En stege har ju inte ens mycket till vindfång

31/3 På tisdagen började seminariet på riktigt och som vanligt började det med en filmsnutt med musik till, samma varje år. Jag vet inte varför, men jag älskar den där filmsnutten! Den är dramatisk och speglar rätt bra vad vi gör alla vi som arbetar med flygsäkerhet. När de efterlyste filmer från involverade företag så fick de mest material från de större företagen såsom Martin Baker, som gör ejection seats och Survitec som bland annat gör flottar och flytvästar. Fast vi lämnade också in en filmsnutt där svenska militären fäller materiel från Hercules med vårt fällningssystem. Jag tycker att filmen är välklippt och att musiken är väldigt stark och för mig ger det känslan av att "nu är vi här igen". Samma film används också precis före vår ordförandes sluttal sista dagen, på eftermiddagen. Något som alla vi deltagare gillar väldigt mycket är när vi får lyssna på en presentation av en slutanvändare och få feedback på hur våra produkter fungerar i skarpt läge. Denna dag fick vi just en sån chans när de informerade oss bland annat om hur skyddskläderna fungerar och vad som kan göras ännu bättre.
På eftermiddagen gick jag ut för att ta en cigg och Schweizarna var där ute samtidigt. Vi småpratade lite när en av hotellvaktmästarna kom ut med en stege och skulle laga undertaket framför hotellet. Det hade blåst något enormt, så kanske hade det gått sönder därför. När han precis kommit upp så att han stod längst upp så blåste det i igen och inte lite! Det var så pass att stegen höll på att blåsa bort trots att han stod på den och man kan ju inte direkt påstå att en stege har mycket till vindfång. Som tur var så var en av Schweizarna K väldigt uppmärksam, jag såg också vad som höll på att hända men jag satt ned på bänken bakom killarna och hade min datorväska mellan knäna för de hade också hållit på att blåsa bort. K rusade iväg och tog tag i stegen sekunden innan den blåste bort och de andra två kom ögonblicket efter och hjälpte till. Jag kunde se hur rädd killen på stegen var, jag vill inte ens tänka på vad som skulle ha hänt med honom om inte de andra var så snabba. De var 3 vuxna, starka karlar och hade stort problem att hålla stegen kvar så pass länge att killen kunde ta sig ner och sen hjälptes de alla fyra åt för att få in stegen genom dörren igen.
Det är svårt att se på bilden hur mycket det verkligen blåste, men senare på kvällen när vi blev upphämtade med bussen för att åka på galamiddagen så såg man spåren av stormen, till och med i centrala München!
När mässan stängde gick jag upp på rummet för att göra mig i ordning för galamiddagen, jag hade ju beställt en galaklänning sydd efter mina mått när jag var i Thailand i januari, men med bara en vecka kvar till mötet så bestämde vår ordförande att det inte passade sig att sätta en så strikt klädkod när det var buffé som serverades. Jag tycker förvisso att det var både lite sent att komma på det och dessutom känns det alltid lite speciellt när folk klär upp sig i smoking uniform eller långklänning. Jag hade på mig en av mina favoritklänningar, den som är vit, brun och svart. Jag kämpade mig svettig medan jag försökte att dra upp dragkedjan i ryggen och nacken och slutligen satte jag helt sonika på mig min rock och gick ned i lobbyn utan att dra upp den. Jag letade snabbt upp S när jag kom ned dit och tog tag i hennes arm och sa bara kort, jag behöver dig, NU och så drog jag henne mot toaletten. Hon bara följde med och verkade inte ens förvånad över mitt beteende och när vi närmade oss toaletten så sa hon bara: Är vi på väg till toaletten? Sen hjälpte hon mig att dra upp blixtlåset och så gick vi tillbaka ut. Ett annat val jag gjort ar att ha stayups istället för strumpbyxor och istället för höfthållare hade jag valt att ha trosor med inbyggda höfthållare. Detta ledde till att jag hade enorma problem hela kvällen, strumporna ville hasa ned hela tiden och då hängde liksom trosorna med och ville åka ned dem med!
Mina kvinnliga vänner hade väldigt roligt åt det när jag berättade varför jag ålade runt i klänningen hela kvällen.
