Tur att man har kul medan man jobbar

15/10 Tisdagen såg i mångt och mycket ut precis som måndagen, men på eftermiddagen åkte jag med en kompis som hade hyrbil, till ett köpcentrum för att shoppa lite och ta en fika. Vi behövde se lite dagsljus och andas friskluft!
Vi åkte till ett annat "mall" än det vi brukar åka till eftersom han letade efter en särskild butik för kläder till sina barn. När vi kom fram delade vi på oss och jag hittade inte något att handla, det var inte min typ av butiker där. När vi mötte upp igen sa jag till honom att jag sökte nya löparskor eftersom de jag har är lite hårda i sulan. Vi gick in på Adidas och han var effektivare än någon av säljarna där inne och for runt som en virvelvind i hyllorna och tog fram skor i rätt storlek åt mig och förkastade dem alla som fel för mig. Istället gick vi till en annan butik som förde ett märke han ville att jag skulle prova. Redan det fösta paret han tog fram passade mig och mina fötter och först då förstod jag vad det var han hade letat efter.
Med amerikanska mått mätt var det väldigt dyra skor, men med svenska, eller faktiskt även Europeiska mått så var de jättebilliga! De kostade mellan 300-400:-
Nöjda åkte vi tillbaka till hotellet och jag och kollegan möttes upp på drinkaftonen och bestämde oss för att snåla in på middag den här kvällen, de serverade så mycket mat i alla fall på de där tillställningarna.
Resten av kvällen spenderade vi i baren med norrmännen och några engelsmän och hade som ni kan se, väldigt roligt!

De kanske borde hålla lite i pengarna

14/10 På måndagen mötte jag upp med min kollega för frukost på Starbucks i casinot, de håller på och flyttar och bygger om den restaurangen där vi helst äter frukost och/eller lunch på casinot, så den är stängd.
Så snart vi ätit och gått upp för att borsta tänderna gick vi till mässan och där jobbade vi hela dagen, vi var på både möten, informella möten och tittade på nya produkter och mötte nya människor.
De hade ett par reklampelare vid ingången där de gjorde reklam för nästa års möte, det ska tydligen hållas i "Flordia" vilket löjligt stavfel, det var dessutom inte många alls som ens upptäckte det och de blev väldigt förvånade när jag påpekade det. Det finns en anledning till att jag som enda svensk ändå är den som brukar korrläsa papprena som ska in i pärmen på våra möten. Jag kan inte skriva engelska utan grammatiska fel och sånt, men jag är den som är bäst på att korrläsa någon annans text.
På kvällen var det dags för ännu en drinkmottagning, men det var om möjligt ännu färre människor denna kväll än den innan. Kanske tyckte de inte att det var någon vits att gå dit när så få andra gjorde det?

När vi kände oss klara med det evenemanget gick vi till Charlie Palmer's Steak House som ligger inne på casinot, det är ett av de absolut bästa steak housen jag har varit på, så vi brukar gå dit minst en gång per år när vi är i Reno.
De har ofta hög kvalité på restaurangerna inne på casinona för de vill ju inte att man ska lämna casinot för att gå och äta, det förlorar de spelpengar på. Av samma anledning finns det varken fönster, dagsljus eller klockor på ett casino, det är för att du inte ska känna hur tiden går och fortsätta spela.
Helgerna i Reno är rent av skrämmande. Det finns familjer som har som helgnöje att åka till ett casino, de har med sig både barnen och hunden, de bor på parkeringen i husvagn och spelar bort alla sina pengar. Om man ska döma efter hur de ser ut så är de flesta antingen arbetslösa eller sjukskrivna och borde alltså hålla i sina pengar istället för att dricka, röka och spela bort dem... De är urtypen för "white trash" och vi var fascinerade.
Nåja, middagen var som vanligt jättegod, jag tog en bit oxfilé och alla andra var också jättenöjda med sin mat. Det var bara vi svenskar som gick och åt tillsammans, det kan vara rätt skönt att få prata svenska en stund utan att behöva tänka på att alla inte förstår och att man är oartig.

