betalade jag räkningar och tittade på Familjen Macahan.
Till efterrätt gjorde jag en smoothie

The Rock

På lördagen gick jag upp redan klockan 7 och även om solen redan sken så var det ganska kyligt och jag var glaqd att jag hade fleecetröjan på mig. Jag glömde att berätta att jag på fredagen glömde den ombord på vår turbåt och gick tillbaka nån timme senare och hämtade den, nog bör jag fundera på om huvudet är friskt eller inte?
Precis innan jag kom ut från hotellet åkte spårvagnen förbi men jag funderade inte så mycket på det, det kommer väl strax en ny tänkte jag. Icke sa nicke, jag väntade i säkert en kvart i alla fall innan nästa kom och nu började jag ju få bråttom ned till piren eftersom de sagt att biljetterna tar fort slut. Medan jag väntade såg jag något så tragiskt som ett par damer, identiska tvillingar som båda var "bag ladys", hemlösa alltså, vad hände egentligen?
Det tar ju runt 20 minuter att åka spårvagnen ned från Union Square till Fisherman's Wharf också. När jag kom ned dit köpte jag en latte och en macka och skyndade sen ned mot den andra spårvagnen. När jag kom ned till den gatan insåg jag däremot plötsligt att den var enkelriktad och inga spårvagnar gick åt det håll jag skulle. Jag resonerade så att det var bättre att gå rask mot piren än att försöka ta reda på varifrån jag skulle ta spårvagnen, var jag skulle kliva av och så vidare och sen i värsta fall komma fel eller få ta en omväg, så jag skyndade ned för gatan mot pir 43. Jag vet inte hur lång tid det tog att komma dit, men jag var rätt så svettig när jag kom fram. Då visade det sig att det inte var någon brådska alls, de hade massor av biljetter kvar vilket inte är normalfallet tydligen. Men nu kunde jag i alla fall sätta mig ned i deras kafeteria och äta upp min frukost i god ro. Sen fick vi stå i kö till båten rätt länge och så fotades vi på vägen in också, men sen fick jag en bra plats på soldäck och så tog det inte mer än 15 minuter att komma till Alcatraz.
Jag tog kort på tjejerna före mig i kön till båten, ser det inte roligt ut med varsin fallossymbol att äta på vägen till båten?
När vi kom till ön rekommenderades det att man såg filmen om öns historia innan man gjorde något annat och det tycker jag alltid är en bra idé efter att jag gjort så på till exempel Vasamuseet. Jag såg filmen och det var bra för jag visste knappt nåt om Alcatraz historia insåg jag då. Det har en varit militärt strategisk punkt under många år, sedan ett fängelse för krigsfångar och sen vanligt fängelse och på 70-talet var det ockuperat av indianer...
Efter filmen fanns möjlighet att gå upp till cellblocket med en guide och det gjorde jag. Vi gick en massa intressanta saker berättade för oss, som att det aldrig funnits varken färskvatten eller avlopp på ön och inga inhemska växter, allt är placerat där. Vi fick veta om flyktförsök, bränder och en massa annat och innan vi lämnade vår ranger och gick in i cellblocket tipsade han om att en före detta fånge skulle komma och berätta hur det var att sitta på Alcatraz just denna dag. Jag ställde klockan på min telefon för att inte missa ett sånt tillfälle och sen gick jag in och fick hörlurar och en liten dosa så att jag kunde börja min tur inne bland cellerna. Alcatraz var alltid ett väldigt litet fängelse, runt 200 fångar åt gången fanns det där och bara de värsta. På den tiden handlade det om att straffa fångarna och i fallet med den fången vi fick träffa (Robert Luke) var det det som gjorde susen faktiskt. Han berättade om hur de kunde se San Francisco så nära, höra musik och röster, men ändå var det så långt bort, det var det som var värst. En dag insåg han plötsligt att han genom sina val i livet också valt att sitta på Alcatraz och den dagen bestämde han sig för att inte hamna där igen och när han släpptes ut efter drygt 5 år lyckades han skaffa ett jobb efter bara 4 dagar och för den arbetsgivaren var den sista gången han någonsin berättade om sin tid på Alcatraz för annat än närmaste familjen.
Inte förrän 51 år senare har han nu börjat berätta sin historia och skrivit en bok. Jag gillar ju den typen av böcker och jag samlar dessutom på signerade böcker, så självklart köpte jag en och bad honom att signera den senare på eftermiddagen innan jag lämnade ön.
Vi bytte ett par ord och han uttryckte en förvåning och kanske lite irritation över att han behandlas som en legend, han tyckte inte att det skulle vara så, han är ju bara en före detta våldsam bankrånare och förtjänar inte detta. Men som jag sa, han har ju levt ett gott liv de senaste 51 åren och något måste det väl ha att göra med varför han behandlas som han gör.
Jag hittade ytterligare 2 böcker jag var tvungen att köpa och ett salt- och pepparkar också. Jag fotade och fotade men kände mig lite stressad av att det uppgavs ta 2½ timme att besöka ön och komma tillbaka och jag hade redan varit där 5 timmar, dessutom skulle ju M åka hem på eftermiddagen och vi hade bestämt att jag skulle höra av mig när jag kom tillbaka i land. Alcatraz är vackert på något sätt, alla dessa trappor, ruiner och patinan på alla ytor, jag gillar det. Jag hade kunnat stanna mycket längre bara för att fotografera mera, men slutligen bestämde jag mig för att ta båten tillbaka då det började bli sent.

