Stackars medpassagerare

19/10 På lördag förmiddag påbörjade jag min resa hemåt. Det känns alltid tungt när man vet att det närmaste dygnet till stor del kommer att gå åt till att sitta i flygplanssäten eller sitta och vänta på flygplatser, eller ännu värre springa runt i stress med väskor i korridorerna på en flygplats och sen stinka som en gammal yllefilt när man sätter sig bredvid någon stackars medpassagerare. Men som sagt, det blir också en typ av meditation, så det tar aldrig riktigt så lång tid som man befarat samtidigt som det känns som om det aldrig tar slut.
På tal om att stinka var det nog allra värst för två år sedan när jag var tvungen att checka ut från hotellet i San Francisco redan på förmiddagen, men hade resten av dagen på mig att göra saker. Jag bestämde mig för att hyra en cykel och cykla över Golden Gate Bridge, det var soligt och vackert och en fin tur, men man svettas förstås när man anstränger sig fysiskt och ungefär halva turen är uppför så det tar ju lite på krafterna. Just när man cyklat klart är man ju bara blöt, man stinker ju inte. Men lagom tills man kommit till flygplatsen och på vägen stressvettats lite också, ja då börjar man stinka! Det var då man önskade att man hade tillgång till dusch innan man reste hem...

En del behöver man inte vara rädd för

18/10 På fredagen kände jag mig övergiven och ensam så som man gör när man blir ensam kvar någonstans när man reser. Killarna hade lite ärenden och hade inte tid att träffa mig alls innan de åkte så jag tog en promenad runt Union Square och närliggande gator. Jag köpte en massa nagellack på en liten sminkbutik eftersom de hade en massa olika O.P.I-nagellack och jag hade ju ett par dagar tidigare fått reda på att Sephora slutat att föra det märket och det är mitt favoritmärke. De har många häftiga färger och effekter och det är bra och torkar fort. De menade att deras nya märke är bättre, men vad har det för betydelse när de inte har några fina färger att välja på och dessutom rätt få varianter?
Jag köpte 10 lack tror jag, de är hälften så dyra i USA än hemma och de har fler färger att välja på.
Sen gick jag till Starbucks på en bakgata och satte mig och jobbade i ett par timmar och sen gick jag för att äta en typisk San Francisco-lunch, soppa i surdegsskål. Egentligen är det en musselsoppa "chowder" man ska ha i den men eftersom jag inte tycker om musslor så tar jag hellre tomatsoppa och den är verkligen jättegod!
Nöjd och mätt började jag gå tillbaka mot hotellet igen och på vägen var jag inte på Uniqlo för att se vad de hade att erbjuda och jag köpte ett par till fleecetröjor, likadana som jag köpte förra året på samma ställe, för jag tycker så mycket om dem.
Jag gick tillbaka till hotellet och började packa och fixa inför hemresan, det var svårt att få plats med allt, men till mitt försvar så hade jag faktiskt en rätt liten väska med mig. Min var i alla fall nästan hälften så stor som både min kollegas och norrmännens.
Senare på kvällen gick jag iväg och köpte lite sashimi och sen gick jag tillbaka till hotellet för att äta, San Francisco är inte kul när man är ensam, folk är rätt hotfulla särskilt de hemlösa och så är det ingen annanstans i USA. I Los Angeles har jag till exempel tagit mig fram i mörkret med hjälp av hemlösa och gatubarn men i SF är jag nästan nervös till och med när det är ljust.
Fast kvällen innan hade jag faktiskt pratat med en trevlig hemlös man vid Union Square och jag som aldrig ger några pengar gav honom 10 dollar. Han sålde deras motsvarighet till Situation Stockholm och den skulle kosta 1 dollar, men jag hade inga kontanter och ingen växel. Efter att han pekat mig i riktningen av närmaste bankomat så gav jag honom pengarna efter att vi diskuterat det en stund. Jag frågade inte vad han skulle göra med dem men han garanterade att han skulle äta för dem och inte köpa droger eller alkohol och erbjöd mig att följa med och se det. Sen kramade han om mig och pussade mig på kinden och jag gick vidare till min middag med norrmännen, men det var som sagt på torsdagen.

