Hur kan man ha sån tur att man får två snygga bordsherrar?

Vår ordförande C och en av mina bästa vänner P

Min vän S med sina gamla kollegor

Gentlemannen C hjälper S fru att knäppa skorna

16/4 På tisdagen var det möten, mässa och föreläsningar. Eftersom fläktarna lät så högt i föreläsningssalen så hade de stängt av AC:n och det tog inte lång tid innan det var hett och kvavt som i en bastu därinne. Jag som är frusen var tvungen att ta av mig kavajen och höll ändå på att svettas ihjäl. Enda ljusglimten var sällskapet, M och D som är världens underbaraste killar och jag hade lyckan att sitta mellan dem. Tyvärr var den frösta föreläsaren monoton och inte alls så intressant som jag hoppats och drog dessutom ut på tiden, till slut svettades jag så mycket och höll dessutom på att somna att jag var så fräck att jag smög ut.

Guidad tur

Jag spenderade större delen av resterande dag i möten och på mässan och undvek salen så långt som det var möjligt. På lunchen tänkte jag vila en stund på sängen men eftersom de städade mitt rum slutade det med att jag hamnade på S soffa och där somnade jag till medan han satt vid skrivbordet och jobbade. Jag vaknade till som hastigast när han svor högt över nåt som gick fel men somnade till igen. Inte förrän han reste sig och sa att det var dags att jobba igen gick jag upp och då kände jag mig lite piggare. Tänk vad trött man blir av att ha ont och inte må toppen.

Jag och mina killar, alla de som dök upp med uniform. Min pappas kompis A in röd uniform.

Vi jobbade några timmar till och framåt eftermiddagen började folk att gå tillbaka till sina rum på hotellet för att byta om till middagen på kvällen.
Jag duschade, torkade och lockade håret och sminkade mig och satte några små strasstenar i ansiktet och var osäker på om det var lite för mycket men bestämde mig för att det var ok.
Sen satte jag spänt på mig klänningen som jag varit så nöjd med dagen innan då jag köpte den. Tyvärr var magen mer svullen nu och jag såg lite ut som en larv i en puppa och jag kände mig nästan naken när jag slutligen lämnade rummet.

Styrelsen i vår förening, härligt gäng!

Som tur var sprang jag på min vän P det första jag gjorde och han utbrast att jag var jättefin och drog i samma andetag upp kameran för att ta en bild och då kändes det lite bättre för att jag för det första litar på honom och hans omdöme och dessutom att jag såg hans riktiga reaktion på hur jag ser ut. När jag ser bilderna så ser jag definitivt inte alls så bra ut som det kändes med tanke på all positiv uppmärksamhet jag fick. Vännen S sa till mig att det måste kännas så bra att kunna klä sig sådär och veta att man ser bra ut och jag bara stirrade på honom och utbrast: -Va? Tror du att det är så det är?! Sen förklarade jag hur det känts när jag lämnat rummet.

MiB?

Det kom bussar och hämtade oss vid hotellet och sen väntade en dödsföraktande busstur uppför berget med läskiga stup precis bredvid bussdäcken. För att komma runt en hörna fick vår busschaufför backa och köra fram 4 gånger. När vi kom fram var jag lite åksjuk och jag och alla andra for omkring och fotade utsikten och varandra från alla tänkbara håll, det var väldigt vackert däruppe. Vädret var vackert, himlen blå och det var varmt och skönt. Jag är vår halvofficiella fotograf och hade uppdraget att fotografera de som kommit i uniform så som vi brukar göra. Det slutade med att jag fick vara med på några bilder. De ni ser på bilden kommer från Nederländerna, Storbritannien och Sverige, nog är både uniformerna och männen snyggare i Sverige?