Vi i styrelsen hade bordsplaceringar med namn och även de som skulle sitta med oss för att fylla ut bordet var tydligen utvalda. Själv var jag jättenöjd med placeringen då jag satt mellan två gamla vänner till mig, A och J. A är en stor man med ännu större, varmt hjärta och vi avgudar varandra! Jag fick dessutom chansen att träffa hans fru i London i juni förra året och hon var precis lika trevlig och vi klickade direkt, På min andra sia satt J, vi har jobbat tillsammans i runt 20 år, hans företag gör torrdräkter och vi representerar dem i Sverige då det gäller flygdräkter. Han är en riktig retsticka och vi har alltid kul, men den här kvällen var han extra trevlig och gullig och gav mig en puss på kinden bara sådär plötsligt och jag frågade förvånat vad det var för? Hans svar var att vi har känt varandra så länge och att han tycker om mig, det var väldigt mjukt och ärligt för att komma från honom så det kändes väldigt bra i själen! Förrätterna var inte alls goda, jag smakade nästan alla och ingen av dem var ens ätlig... Men varmrätten var ok eftersom de hade sånt där grisknä som jag gillar, även om det var skivat för att vara enklare att servera och de hade också de där knödeln som jag gillar.
De hade typiskt Bayersk underhållning under middagen, dans iförda lederhosen, musik och vallhorn som man fick prova också och ett klockspel. Jag tycker att sånt är rätt trist och lite pinsamt, men alla andra tyckte att det var toppen så det verkar ha varit ett bra beslut ändå. När själva underhållningen var över så spelade bara bandet för oss och när jag kom in från en tur ut för att röka kom min vän P fram till mig och frågade om vi inte kunde dansa. Jag sa bara: Det är något du behöver veta då, det är att jag KOMMER att trampa dig på tårna, för jag kan inte dansa. Han såg jätteledsen ut och sa att jag var den tredje att säga nej. Men då förklarade jag för honom att jag verkligen inte sa nej, bara varnade honom för följderna. Sen dansade vi iväg trots att ingen annan dansade. Jag känner mig väldigt trygg bland dessa människor så jag tyckte inte att det var jobbigt att de skulle se hur dålig jag var på att dansa. Vi hade bara dansat någon minut och jag kunde inte sluta fnissa över hur himla dåligt jag dansade, då det kommer en kille från sidan, puttar bort P och säger att han tar över... Det var en kille som jag pratat lite med på lunchen och som P tydligen känner. P är världens mest överbeskyddande "storebror" förutom möjligen min grekiska storebror L, de försökte för övrigt att skydda mig från varandra när de råkade träffas en gång i Stockholm... I alla fall så släppt P mig utan minsta protest och gick och tog tag i en annan tjej och fortsatte sin dans med henne. Detta gjorde att jag blev lite extra intresserad av killen jag dansade med, P måste ju ha väldigt höga tankar om honom om han bara släpper mig nämligen. Vi skrattade vidare och sen efter dansen så satt jag mig igen. Men sen senare var det något som utmanade mig att prova vallhornet och jag vet ju sen tidigare att jag brukar vara rätt bra på att få ljud ur dem, det märkte jag redan när jag var runt 9 år och var med familjen på Skansen och fick prova att blåsa i ett sånt. Jo, jag fick fram ett ganska starkt ljud även denna gång även om det förstås inte lät bra, men tyvärr var det nog ingen som tog en bild på mig, men ni får se en bild på S när hon provade.
Vid mitt bord körde de sittande dans och till slut var alla vid bordet engagerade i att vifta med armarna och larva sig, även jag! Även på dansgolvet hade det blivit fler par som var uppe och dansade efter att jag och P börjat.
När jag gick ut för att ta vår chartrade buss tillbaka till hotellet visade det sig att den redan gått, men jag hade tur och tre av killarna i vår grupp skulle tillbaka till hotellet de med och jag fick åka med i taxin, jag hade inga kontanter.
Sen samlades alla i hotellbaren men mina vänner hade gått och lagt sig nästan alla så jag tänkte göra detsamma, men då kom killen jag dansade med tidigare fram till mig och vi snackade en stund innan jag gick upp.