Älska spotify!

28/10 Mitt på dagen på söndagen kom jag väl ut från mitt rum, fortfarande lite groggy och nere, men nu skulle jag ju få åka hem på kvällen.

Jag gick till en Starbucks som jag varit på helgen innan och satte mig i solen där för att äta en frukost i lugn och ro.
Den hemlösa mannen som satt sig hos mig helgen innan var tillbaka och bad om eld till sin cigarett. När jag förklarade att jag inte röker på förmiddagarna och därför inte hade tändaren med mig började han bli sur på mig. Ungefär i den vevan inser jag att jag nog hade cigaretter och tändare i handväskan, men med tanke på hur aggressiv han var vid det laget vågade jag inte erkänna att jag kommit på det.
Han satt och svor över hur dum jag var och använde till och med N ordet för att förklara varför jag var det. Att jag inte ville tala med en N. Nu började jag bli sur och sa att det hade att göra med att jag inte ville prata med någon alls och att han var rätt otrevlig. Slutligen gav han sig av när jag tröttnade och började packa ihop mina saker, så jag stannade kvar. Strax senare kommer en av de anställda från Starbucks ut och undrade om han ställt till problem och jag sa att ja, det hade han.
Killen vad om ursäkt att de inte kommit ut tidigare och så fick jag ett presentkort på en valfri dryck som plåster på såren. Amerikaner vet vad service är!
Sen gick jag tillbaka till Union Square när solen flyttade sig så att jag satt i skuggan och så satte jag mig i solen där istället. På vägen till min sittplats köpte jag en iste och en flaska vatten och det smakade sådär, men kändes så häftigt ändå att sitta där och sippa iste mitt på Union Square.
Sen kom jag på att butiken som en av amerikanerna nämnt när vi var i Reno nog var den som hette Uniqlo, han kallade den japanska GAP. Jag gick dit eftersom den inte ligger långt alls från Union Square och kom ut med en jacka, en dunväst, en top och två tjocka fleecetröjor!
Hoppsan, jo det var enkla kläder men de var snygga och det fanns mycket i blått och turkost och även om det inte var jättelåga priser så var det billigare än hemma i alla fall och så är det inte jättestor risk att man har samma kläder som alla andra.
Innan jag gick tillbaka till Union Square gick jag till Starbucks och fick min gratis dricka, jag valde en Frappuccino med sojamjölk. Det är väldigt gott, men lite för sött för min smak. Men jag satte mig i solen igen på torget och så satt jag återigen där tills solen gått ned bakom husen. Då gick jag tillbaka till hotellet för att packa.
Jag som sällan lyssnar på musik insåg ju att när man packar och fixar, då behöver man musik om något och så kom jag på att jag köpt internetaccess för att kunna jobba kvällen innan och att det fortfarande gällde, så jag ställde upp datorn på sängbordet och lyssnade på spotify från datorn!

Härligt att få lyssna på sin egen musik istället för att utan lycka leta efter musik på hotell-TVn och slutligen vara hänvisad till att lyssna på nån halvdan TV-serie istället med reklamavbrott med 2-4 minuters mellanrum. Ja, alltså, jag överdriver inte, det är faktiskt så i USA.
Efter att ha packat omsorgsfullt och faktiskt fått ned allt så duschade jag och bytte kläder och flätade håret och sen lämnade jag lite dricks till städerskorna för det ska man i USA och jag glömmer det allt som oftast...
Sen gick jag ned med mina väskor och tog en taxi till flygplatsen.
Och strax senare var jag på plats och sen finns inte mycket mer att tillägga, det var en händelselös resa förutom att jag fick upprepade komplimanger från säkerhetspersonalen för min tröja som hade exakt samma färg som deras uniformsskjortor. Men den ena killen menade nog verkligen allvar när han såg mi i ögonen och deklarerade att färgen kläde mig väldigt bra. Det var toppen jag köpt på Uniqlo samma eftermiddag så det var ju bra!