Mina fina killar och bordsherrar  M och D

Mycket fotograferande gjordes, även en gruppbild på styrelsen togs och senare på kvällen samlades vi för att få "snuff" av Schweizarna. Det är ett brunt pulver med eukalyptus i, de lägger det i två små högar på ens vänsterhand, sen ställer sig alla i en liten cirkel, sätter tummen och lillfingret mot de andras på vardera sidan om en. Sen säger de en ramsa på ett språk som jag gissar är flamländska och sen ska man föra handen mot näsan och sniffa in snuffet i näsan. Det som följer är tårar, skratt, bruna näsor, röda ansikten och ett vilt paniskt viftande med händerna när det svider ända upp i skalpen på grund av eukalyptusen som man dragit alldeles för långt in i näsan fast man egentligen visste bättre. Det här är som sagt tradition och jag överdriver verkligen inte när jag säger att vår ordförande C fick halvt panik förra året när han insåg redan på måndagen att vi inte hade några Schweizare närvarande. Han är skrockfull och var på allvar oroad för hur det årliga mötet skulle gå utan att vi höll oss till traditionen. Schweizarna hade dock varit förutseende och sett till att en av Engelsmännen som har bott och jobbat i Schweiz i många år hade snuff med sig när han kom dit. Men i år var de som sagt på plats i egen hög person.

Schweizarna delar ut "snuff" så som traditionen bjuder

Vi hade en väldigt trevlig kväll och jag satt mitt emellan mina favoriter M och D och de tog väl hand om mig och en norsk tjej som satt vid vårt bord. Hon sa till mig att de borde hålla kurs för deras norska män hur man uppför sig som en gentleman!
När vi blev avsläppta av bussarna nere vid marinan hade jag en snygg karl vid vardera armen och de andra tjejerna tittade avundsjukt på mig och gjorde tummen upp.
De flesta gick ned till den irländska puben och satte sig och tog en drink tillsammans och som alltid så var stämningen väldigt bra och även de som är nya känns som gamla vänner.

Jag och en av mina snygga bordsherrar D

Branschen är rätt liten även internationellt sett och jag har jobbat inom den i 20 år och har nära vänner som jag träffat genom jobbet över hela världen, det gör mitt jobb väldigt trivsamt och enkelt!
Jag kom tillbaka till hotellet vid 1 på natten och var rätt sliten och trött, jag tog mina värktabletter och somnade sedan gott.

Min vän P med sina kollegor och några andra av våra vänner

Har du någonsin sett en lambanana?

17/4 På tisdagen var jag på plats på museet klockan 8, då hade jag duschat, sminkat mig, ätit frukost och promenerat dit, det var alltså en ganska tidig morgon. Vid det här laget hade jag varit i farten och rest sedan en vecka tillbaka med saker att göra i ett hela veckan.
Vid 9.30 öppnade mötet med en Key Note Speaker, det är helt enkelt någon som har nåt intressant att berätta som rör vår industri (Flygsäkerhet). Denna gång var det en väldigt intressant talare, en engelsman som skjutit ut sig ur militära jetplan vid 2 tillfällen. Vid båda tillfällena skadades han ganska allvarligt och läkarna trodde inte att han skulle kunna gå och än mindre flyga igen efter den första olyckan. Men han var envis och lyckades ta sig tillbaka. Efter den andra gången blev hans rygg så illa tilltygad att han avråddes att flyga i plan med "ejection seat" igen, så nu får han stanna på marken.
Ja, vi som satt som trollbundna allihopa och sen kom 2 andra föreläsningar efter den och sen gjorde jag annat under tiden eftersom de andra inte var intressanta för mig.
Så jag satt i restaurangen och jobbade, det var en riktig aha-upplevelse att ha möjlighet att logga in på jobbservern när man är på resa, man får ju en hel massa gjort som man inte kunde göra på håll förr.
Under hela eftermiddagen sen satt jag och kollegorna D och J i möten med leverantörer och det drog ut på tiden så pass att jag fick skynda mig tillbaka till hotellet för att hinna bli klar till middagen.
Klädkoden var nu "black tie" vilket är lite svårt översatt, men högtidsdräkt eller nåt sånt kanske man kan kalla det. De som har en uniform eller nationaldräkt bär ofta den, annars är det smoking som gäller. Som kvinna ska man bära långklänning...