Men inte stod väl Indien först på listan?

17/9 På måndagsmorgonen regnade det som sjutton när jag gick upp och jag packade in mig och Turre i bilen och åkte mot jobbet. Men på vägen tog jag en avstickare till Apoteket för att köpa lite grejer till första hjälpen-väskor.
Jag jobbade hårt hela dagen och gick sen hem 20 minuter tidigare för att hinna duscha och göra mig färdig inför kvällens föreläsning på universitetet.
Vid strax efter 17 mötte jag upp Pi vid Glädjens och så tog vi min bil mot stan. Vi hade en jäkla tur och det var inga köer även om det var en hel del trafik. Vi var framme vid universitetet ungefär kvart i sex och parkerade och fick bra platser i aulan.
Mattias Klum var en bra och intressant talare och illustrerade olika djurs beteenden med att kräla runt på scenen och även om jag kanske inte var lika lättroad som många andra i publiken så fick även jag mig några skratt och leenden.
Framför allt har han en massa spännande och roliga historier att berätta. Han samarbetar med Äventyrsresor och ska nu leda några resor till Indien och det här föredraget var en marknadsföring av det och jag måste erkänna att ska jag till Indien vill jag nog åka med honom!
Fast Indien är ändå relativt långt ned på listan över ställen jag verkligen vill åka till.
Vilket drömjobb att vara fotograf för National Geographic, nu vill jag förresten prenumerera på den tidningen också, han är bra på marknadsföring den där Mattias.
På vägen hem köpte jag filmjölk och sen åkte jag hem och åt en portion fil med flingor och müsli och när jag väl kom i säng vid 0.40 ungefär så somnade jag helt utan hjälp.

Jag vill se isbjörnar, inte pingviner

3/9 På natten till måndagen sov jag oroligt och vaknade till och från hela natten och vid 5.15 gick jag upp en stund och K hann gå upp och vi bytte några ord innan jag gick och lade mig igen. Som vanligt sov jag som bäst när det var dags att gå upp.  Jag stekte upp ett par ägg till äggmacka och åkte till jobbet greppandes min frappé.
Äggmackan visade sig vara sådär, det passade inte riktigt med kallrökt skinka till tyckte jag.
Jag glömde förresten berätta om tjejen som jag hittade vid vägkanten i Fresta på väg hem från Kista igår, just då jag lämnat av S hemma hos henne. Tjejen stod vid vägkanten, bilen stod konstigt snett och med varningsblinker på.
Hon såg ut att vara ledsen så jag stannade och klev ut och frågade vad som hänt. Tydligen hade hon kört på refugen i 55 km/h och det hade smällt till rejält och nu gick bilen inte att köra. Fälgen var inte snygg alls och petade in i däcket, det gick inte att vrida ratten heller.
Hon var inte så gammal och hade troligtvis precis fått körkort, hoppas jag i alla fall... Det är ju väldigt orutinerat att köra på en refug i den hastigheten, i en sväng, när man dessutom är på väg in i ett område med barn, katter och hundar.
Det sa jag förstås inte till henne, hon var leden nog som det var. Jag höll henne sällskap medan hon väntade på sin kille och sin mamma och de kom båda två med bara någon minuts mellanrum och då sa jag hejdå och åkte hemåt.
Men K hade sett dem en stund senare när hon klev av bussen och då var det både ambulans och polis där. Hon klagade på att hon hade väldigt ont i örat men det fanns inget märke så jag tänkte att det var stöten eller ljudet som skadat trumhinnan och att det inte borde vara någon fara. Kanske lika bra att kolla i alla fall.

Nåja, tillbaka till måndagen.
Direkt efter jobbet åkte jag mot stan och ett föredrag som hölls av Polar Quest. De säljer resor till väldigt exotiska ställen som Galapagos, Afrika, Grönland, Svalbard och Antarktis.
Dit jag helst av allt vill åka först är Svalbard, det verkar så spännande, vackert och intressant.
Problemet är bara att resorna kostar från 39 990:- / person och uppåt och det inkluderar inte flygresan, men dock det mesta annat.
Det var flera på den här föreläsningen som redan åkt med Polar Quest och de var alla helt lyriska och sa att det var välorganiserat och jättebra alltihopa. Det låter ju lovande, det finns ju ingen bättre reklam än nöjda kunder.
De som talade var också trevliga och visade en massa bilder med helt fantastiska motiv. Jo, jag vill definitivt åka. Problemet är bara att det finns en massa andra hål att stoppa pengar i, en sån här resa kostar ju faktiskt som 1-2 nya kök och jag behöver åtminstone ett...
Men sen fick jag en idé!
Jag fyller ju 40 i april nästa år, så härmed önskar jag mig bidrag till en sån resa, det är väl ett ypperligt sätt att ålderskrisa?
Japp, och så får jag väl önska mig samma sak i julklapp.
Jag kom inte hem förrän efter 20, det tog mycket längre tid än jag väntat mig och föredraget om Antarktis var lite längre än jag hade önskat. Om jag åker dit så är det mest för att jag sett alla andra intressanta platser jag velat se innan jag dör.
Tanken på att besöka en pol är ju fantastisk, men det är inte prioriterat.
Jag lagade nudelsoppa till middag och pratade med L en stund, sen såg jag klart på säsong 1 av Lipstick Jungle.