En perfekt dag i San Francisco

26/10 På fredagen tog vi lite sovmorgon och möttes för frukost på Starbucks vid 10-tiden tror jag det var. Efter frukost började vi planlöst att gå lite och jag berättade att China Towns port låg runt hörnet av Union Square och undrade om S ville gå ditåt. Han tyckte att det var en bra idé och vi gick dit, fortsatte igenom China Town, ut på andra sidan och bara fortsatte och fortsatte. Slutligen var vi nere vid vattnet och det är en bra bit från Union Square och vi hade gått efter vart vi trodde att det låg. Däremot hade vi gått lite för långt åt ena hållet så det var en bit att gå utefter kajkanten innan vi kom avgångsterminalen för Alcatrazbåtarna så lånade vi toaletten där och sen vidare till Pier 39 och sjölejonen som vi tog en titt på. Vi var framme vid restaurangen som serverar brödskålssoppa framåt 14 eller nåt, då hade vi gått i alla fall i 3 timmar och bara njutit av solen och värmen. Vi hade inte gått fort men inte heller långsamt.
Jag tog kort på en byggnad som jag gillas är San Franciscos högsta, för man ser den från alla håll var man än är nästan och så tog jag kort på en reklamskylt eftersom jag frågade S (som är engelsman) om det inte heter Than och inte Then så som det stod på skylten och han sa att jag hade rätt och att jag borde ta en bild.
Vi satte oss i solen och åt vår soppa och kände oss rätt nöjda med vår lugna, soliga dag och sen började vi engagera oss i att ta oss tillbaka till Union Square. Vi gick upp för den första kullen men sen började det bli väldigt brant och jag vet att det är många uppförsbackar just där i början.
Så vi väntade på spårvagnen och tog den resten av vägen och fast vi försökte betala så verkade killen missa det eller låtsades inte se det, antagligen för att han inte orkade hantera kontanterna.
Resten av eftermiddagen tog vi det lugnt och framåt kvällen snyggade jag till mig och så möttes vi för att boka bord med hjälp av conciergen i hotellet. Jag ville gå på ett Japaneese Steak House och S hade lovat redan innan vi lämnade Reno att vi skulle göra det och nu var sista chansen.
De lyckades fixa ett bord åt oss 20 minuter senare och vi gick ut för att ordna med en taxi.
Tyvärr så gick allt det lite för fort och jag blev tveksam när S gick fram till en bil som såg lite för lyxig ut för att vara en vanlig taxi och dessutom saknade taxiskylt... När vi kom fram fick vi betala 30 dollar för resan som borde kostat knappt 10... Dessutom fick jag inget kvitto och killen lovade att maila det.
S har inte varit på ett japanskt stekhus tidigare och det är ju typiskt att vi då får en kock som var en riktig klant och inte alls hade nån bra uppvisning. Vi hade ett par bredvid oss som firade sitt 27-års jubileum tillsammans och de såg inte ut att vara gamla nog för att göra det.
Maten var väldigt god i alla fall och det jag inte kunde äta åt S upp och sen åt han upp allt sitt också.
Jag beställde hummer och oxfilé, han valde pilgrimsmusslor och oxfilé. Sen får man stekta grönsaker, räkor, sås och om man betalar lite extra, stekt ris.
Det stekta riset är verkligen jättegott och det är stekt med vitlökssmör, men jag visste att jag inte skulle orka allt så det var ju bara dumt att betala extra för att få ris också. Men jag smakade av S ris så det blev ju bra i alla fall.
När vi ätit klart tog det ett tag för oss att hitta en taxi men sen gick det fort att komma tillbaka till Union Square och kostade bara knappt 10 dollar.
Vi gick in på en bar i närheten där S tog en öl och jag tog en bacardi/cola, den var jättestark och knappt brun alls, men jag tvingade ned den och blev lite lullig, fast som vanligt gick det över nästan lika fort.
Sen gick vi tillbaka till hotellet och kom i säng vid midnatt.
Båda tyckte att vi haft en helt perfekt dag!