Jag var i alla fall bäst

13/10 På söndagen var det dags för det årliga motionsloppet 5k, det vill säga 5 km. Det är första gången jag faktiskt kommit till start, förra året var vi ju försenade från San Francisco och hann inte i tid, dessutom har det varit jobbigt med jelteg och sånt. Men nu hade vi tydligen gjort allt rätt för vi var inte alls lika slitna som vanligt. Det var inte heller lika jävla kallt som det var förra året, det var ju då det till och med var snöstorm i bergen under natten så de som åkte från San Francisco dagen efter oss inte kom igen bergspasset till Reno.
Både D och jag hade bestämt oss för att göra loppet och jag hade ju tänkt att gå större delen av vägen och springa några meter här och där när jag kunde. Vi var inte många som verkligen kom till start och det var troligtvis runt 80% europeer, amerikanerna rör inte på sig i onödan de flesta och då är det ändå mycket militärer och sånt i vår bransch.
Det kom en buss för att hämta upp oss på casinot och jag hann precis i tid eftersom jag tagit chansen att springa på toa precis innan vi skulle åka för säkerhets skull. En Japan missade bussen och fick springa ikapp den, som tur var såg vi honom och ropade till chauffören så att han stannade och väntade, men det kan man kalla stenhård uppvärmning.
Som vanligt var stämningen hög och av någon anledning kände jag mig lite nervös.
När vi kom upp till berget sken solen men det blåste väldigt kallt. Vi hade fantastisk utsikt över hela Reno men luften var väldigt tunn.
När vi var säkra på att alla var på plats så startade de oss och jag hade bestämt mig för att springa över startlinjen och lite till för att det är roligare om alla startar i grupp. Jag hade inga problem att hänga med de som sprang i mellantempo men visste ju att jag inte kunde hålla det länge. När det började gå lite för mycket uppför så saktade jag ned och gick och lät de andra passera.
Jag har aldrig varit med om en sån syreskuld i hela mitt liv, jäklar vad jag var andfådd, jag insåg verkligen inte att den tunna luften skulle göra sån enorm skillnad!
Det tog tid att få ner andningen till normal andfåddhet och jag höll så högt tempo jag kunde utan att springa.
jag gick ikapp några och några sprang ikapp mig. Lagom tills man började bli törstig fanns det en vätskestation där det stod en funktionär och delade ut glas med vatten och glada tillrop.
Jag gick ikapp två lite äldre amerikaner varav jag känner en av dem. Efter en stund sprang jag lite och då hängde de på en bit. Senare sprang de om mig och sen sprang jag om dem, sen höll vi på så ett tag och när vi gick så kom jag alltid långt före dem. Efter ett tag hörde jag någon komma springande bakom mig och jag höll mig så långt till kanten på stigen som möjligt eftersom jag trodde att det var de snabba killarna som var på sitt andra varv. Det visade sig vara min kompis amerikanen och han kom liksom inte ifatt hur han än gjorde och till slut hörde jag en svordom och sen: Fan, du går ju fortare än vad jag springer, jag kommer inte ikapp!
Jag var inte medveten om att jag gick så pass fort men det var fler som kommenterade det under loppet, även en av de riktiga löparna som var med för att hjälpa till att peppa oss. På mitt sista varv fick jag sällskap av en av löpartjejerna sista biten och hon joggade bredvid mig när jag gick. Hon var precis rätt peppning för mig, hon var glad, motiverande och precis lagom pushig för mig. När vi hamnade bakom ett par äldre amerikaner som inte tagit det andra varvet som de skulle så viskade hon till mig att vi skulle springa om dem, så det gjorde vi. Sen ville jag gå en bit till, jag ville vara säker på att kunna springa över mållinjen i snygg stil.
Tjejen frågade mig om jag sprang mycket och jag undrade om det såg ut så, jag hade ju gått nästan hela sträckan?
Hon tyckte tydligen att jag såg ut att vara en löpare, hon hade sett mig på håll redan i början och trott det, något i min kroppsbyggnad gjorde att det såg så ut tyckte hon och även om jag inte sprang så mycket eller snabbt så hade jag tydligen precis rätt teknik. Det var uppenbart att hon inte sa det för att vara snäll så det tog skruv och jag kände mig lite mer motiverad att träna vidare.
Jag sprang som tänkt över mållinjen i god stil medan mina vänner hejade på mig!
I efterhand ångrade jag att jag inte tagit tjejens råd och sprungit lite till, jag hade energi kvar trots allt...
Vi var bara tre tjejer i loppet och de andra var en bra bit äldre än jag, men jag blev i alla fall bäst av tjejerna och fick ett presentkort på en löparjacka i GoreTex som pris. Det roliga var att alla i toppen var svenskar!
Två Saabkillar kom 1:a och 2:a och D kom eventuellt 3:a eller 4:a och jag var bäst av tjejerna. Så båda förstapriserna gick till Sverige i alla fall. De hade gott om sponsorer så jag tror att det slutade med att alla, eller i alla fall de flesta fick något typ av pris så alla var glada och nöjda.
Dessutom får alla en t-shirt av god kvalité med året och tillfället tryckt på och sponsorernas logos.
Ett av de deltagande företagen hade med sig en låda med fula, orange t-shirt och hoppades att kunna ge bort dem, de tog slut på mindre än 5 minuter. Själv var jag vid det här laget helt genomfrusen så jag hade mitt löparlinne, de två t-shirtarna och fleecetröja på mig och hackade ändå tänder.
Efter prisutdelning och lite vatten och frukt så tog vi bussen tillbaka till hotellet igen.
När jag kom till mitt rum så gick jag för att duscha och den äckliga påsen (som  jag inte ens vill veta vad den innehåller) och en tom schampoflaska låg kvar i duschen sedan dagen innan då jag checkat in. Jag hade låtit det vara och tänkte att jag inte hade energi att ta tag i det och att de nog skulle städa bort det nästa dag, men icke då...
På kvällen gick jag till receptionen och påpekade det och de sa att de genast skulle skicka upp någon att ta hand om det. Det tog ytterligare 2 dagar och flera påminnelser innan det blev gjort...
På kvällen var det dags att gå på en drinkmottagning och lära känna de andra deltagarna, det var väldigt tunt med folk och vi hoppades att det var för att det ännu var söndag.
Vi hängde där en stund, främst med svenskarna just denna kväll, men sen i baren senare så träffade jag flera av mina engelska och norska vänner bland annat. Jag lyckades ta en rätt tidig kväll efter omständigheterna. Vid det här laget började mina muskler bli rätt stela och jag började bäva inför morgondagen.