Har du någonsin sett en lambanana?

17/4 På tisdagen var jag på plats på museet klockan 8, då hade jag duschat, sminkat mig, ätit frukost och promenerat dit, det var alltså en ganska tidig morgon. Vid det här laget hade jag varit i farten och rest sedan en vecka tillbaka med saker att göra i ett hela veckan.
Vid 9.30 öppnade mötet med en Key Note Speaker, det är helt enkelt någon som har nåt intressant att berätta som rör vår industri (Flygsäkerhet). Denna gång var det en väldigt intressant talare, en engelsman som skjutit ut sig ur militära jetplan vid 2 tillfällen. Vid båda tillfällena skadades han ganska allvarligt och läkarna trodde inte att han skulle kunna gå och än mindre flyga igen efter den första olyckan. Men han var envis och lyckades ta sig tillbaka. Efter den andra gången blev hans rygg så illa tilltygad att han avråddes att flyga i plan med "ejection seat" igen, så nu får han stanna på marken.
Ja, vi som satt som trollbundna allihopa och sen kom 2 andra föreläsningar efter den och sen gjorde jag annat under tiden eftersom de andra inte var intressanta för mig.
Så jag satt i restaurangen och jobbade, det var en riktig aha-upplevelse att ha möjlighet att logga in på jobbservern när man är på resa, man får ju en hel massa gjort som man inte kunde göra på håll förr.
Under hela eftermiddagen sen satt jag och kollegorna D och J i möten med leverantörer och det drog ut på tiden så pass att jag fick skynda mig tillbaka till hotellet för att hinna bli klar till middagen.
Klädkoden var nu "black tie" vilket är lite svårt översatt, men högtidsdräkt eller nåt sånt kanske man kan kalla det. De som har en uniform eller nationaldräkt bär ofta den, annars är det smoking som gäller. Som kvinna ska man bära långklänning...

Redan innan jag lämnade mitt rum hade jag en dålig känsla när det kom till min klädsel. Jag misstänkte redan innan att jag skulle vara en av de få som följde klädkoden och troligtvis den enda kvinnan som gjorde det. Dessutom kände jag mig inte fin och dessutom ganska naken, men med en blick på klockan insåg jag att det var försent att byta kläder, jag var redan sen och hade 10 minuter att gå i högklackat för att komma till museet.
Stapplande så fort jag bara kunde tog jag mig till museet, på halva vägen blev jag omkörd av en kille jag känner och tog stöd på hans arm och när jag kom in på museet insåg jag att ja, jag var överklädd... Det är ju liksom inte meningen att man ska känna så om man följer klädkoden, det är ju det den är till för ju.
Jag lade i alla fall den känslan åt sidan och bestämde mig för att vara stolt över att jag följer reglerna.
Efteråt har det faktiskt framförts kritik från många håll mot de som inte klädde upp sig.
Vi fick ta en tur i Titanic-utställningen som ställts upp tillfälligt i museet men vi var alla besvikna, det handlade mer om samtida skepp och livet ombord än vad det handlade om Titanic. Dock läste vi en del tidningsartiklar från olyckan men det fanns ju inte tid att läsa så många. Titta på bilden och texten om Voilet Jessop, hon var ombord på Titanic när hon sjönk och klarade livhanken, sen var hon ombord även Britannic när hon sjönk... attans otur eller attans tur, det är frågan?
Tydligen var hon också ombord Olympic när hon kolliderade med något, men det står inte på lappan. Jag skulle nog också dra mig tillbaka till en stuga på landet och ägna mig åt trädgårdsskötsel om det hade hänt mig...
Kolla också bilden om författaren som skrev om Titan, 14 år innan Titanic sjönk.
Vid middagen blev jag uppmärksammad flera gånger, först för mitt arbete för förra årets möte i Stockholm och blev förärad ett konstverk från Liverpool, en Lambanana... Ful men cool är mitt omdöme, den får stå på mitt kontor. Sen fick vi en ny medlemsplakett eftersom våran försvunnit i en flytt. Slutligen gratulerade de mig på födelsedagen i efterskott.
Redan då vi satt oss till middag vid Kommittébordet uttryckte C oro för att vi skulle vara tvungna att bryta vår tradition med att sniffa "snuff" efter middagen. Han håller hårt på traditioner och det är Schweizarna som brukar ta med det och de var inte på plats, milde himmel, vad skulle hända nu?
Middagen var rätt trist och fantasilös men smakade i alla fall inte illa om än ganska fattigt.
Efter middagen visade det sig dock att en engelsman som bor i Schweiz hade tänkt så långt som att ta med det så det blev av till allas stora lättnad och glädje.
Man står i en cirkel och sätter fingrarna mot varandras och sen lägger någon snuff på handen på en och så brukar då schweizarna dra nån ramsa och sen sniffar man i sig det. Jag tog i lite för mycket första gången för kvällen och det sved långt upp i hjässan. Alla ser väldigt roliga ut efteråt med tårar i ögonen, brunt på läppen och näsan och spott och fräs.