Mitt blodsocker brukar hålla sig rätt stabilt

25/10 På torsdagen möttes jag och S i receptionen för att gå och äta frukost, checka ut och komma fram till en plan.
S hade kollat på internet och vägarna genom bergen skulle vara snöfria och farbara så vi bestämde oss för att hyra en bil och att S fick köra eftersom han ju hade ett körkort med sig.
På vägen mot bergen såg vi tunga snömoln över bergen igen men vi passerade vid sidan av dem och hade snöfritt på vägarna hela vägen genom Sierra Nevada. På sidan om vägen var det gott om snö sedan ett par dagar tidigare. Vi tog "The Scenic Route" eftersom vi inte hade bråttom och för att vi kände för att se oss omkring. Problemet var bara att man inte kunder hyra en navigator om man skulle hyra bilen på ett ställe och återlämna den på ett annat... Jag känner till ungefär åt vilket håll vi skulle, men det är en annan sak att komma ihåg vägnumret, särskilt som jag hittills åkt sträckan San Francisco-Reno totalt tre gånger, detta var den fjärde och vi har tagit olika vägar varje gång...
Vi kom lite fel och missade nog den vackraste biten av vägen som gick vid sidan av Lake Tahoe men vi hade rätt kul medan vi letade efter rätt väg och vi fick en avstickare till Carson City som är State Capitol i Nevada och välkänd genom Westernfilmer. Sen att det inte är mycket att se är en annan sak och dessutom har jag åkt igenom där förr, men ändå!
Kartan vi fått av biluthyraren var en kopierad svartvit en och det gick inte att tyda vägnumren och inga av de mackar vi stannade på hade kartor att sälja.
Nåja, med gemensamma krafter tog vi oss till rätt route slutligen och sen visste ju jag att vi skulle mot Sacramento så då var det raka vägen sen.
Vi stannade på vägen och tänkte äta något litet och beslutet landade på Taco Bell, mest för att vi var nyfikna. Gör inte om det misstaget!
Det var knappt ätbart alls faktiskt och jag förstår nu vad min ex-roommate K menade med att snabbmatsrestauranger är så mycket fräschare i Sverige än i USA. De är verkligen slitna och fula och ganska äckliga också för den delen.
S tog en sallad och den var visst rätt äcklig, jag tog två små mjuka tacos och åt bara upp nästan en av dem trots att de inte var större än en vanlig hård taco. Den andra tog jag med mig för säkerhets skull och glömde att slänga den till två dagar senare.
Vi körde till flygplatsen och lämnade bilen och så tog vi en kaffe innan vi åkte taxi därifrån för att slippa sitta i köer. Vi kom fram till Union Square vid runt 19.30-20 och checkade in och tog upp väskorna. Sen vilade vi en stund och möttes inte upp förrän ganska sent på kvällen för en sen middag.
Vid det laget var jag yr, darrig och illamående och höll faktiskt på att svimma.
Jag åt min nudelsoppa försiktigt, försiktigt och för varje tugga mådde jag illa och allt snurrade och så fick jag vänta ett bra tag innan jag kunde ta en till.
Jag fick inte i mig så mycket men med den lilla mängden soppa och en cola så började blodsockret att ordna upp sig slutligen och jag mådde bättre när jag lade mig. Ändå hade jag svårt att sova och sov dåligt hela natten.

Vampyrlejon i San Francisco

20/10 På lördagen smsade jag och D till varandra och han hade redan varit uppe som vanligt, han är mer morgonpigg än jag när vi reser. Fast sanningen att säg brukar jag vara piggare senare under resans gång.

Vi tog en promenad till Starbucks för att äta frukost, jag tog bara en croissant och en mellanlatte, jag har ofta svårt för att äta ordentligt när jag reser.