Redan innan jag lämnade mitt rum hade jag en dålig känsla när det kom till min klädsel. Jag misstänkte redan innan att jag skulle vara en av de få som följde klädkoden och troligtvis den enda kvinnan som gjorde det. Dessutom kände jag mig inte fin och dessutom ganska naken, men med en blick på klockan insåg jag att det var försent att byta kläder, jag var redan sen och hade 10 minuter att gå i högklackat för att komma till museet.
Stapplande så fort jag bara kunde tog jag mig till museet, på halva vägen blev jag omkörd av en kille jag känner och tog stöd på hans arm och när jag kom in på museet insåg jag att ja, jag var överklädd... Det är ju liksom inte meningen att man ska känna så om man följer klädkoden, det är ju det den är till för ju.
Jag lade i alla fall den känslan åt sidan och bestämde mig för att vara stolt över att jag följer reglerna.
Efteråt har det faktiskt framförts kritik från många håll mot de som inte klädde upp sig.
Vi fick ta en tur i Titanic-utställningen som ställts upp tillfälligt i museet men vi var alla besvikna, det handlade mer om samtida skepp och livet ombord än vad det handlade om Titanic. Dock läste vi en del tidningsartiklar från olyckan men det fanns ju inte tid att läsa så många. Titta på bilden och texten om Voilet Jessop, hon var ombord på Titanic när hon sjönk och klarade livhanken, sen var hon ombord även Britannic när hon sjönk... attans otur eller attans tur, det är frågan?
Tydligen var hon också ombord Olympic när hon kolliderade med något, men det står inte på lappan. Jag skulle nog också dra mig tillbaka till en stuga på landet och ägna mig åt trädgårdsskötsel om det hade hänt mig...
Kolla också bilden om författaren som skrev om Titan, 14 år innan Titanic sjönk.
Vid middagen blev jag uppmärksammad flera gånger, först för mitt arbete för förra årets möte i Stockholm och blev förärad ett konstverk från Liverpool, en Lambanana... Ful men cool är mitt omdöme, den får stå på mitt kontor. Sen fick vi en ny medlemsplakett eftersom våran försvunnit i en flytt. Slutligen gratulerade de mig på födelsedagen i efterskott.
Redan då vi satt oss till middag vid Kommittébordet uttryckte C oro för att vi skulle vara tvungna att bryta vår tradition med att sniffa "snuff" efter middagen. Han håller hårt på traditioner och det är Schweizarna som brukar ta med det och de var inte på plats, milde himmel, vad skulle hända nu?
Middagen var rätt trist och fantasilös men smakade i alla fall inte illa om än ganska fattigt.
Efter middagen visade det sig dock att en engelsman som bor i Schweiz hade tänkt så långt som att ta med det så det blev av till allas stora lättnad och glädje.
Man står i en cirkel och sätter fingrarna mot varandras och sen lägger någon snuff på handen på en och så brukar då schweizarna dra nån ramsa och sen sniffar man i sig det. Jag tog i lite för mycket första gången för kvällen och det sved långt upp i hjässan. Alla ser väldigt roliga ut efteråt med tårar i ögonen, brunt på läppen och näsan och spott och fräs.

Men det var middagen avslutad och folk började droppa av till puben som låg nästan bredvid och där hängde jag med kollegorna och norrmännen och vi hade trevligt. Senare hade jag ett snack med en engelsman jag känner sedan tidigare och vi hade djupa samtalsämnen likväl som roliga och när puben stängde gick jag stödd på hans arm till hotellbaren där alla de andra var. Jag stannade så länge som var artigt och sen gick jag faktiskt och lade mig trots att de andra fortfarande var uppe, jag börjar nog bli gammal...