Men det var middagen avslutad och folk började droppa av till puben som låg nästan bredvid och där hängde jag med kollegorna och norrmännen och vi hade trevligt. Senare hade jag ett snack med en engelsman jag känner sedan tidigare och vi hade djupa samtalsämnen likväl som roliga och när puben stängde gick jag stödd på hans arm till hotellbaren där alla de andra var. Jag stannade så länge som var artigt och sen gick jag faktiskt och lade mig trots att de andra fortfarande var uppe, jag börjar nog bli gammal...

Kalla, våta fötter

Ibland är man dummare än vad som borde vara tillåtet... Jag gick upp på onsdagsmorgonen och konstaterade att det snöade, blötsnö var det som plaskade ned i gräsmattan och på vägen. Jag funderar på om jag borde ta ett par skor som klarar lite väta och vad gör jag? Jag tar på mig de bekväma Ecco-skorna i alla fall. Det är bara det att de så gott som saknar sula och är gjorda av mocka. Precis mitt under skon går en gummisula, men på sidorna och till viss del under finns inget mellan mockan och en blöt backe. Det gick rätt bra under dagen och jag höll fötterna ganska torra och bekväma eftersom skorna är sköna och vi sällan har problem med väta inomhus på vårt jobb. Men sen började cirkusen... Inte förrän på eftermiddagen frågade jag brorsan varför han var så finklädd, alltså fick jag först på eftermiddagen reda på att jag glömt något; "glöggpartyt" med informationsföreläsning som vi var bjudna till senare på eftermiddagen. Attans, nu var det bråttom, jag fick gjort allt jag höll på med och kom ifrån jobbet vid 16.10, jag åkte hem, bytte om, sminkade mig lite snabbt och sen åkte jag vidare mot banken. Allt detta fick jag gjort på 25 minuter vilket är fantastiskt eftersom det tar ungefär 10 minuter från jobbet och hem och lika lång tid hemifrån till banken. Jag måste alltså bytt om, sminkat mig och kommit iväg på ungefär 5 minuter! Och jag såg riktigt representativ ut när jag kom ned dit, brorsan och D var nästan lite imponerade av hur snabb jag varit. Föreläsningen var sådär men visst fanns det saker av intresse. Sen tog jag lite saftglögg, en halv lussebulle och några ostbågar och sen hade min parkeringstid gått ut så det var bara att slinka iväg igen.