Läskigt vampyrlejon

Sen hade vi bestämt oss för att ha en lugn, ledig dag utan en massa måsten så efter att vi ätit och tagit det lugnt ett tag så gick vi ett par kvarter för att ställa oss i den låååånga kön till spårvagnarna. De går från ett turisttätt område, Union Square till ett annat, Fisherman's Warf så det är alltid långa köer på ändhållplatserna. D vaktade våra platser i kön och jag gick för att köpa "Day Pass" åt oss. Vi trodde inte riktigt att vi skulle åka mer under dagen, men ett dagpass kostade bara 2 dollar mer per person än två enkla per person så det var ju lika bra ifall att.
Sen tog det inte så lång stund som vi befarat innan vi fick plats på en spårvagn och åkte mot Fisherman's Warf.
D fick en chans att stå på sidan av vagnen och det måste man prova, det blir en helt annan upplevelse och inte alls så tung och svårt som det kanske låter. Man står rätt bekvämt och stadigt på ett bra trappsteg och man har en stång att hålla sig i. Dessutom rör sig spårvagnen mjukt och det kränger väldigt lite.
Det luktar bränt trä när man åker spårvagn och det var inte förrän nu som jag insåg att det är när de bromsar som det luktar. Det luktar inte alls illa och jag undrar om bromsarna faktiskt kanske är av trä?

Halvvägs ned till Warfen så klev vi av vid China Town eftersom M som jag spenderat ett par dagar i San Francisco med året innan sagt att jag bara måste se det. Det var inte så speciellt visade det sig. Kanske har han inte varit i Singapore, Bangkok, Sydney och London. Dessa städer har också mer eller mindre omfattande delar som kallas China Town och har man sett ett har man nog sett alla på nåt sätt. Om man vill äta gott är det nog en god idé däremot.
Vi hittade däremot en butik som sålde rötter av olika slag och torkade bläckfiskar och sånt, vi tror att det mesta var mat och det var väldigt snyggt upplagt. Jag hann ta en bild innan D upplyste mig om att det stod att fotning var förbjuden, men se på hur snyggt burkarna är packade!
När vi gått några kvarter i China Town gick vi tillbaka och tog spårvagnen vidare ned mot warfen.
Vi hade bestämt oss för att äta lunch i Fisherman's Warf på Boudin. De bakar surdegsbröd och serverar soppa i en brödskål och det åt jag förra året och ville gärna ha det igen, jag ville också att D skulle få prova Clam Chowder i brödskål, det är visst speciellt för San Francisco. Själv gillar jag ju inte musslor så jag vågade inte prova det året innan. Clam Chowder är alltså en särskild typ av musselsoppa.
När vi kom fram var vi däremot inte alls hungriga ännu efter frukosten så vi bestämd oss för att ta en promenad utefter strandpromenaden och gick till Pier 39 där alla sjölejonen ligger och trängs.
Efter att ha stått och stirrat på dem ett bra tag kom vi fram till att de är ungefär som vilka San Franciscobor som helst. De trängs helt frivilligt på en liten plats, sen skäller de på varandra och visar tänderna (tutar och ropar) och sen blir det inte så mycket mer, de är nog i grunden ganska fredliga.
När vi gått till sjölejonen och tittat började vi sakta gå tillbaka och förundrades över deras gatuunderhållare som aldrig tycks komma på nåt bättre än att täcka sig själva i antingen guld- eller silverfärg och sen stå och leka robot. Men turisterna tycks gilla det och ser ut att tycka att det är jättehäftigt och betalar gärna lite dricks för att posera med dem för ett foto.


Kvällen innan hade jag berättat för D om en hemlös man som är väldigt känd, han står till och med omnämnd i guideböcker om San Francisco. Han gömmer sig i ett hemgjort buskage nere på hamnpromenaden och så sticker han ut huvudet och skrämmer dem som går förbi, jag vet till och med var han sitter. Ändå lyckades jag, som nästan alltid är på min vakt, att missa ett buskage på en betongtrottoar och missade också de +20 personer som stå vända mot oss med en spänd förväntan när vi kommer gående. Jag vet inte vad vi pratade om, men det måste ha tagit all min uppmärksamhet för när han poppade ut huvudet och morrade åt mig hoppade jag till och sa: -Åhh gud....
Det förvånade mig mycket mer än någon annan. Publiken var överlycklig och försto troligtvis inte ett enda ord svenska. Själv var jag förvånad över att jag varit så ouppmärksam och dessutom blivit skrämd, det är nästan omöjligt att skrämma mig sådör, kanske just för att jag brukar vara uppmärksam och se vad som händer omkring mig. Sen mitt utrop... ehhh va? D hävdar bestämt att jag hade kunnat lura i honom vad som helst om min egen reaktion istället för att berätta sanningen, han var så förvånad själv. Men sån är ju inte jag och jag kan liksom inte riktigt smälta att mitt första ord i en sån situation skulle vara Gud!
Vi gick i alla fall för att äta vår lunch och D tyckte att det var rätt så gott, brödet är ju i alla fall väldigt gott. Själv tog jag chili con carne i min brödskål denna gång, men den var sådär. Tomatsoppan jag åt förra året var bättre.
D gillade sin Chowder och tyckte inte att den var så tug som han trott att den skulle vara.

