The Rock

På lördagen gick jag upp redan klockan 7 och även om solen redan sken så var det ganska kyligt och jag var glaqd att jag hade fleecetröjan på mig. Jag glömde att berätta att jag på fredagen glömde den ombord på vår turbåt och gick tillbaka nån timme senare och hämtade den, nog bör jag fundera på om huvudet är friskt eller inte?
Precis innan jag kom ut från hotellet åkte spårvagnen förbi men jag funderade inte så mycket på det, det kommer väl strax en ny tänkte jag. Icke sa nicke, jag väntade i säkert en kvart i alla fall innan nästa kom och nu började jag ju få bråttom ned till piren eftersom de sagt att biljetterna tar fort slut. Medan jag väntade såg jag något så tragiskt som ett par damer, identiska tvillingar som båda var "bag ladys", hemlösa alltså, vad hände egentligen?
Det tar ju runt 20 minuter att åka spårvagnen ned från Union Square till Fisherman's Wharf också. När jag kom ned dit köpte jag en latte och en macka och skyndade sen ned mot den andra spårvagnen. När jag kom ned till den gatan insåg jag däremot plötsligt att den var enkelriktad och inga spårvagnar gick åt det håll jag skulle. Jag resonerade så att det var bättre att gå rask mot piren än att försöka ta reda på varifrån jag skulle ta spårvagnen, var jag skulle kliva av och så vidare och sen i värsta fall komma fel eller få ta en omväg, så jag skyndade ned för gatan mot pir 43. Jag vet inte hur lång tid det tog att komma dit, men jag var rätt så svettig när jag kom fram. Då visade det sig att det inte var någon brådska alls, de hade massor av biljetter kvar vilket inte är normalfallet tydligen. Men nu kunde jag i alla fall sätta mig ned i deras kafeteria och äta upp min frukost i god ro. Sen fick vi stå i kö till båten rätt länge och så fotades vi på vägen in också, men sen fick jag en bra plats på soldäck och så tog det inte mer än 15 minuter att komma till Alcatraz.
Jag tog kort på tjejerna före mig i kön till båten, ser det inte roligt ut med varsin fallossymbol att äta på vägen till båten?
När vi kom till ön rekommenderades det att man såg filmen om öns historia innan man gjorde något annat och det tycker jag alltid är en bra idé efter att jag gjort så på till exempel Vasamuseet. Jag såg filmen och det var bra för jag visste knappt nåt om Alcatraz historia insåg jag då. Det har en varit militärt strategisk punkt under många år, sedan ett fängelse för krigsfångar och sen vanligt fängelse och på 70-talet var det ockuperat av indianer...
Efter filmen fanns möjlighet att gå upp till cellblocket med en guide och det gjorde jag. Vi gick en massa intressanta saker berättade för oss, som att det aldrig funnits varken färskvatten eller avlopp på ön och inga inhemska växter, allt är placerat där. Vi fick veta om flyktförsök, bränder och en massa annat och innan vi lämnade vår ranger och gick in i cellblocket tipsade han om att en före detta fånge skulle komma och berätta hur det var att sitta på Alcatraz just denna dag. Jag ställde klockan på min telefon för att inte missa ett sånt tillfälle och sen gick jag in och fick hörlurar och en liten dosa så att jag kunde börja min tur inne bland cellerna. Alcatraz var alltid ett väldigt litet fängelse, runt 200 fångar åt gången fanns det där och bara de värsta. På den tiden handlade det om att straffa fångarna och i fallet med den fången vi fick träffa (Robert Luke) var det det som gjorde susen faktiskt. Han berättade om hur de kunde se San Francisco så nära, höra musik och röster, men ändå var det så långt bort, det var det som var värst. En dag insåg han plötsligt att han genom sina val i livet också valt att sitta på Alcatraz och den dagen bestämde han sig för att inte hamna där igen och när han släpptes ut efter drygt 5 år lyckades han skaffa ett jobb efter bara 4 dagar och för den arbetsgivaren var den sista gången han någonsin berättade om sin tid på Alcatraz för annat än närmaste familjen.
Inte förrän 51 år senare har han nu börjat berätta sin historia och skrivit en bok. Jag gillar ju den typen av böcker och jag samlar dessutom på signerade böcker, så självklart köpte jag en och bad honom att signera den senare på eftermiddagen innan jag lämnade ön.
Vi bytte ett par ord och han uttryckte en förvåning och kanske lite irritation över att han behandlas som en legend, han tyckte inte att det skulle vara så, han är ju bara en före detta våldsam bankrånare och förtjänar inte detta. Men som jag sa, han har ju levt ett gott liv de senaste 51 åren och något måste det väl ha att göra med varför han behandlas som han gör.
Jag hittade ytterligare 2 böcker jag var tvungen att köpa och ett salt- och pepparkar också. Jag fotade och fotade men kände mig lite stressad av att det uppgavs ta 2½ timme att besöka ön och komma tillbaka och jag hade redan varit där 5 timmar, dessutom skulle ju M åka hem på eftermiddagen och vi hade bestämt att jag skulle höra av mig när jag kom tillbaka i land. Alcatraz är vackert på något sätt, alla dessa trappor, ruiner och patinan på alla ytor, jag gillar det. Jag hade kunnat stanna mycket längre bara för att fotografera mera, men slutligen bestämde jag mig för att ta båten tillbaka då det började bli sent.