Jag åkte nu ned till Infra City och lämnade tillbaka den lånade tapetpärmen på Caparol eller vad den nya färgbutiken där nere heter. Sen handlade jag lite på Ica eftersom kattmaten var slut. Sen åkte jag hem till mamma och pappa för att prata med dem lite. När jag kom dit insåg jag att Turre inte varit ute mer än på väg till bilen sedan jobbet så jag satte på oss reflexvästar och så gick vi runt kvarteret. Mina fötter var redan ganska blöta vid det här laget och strax senare var de dyngsura och kalla och jag kunde känna hur vattnet trängde in i dem underifrån... När vi gått vår lilla runda gick vi in till mamma och där satte jag på mig ett par ullskinnstofflor och då kändes det lite bättre. Sen snackade vi nån dryg timme och så åkte jag hemåt för att äta middag, då var klockan 20.30 och jag var jättehungrig. Jag åt mackor och te till middag eftersom jag ju hade hembakat bröd och ingen plats i frysen.
På kvällen pratade jag först med gudsonen en stund i telefon och sen Ju, sen kom jag i säng relativt tidigt för att vara jag men jag hade svårt att somna.

Allvar och nöjen

Efter jobbet på måndagen åkte jag kvickt hem och tog en dusch och gjorde mig iordning för att åka in till stan och en föreläsning på ABF-huset.
Ben Kiernan, historieprofessor vid Yale skulle föreläsa under titeln "Blod och Jord, Historien om folkmord och utrotning från Sparta till Dafur". Blod och Jord är även titeln på hans mångfaldigt prisbelönade bok. Det som berördes mest under föreläsningen var Kambodjas Kommunistiska Parti och Pol Pot och det var anledningen till mitt intresse.

Det tog mig löjligt lång tid att ta mig in till stan denna eftermiddag trots att höstlovet just börjat i Stockholm. Jag tänkte vara smart och inte stå i kö på E4:an och tog det oerhört korkade beslutet att prova att åka av i Häggvik och åka mot E18. Inte visste jag att man hamnar närmare Norrtälje än Stockholm innan man ens når motorvägen. Slutligen körde jag genom Arninge och var framme och parkerad vid 18.15, föreläsningen började klockan 18. Salen var fullproppad och vi stod några i dörren och försökte hålla örat innanför dörren för att höra. Efter ett tag inser jag att en dam längst in har tagit en stol bara för att ställa sin väska på. Höjden av fräckhet när det är så trångt att vi inte ens fick ställa oss innanför dörren... Slutligen med hjälp av teckenspråk kommunicerade jag med henne och tog mig in till henne i hörnet medan folk var tvungna att hoppa undan med stolar och grejer.

Strax efter att jag satt mig var föreläsningen slut och frågestunden började. Då blev det riktigt tråkigt och frustrerande. De som hade "frågor" tycktes mest ha åsikter eller ville visa hur väl de behärskade ämnet och det blev någon slags revirpinkning runt denna stackars professor som gjorde sitt bästa för att hitta en fråga i dravlet folk kom med.

Själv var jag där för att lära mig mer om ämnet och kände att jag inte riktigt kom dit eftersom jag kom försent och sen inte hörde eller såg tillräckligt för att komma ikapp.

Efter en stunds lyssnande till "frågor" smet jag och gick ut. Jag blev strax upphunnen av en man i övre medelåldern som varit en av dem som hade lite kortare mer vettiga frågor och sen stod vi och pratade en stund och han var så snacksalig att jag knappt kom därifrån och fick riktigt bråttom till Tudor och måndagsquizzet, jag var i alla fall så pass sen att B hann ringa och undra var alla var, tydligen var han den enda på plats trots att klockan var runt 19.50.

Men sent om sider var vi alla samlade och vi hade fullt lag med de nuvarande ordinarie medlemmarna. Himla kul och smart gäng har vi nu och när vi alla är samlade verkar det nästan som om vi är näst intill oslagbara. Trots att vi fick fundera en hel del och diskuterade fram och tillbaka så slutade vi på hedrande 44 poäng och en första plats! Det var verkligen häftigt att se hur det resonerades och "brainstormades" fram till rätt svar på flera frågor. Jag kan också ärligt säga att jag hade en del rätta svar som de andra inte hade, det känns bra att ibland kunna bidra med svar som ingen annan kan, det händer mig alltför sällan. E hade tagit med hembakade kakor som vi mutade restaurangpersonalen med och som vårt lag moffade i sig i stora mängder av. Själv åt jag en sallad istället, men smakade en kaka som efterrätt.

Väl hemma körde jag min vanliga rutin, lite burkar och TV-serie, den här gången fortsatte jag på Numb3rs.