Sen var det bara att återigen ställa sig i en lång kö för att ta spårvagnen tillbaka. Det tog nog nästan en timme innan vi var på väg igen.
Vi gick och lämnade lite grejer på rummen och sen gick vi ut igen. Jag gick till Sephora för att handla lite smink och D gick till köpcentret lite längre ned.
Efter att vi vilat lite och fräschat till oss gick vi bara ned till hotellets restaurang för att äta. Vi hade tagit en titt på deras meny och den såg bra ut, var inte svindyr och de var med i Guide Michelin och D gillar ju sin mat och ville prova och jag hade inget emot det.
Servicen var trevlig och maten god. Jag tog en löksoppa till förrätt och den ar väldigt bra och sen valde vi båda råbiff av viltkött på kastanjekräm med bananchips. Det såg visserligen ut som en stor bajskorv och vi undvek det ämnet en stund tills vi inte kunde hålla igen längre och sen skrattade vi gott. Men det smakade bra! Jag lämnade det mesta av chipsen och krämen för det var såär. Men det var häftigt att ha testat. Man får sällan så glada bilder på D som när han har god mat framför sig, det tycks vara då han är som lyckligast, så jag var tvungen att ta en bild på honom när han åt sin förrätt, grillade räkor.
Till efterrätt tog D en chokladtårta som även jag smakade på och som vi ändå lämnade det mesta av, den var så maffig. Sen tog vi varsin drink och nu vet i alla fall en bartender i San Francisco hur man gör en Kaffe Karlsson...
Tanken hade varit att vi skulle gå iväg till pianobaren där jag och M varit förra året men vi insåg att vi inte orkade och att ingen av oss egentligen kände för det, så vi gick till en butik och köpte ett par öl och körde lite häng på min balkong istället.
Jag drack Black Malibu och cola och D drack sin favoritöl som han blivit så lycklig över att hitta i butikskylen att han utbrast: Shit pommes frites och killen som jobbade där tittade konstigt på oss.
Det var riktigt kyligt att sitta ute, men det var liksom för vackert och häftigt att sitta på en balkong i San Francisco för att strunta i det.
Vi hade båda varit så trötta att vi nästan somnade vid middagen och plötsligt satt vi och snackade och hade trevligt och sen var klockan 2.30!
Vi bestämde återigen att inte ta en tidig morgon och så fort D gått gick jag och lade mig.

Dim Sum och galningar i San Francisco

På torsdagsmorgonen mötte jag upp med C och P för frukost och valde en ost-och svampomelett den här gången. Kolla vad jag fick in! Men hallå, sådär gör man väl inte en ostomelett? Den var riktigt läskig och jag blev illamående av bara lite grann, det här att de serverar flottig hash brown potatis till alla frukosträtter är ju också ganska skumt, jag brukar inte ens smaka på det.

Efter frukost var det kramar och pussar till nästa gång, både C och P skulle åka strax senare. Själv tänkte jag för en gångs skull spela lite. Det här är ju tredje gången jag var i Reno och har varit där i totalt nästan 3 veckor och förutom att jag en gång spelat bort 20 dollar som P lämnat i chips till mig när han var tvungen att åka väldigt hastigt så har jag aldrig spelat tidigare. Nu satte jag 10 dollar i Star Wars maskinen och det är rätt kul, men jag spelade bort dem å kort tid och tog en promenad i casinot, jag har ju bara hastat igenom det på väg till olika ställen tidigare. Plötsligt hittade jag en Dirty Dancing maskin! Jippi tänkte jag, bra musik och kul grejer. Jag stopade in 20 dollar och sen spelade jag i minst en timme. Visste ni att man får gratis drinkar i casinot så länge man spelar? Om man väljer att spela ett sånt här spel kan man lätt dricka sig full under tiden. Jag skulle ju däremot köra bil till Sn Francisco, så jag valde att ta en cola.