M visade sig vara i Fisherman's Wharf vid sjölejonen och strax efter att jag kommit i land möttes vi upp och promenerade tillbaka mot andra änden av hamnen. Vi kom överrens om att sushi till lunch var något vi båda kände för och det var bra sushi! I USA har de en fisksort de gör sushi på som de kallar för Yellow Tail Tuna och den ser helt vit ut, titta i nedre högra hörnet av bilden.

Den är fantastiskt god och jag har inte sett den någon annanstans än i USA. Jag frågade min lokala sushirestaurang om yellow tail och han som har restaurangen säger att den inte går att få tag i i Sverige, han har försökt. Den är smörig och kompakt ungefär som en en bra sushi-lax fast till och med ännu bättre!

Vi såg en lokalkändis, en hemlös kille som gömmer sig i ett gäng kvistar och ris och skrämmer turister, det brukar ge honom dricks nog att leva på eftersom han är välkänd och till och med står med i vissa turistbeskrivningar av San Francisco.

Efter lunchen gick vi och satte oss vid en gräsmatta inte långt från stranden och njöt av solen. Det var lite kyligt men helt klarblå himmel. Sen gick vi och ställde oss i kön till spårvagnen och under tiden M köade gick jag och köpte kaffe på Starbucks åt oss. Dessutom köpte jag en fleecetröja för 12 dollar av en gatuförsäljare, det motsvarar ungefär 80:-, det tyckte jag var ett rimligt pris. Däremot var storlekarna enormt stora, jag var tvungen att köpa en medium och den var ändå lite väl stor faktiskt.
Jag sa hejdå till M och hoppade av vid Union Square vid mitt hotel och sen gick jag upp och vilade en stund och så tog jag en dusch och snyggade till mig. M hade varit tydlig med att jag borde gå ut på kvällen, han tyckte inte att jag borde stanna på hotelrummet en lördagkväll i San Francisco, särskilt inte när det var halloween. Jag höll visserligen med men var ändå tveksam att gå ut själv bland alla uteliggare, men som han sa, den där pianobaren låg ju precis runt hörnet och kändes väldigt trygg och säker. Så jag gjorde som sagt iórdning mig och gick sen ned till en asiatiskt restaurang jag sett ett par dagar innan och där beställde jag en won ton soppa med nudlar och räkor. Den var jättebra och smakade som nudelsopporna i Singapore och relativt billigt var det också.
När jag ätit klart gick jag runt hörnet till pianobaren och det var i stort sett samma show som dagen innan, men det var ju så bra så det gjorde inget, men jag kände mig osynlig och ingen pratade med mig eller ens såg mig som det verkade, ändå stannade jag till ganska sent.

När jag kom tillbaka till hotellet packade jag mina väskor och jag tyckte inte att jag handlat så mycket och på vägen dit hade ju väskan varit till hälften fylld med presenten, ändå hade jag nu svårt att få plats med allt trots att jag packade väldigt omsorgsfullt och tog bort alla onödiga emballage och sånt. Till slut kände jag att jag gjort vad jag kunde och kom i säng vid 2.