M visade sig vara i Fisherman's Wharf vid sjölejonen och strax efter att jag kommit i land möttes vi upp och promenerade tillbaka mot andra änden av hamnen. Vi kom överrens om att sushi till lunch var något vi båda kände för och det var bra sushi! I USA har de en fisksort de gör sushi på som de kallar för Yellow Tail Tuna och den ser helt vit ut, titta i nedre högra hörnet av bilden.

Den är fantastiskt god och jag har inte sett den någon annanstans än i USA. Jag frågade min lokala sushirestaurang om yellow tail och han som har restaurangen säger att den inte går att få tag i i Sverige, han har försökt. Den är smörig och kompakt ungefär som en en bra sushi-lax fast till och med ännu bättre!

Vi såg en lokalkändis, en hemlös kille som gömmer sig i ett gäng kvistar och ris och skrämmer turister, det brukar ge honom dricks nog att leva på eftersom han är välkänd och till och med står med i vissa turistbeskrivningar av San Francisco.

Efter lunchen gick vi och satte oss vid en gräsmatta inte långt från stranden och njöt av solen. Det var lite kyligt men helt klarblå himmel. Sen gick vi och ställde oss i kön till spårvagnen och under tiden M köade gick jag och köpte kaffe på Starbucks åt oss. Dessutom köpte jag en fleecetröja för 12 dollar av en gatuförsäljare, det motsvarar ungefär 80:-, det tyckte jag var ett rimligt pris. Däremot var storlekarna enormt stora, jag var tvungen att köpa en medium och den var ändå lite väl stor faktiskt.
Jag sa hejdå till M och hoppade av vid Union Square vid mitt hotel och sen gick jag upp och vilade en stund och så tog jag en dusch och snyggade till mig. M hade varit tydlig med att jag borde gå ut på kvällen, han tyckte inte att jag borde stanna på hotelrummet en lördagkväll i San Francisco, särskilt inte när det var halloween. Jag höll visserligen med men var ändå tveksam att gå ut själv bland alla uteliggare, men som han sa, den där pianobaren låg ju precis runt hörnet och kändes väldigt trygg och säker. Så jag gjorde som sagt iórdning mig och gick sen ned till en asiatiskt restaurang jag sett ett par dagar innan och där beställde jag en won ton soppa med nudlar och räkor. Den var jättebra och smakade som nudelsopporna i Singapore och relativt billigt var det också.
När jag ätit klart gick jag runt hörnet till pianobaren och det var i stort sett samma show som dagen innan, men det var ju så bra så det gjorde inget, men jag kände mig osynlig och ingen pratade med mig eller ens såg mig som det verkade, ändå stannade jag till ganska sent.

När jag kom tillbaka till hotellet packade jag mina väskor och jag tyckte inte att jag handlat så mycket och på vägen dit hade ju väskan varit till hälften fylld med presenten, ändå hade jag nu svårt att få plats med allt trots att jag packade väldigt omsorgsfullt och tog bort alla onödiga emballage och sånt. Till slut kände jag att jag gjort vad jag kunde och kom i säng vid 2.