Plötsligt var det dags att checka ut och det trots att jag och P bett om sen utcheckning, så jag gick upp på rummet och packade det sista, checkade ut och lämnade sedan mina väskor till "Bell Boy" disken. Sen gick jag tillbaka till min maskin. Jag spelade nog totalt i 3½ timme eller nåt och attans vad kul jag hade. Jag spelade bort totalt runt 370:-, men jag tycker nog att det var värt det för 3½ timmes underhållning. Jag hade kunnat gå därifrån med en vinst, men jag hade så kul att jag hellre fortsatte och i slutänden förlorade jag allt det jag satsat, det är väl så det är tänkt att fungera men det gör mig inget eftersom jag hade så kul och fick lite spännng. Jag avslutade mitt spel trots att jag hade kunnat sitta där hela dagen, jag ville inte köra i mörker hela vägen till San Francisco. Jag tog en omväg om köpcentret och köpte en iPad Nano touch innan jag åkte vidare, den kostade motsvarande 1049:-, jag antar att det var en ganska bra deal? Den har 16 Gb minne och Fitnessfunktion.
Sen gav jag mig av mot västkusten över Sierra Nevadabergen. Titta vad majestätiskt det är, bilarna ser så jättesmå ut i förhållande till bergen och den stora vägen eller hur?
Ungefär halvvägs när jag är mitt i bergen utan något i närheten tittar jag plötsligt på bensinmätaren och inser att det börjar krisa, jag hade inte en tanke på att jag kört så lång som jag hade och hade inte ens tänkt på bensin. Men efter en liten bit till hittade jag en bensinstation och tankade och körde vidare.
Jag var framme i San Francisco vid 20.30 och efter att navigatorn försökt skicka in mig på en väg mot körriktningen och andra vägar var stängda för byggarbeten så hittade jag slutligen till hotellet och lämnade bilen till valet parkingen. Jag checkade in och det visade sig att jag fått ett stort, fint rum på 25:e våningen med jättefin utsikt. Jag ringde till M, tysken som jag känner från våra Europamöten, han och en av norrmännen var också i San Francisco över helgen och vi hade bestämt oss för att höras. De satt på en bar och var jättetrötta och han undrade om vi inte kunde hitta på nåt på fredagen istället. Jag var också rätt trött så det gjorde inte mig nåt. Jag tog mig ut för att hitta nåt att äta istället. Jag gick kanske två kvarter och sen runt ett hörn och hittade en kinesisk restaurang som serverade Dim Sum. Dim Sum är ju egentligen frukost, men vi västlänningar har ju ingen som helst kinesisk kultur i kroppen så vi gillar det alla tider på dygnet. Jag valde dim sum med räkor och svamp, två olika sorter alltså.

Det var fantastiskt gott och jag tog en till innan jag gick. Ute på gatorna var det obehagligt att vara ensam, överallt fanns det hemlösa människor som var alldeles för "på" för att jag skulle vara bekväm. Det kändes som om många av dem var psykiskt sjuka och de betedde sig mer som hotfulla rovdjur med sänkta huvuden med galna lysande ögon som tittade upp under lugg på dig när du gick förbi, de ser lätt skillnad på turister och medborgare och förföljer oss turister och morrar lite ibland och sen ställer de en mot väggen och begär pengar.
Jag är trots allt lite street smart så jag hade inte tagit med mig varken plånbok eller handväska utan hade allt av värde i BH:n, så jag hävdade att jag inte hade pengar. Jag har gått ensam på natten i London, Stockholm, Bangkok, Chicago, Los Angeles och säkerligen andra ställen och det enda ställe som varit obehagligt är faktiskt San Francisco...

Efter en cigg sittande på Union Square gick jag och lade mig rätt tidigt.