Jag var i alla fall bäst

13/10 På söndagen var det dags för det årliga motionsloppet 5k, det vill säga 5 km. Det är första gången jag faktiskt kommit till start, förra året var vi ju försenade från San Francisco och hann inte i tid, dessutom har det varit jobbigt med jelteg och sånt. Men nu hade vi tydligen gjort allt rätt för vi var inte alls lika slitna som vanligt. Det var inte heller lika jävla kallt som det var förra året, det var ju då det till och med var snöstorm i bergen under natten så de som åkte från San Francisco dagen efter oss inte kom igen bergspasset till Reno.
Både D och jag hade bestämt oss för att göra loppet och jag hade ju tänkt att gå större delen av vägen och springa några meter här och där när jag kunde. Vi var inte många som verkligen kom till start och det var troligtvis runt 80% europeer, amerikanerna rör inte på sig i onödan de flesta och då är det ändå mycket militärer och sånt i vår bransch.
Det kom en buss för att hämta upp oss på casinot och jag hann precis i tid eftersom jag tagit chansen att springa på toa precis innan vi skulle åka för säkerhets skull. En Japan missade bussen och fick springa ikapp den, som tur var såg vi honom och ropade till chauffören så att han stannade och väntade, men det kan man kalla stenhård uppvärmning.
Som vanligt var stämningen hög och av någon anledning kände jag mig lite nervös.
När vi kom upp till berget sken solen men det blåste väldigt kallt. Vi hade fantastisk utsikt över hela Reno men luften var väldigt tunn.
När vi var säkra på att alla var på plats så startade de oss och jag hade bestämt mig för att springa över startlinjen och lite till för att det är roligare om alla startar i grupp. Jag hade inga problem att hänga med de som sprang i mellantempo men visste ju att jag inte kunde hålla det länge. När det började gå lite för mycket uppför så saktade jag ned och gick och lät de andra passera.
Jag har aldrig varit med om en sån syreskuld i hela mitt liv, jäklar vad jag var andfådd, jag insåg verkligen inte att den tunna luften skulle göra sån enorm skillnad!
Det tog tid att få ner andningen till normal andfåddhet och jag höll så högt tempo jag kunde utan att springa.
jag gick ikapp några och några sprang ikapp mig. Lagom tills man började bli törstig fanns det en vätskestation där det stod en funktionär och delade ut glas med vatten och glada tillrop.
Jag gick ikapp två lite äldre amerikaner varav jag känner en av dem. Efter en stund sprang jag lite och då hängde de på en bit. Senare sprang de om mig och sen sprang jag om dem, sen höll vi på så ett tag och när vi gick så kom jag alltid långt före dem. Efter ett tag hörde jag någon komma springande bakom mig och jag höll mig så långt till kanten på stigen som möjligt eftersom jag trodde att det var de snabba killarna som var på sitt andra varv. Det visade sig vara min kompis amerikanen och han kom liksom inte ifatt hur han än gjorde och till slut hörde jag en svordom och sen: Fan, du går ju fortare än vad jag springer, jag kommer inte ikapp!
Jag var inte medveten om att jag gick så pass fort men det var fler som kommenterade det under loppet, även en av de riktiga löparna som var med för att hjälpa till att peppa oss. På mitt sista varv fick jag sällskap av en av löpartjejerna sista biten och hon joggade bredvid mig när jag gick. Hon var precis rätt peppning för mig, hon var glad, motiverande och precis lagom pushig för mig. När vi hamnade bakom ett par äldre amerikaner som inte tagit det andra varvet som de skulle så viskade hon till mig att vi skulle springa om dem, så det gjorde vi. Sen ville jag gå en bit till, jag ville vara säker på att kunna springa över mållinjen i snygg stil.
Tjejen frågade mig om jag sprang mycket och jag undrade om det såg ut så, jag hade ju gått nästan hela sträckan?
Hon tyckte tydligen att jag såg ut att vara en löpare, hon hade sett mig på håll redan i början och trott det, något i min kroppsbyggnad gjorde att det såg så ut tyckte hon och även om jag inte sprang så mycket eller snabbt så hade jag tydligen precis rätt teknik. Det var uppenbart att hon inte sa det för att vara snäll så det tog skruv och jag kände mig lite mer motiverad att träna vidare.
Jag sprang som tänkt över mållinjen i god stil medan mina vänner hejade på mig!
I efterhand ångrade jag att jag inte tagit tjejens råd och sprungit lite till, jag hade energi kvar trots allt...
Vi var bara tre tjejer i loppet och de andra var en bra bit äldre än jag, men jag blev i alla fall bäst av tjejerna och fick ett presentkort på en löparjacka i GoreTex som pris. Det roliga var att alla i toppen var svenskar!
Två Saabkillar kom 1:a och 2:a och D kom eventuellt 3:a eller 4:a och jag var bäst av tjejerna. Så båda förstapriserna gick till Sverige i alla fall. De hade gott om sponsorer så jag tror att det slutade med att alla, eller i alla fall de flesta fick något typ av pris så alla var glada och nöjda.
Dessutom får alla en t-shirt av god kvalité med året och tillfället tryckt på och sponsorernas logos.
Ett av de deltagande företagen hade med sig en låda med fula, orange t-shirt och hoppades att kunna ge bort dem, de tog slut på mindre än 5 minuter. Själv var jag vid det här laget helt genomfrusen så jag hade mitt löparlinne, de två t-shirtarna och fleecetröja på mig och hackade ändå tänder.
Efter prisutdelning och lite vatten och frukt så tog vi bussen tillbaka till hotellet igen.
När jag kom till mitt rum så gick jag för att duscha och den äckliga påsen (som  jag inte ens vill veta vad den innehåller) och en tom schampoflaska låg kvar i duschen sedan dagen innan då jag checkat in. Jag hade låtit det vara och tänkte att jag inte hade energi att ta tag i det och att de nog skulle städa bort det nästa dag, men icke då...
På kvällen gick jag till receptionen och påpekade det och de sa att de genast skulle skicka upp någon att ta hand om det. Det tog ytterligare 2 dagar och flera påminnelser innan det blev gjort...
På kvällen var det dags att gå på en drinkmottagning och lära känna de andra deltagarna, det var väldigt tunt med folk och vi hoppades att det var för att det ännu var söndag.
Vi hängde där en stund, främst med svenskarna just denna kväll, men sen i baren senare så träffade jag flera av mina engelska och norska vänner bland annat. Jag lyckades ta en rätt tidig kväll efter omständigheterna. Vid det här laget började mina muskler bli rätt stela och jag började bäva inför morgondagen.

Vilken soft dag

På lördagen, midsommardagen vaknade jag vid 9 någon gång tror jag, men jag låg kvar ett tag till och drog mig eftersom ingen tycktes vara riktigt igång ännu. Sen gick jag upp och gjorde mig en macka och blev erbjuden en kopp kaffe.

När alla ätit frukost började vi prata om vad vi skulle hitta på denna vackra dag och slutligen kom vi överrens som att ta en promenad på Möja eftersom jag, A och N aldrig varit längre in på Möja än festplatsen vid Löka. Sagt och gjort, vi packade in oss i båten alla 9 och åkte till Berg, där promenerade vi iväg en bit i makligt tempo och gick kanske i 1 timme. Sedan var vi tillbaka i Berg och åt lunch där. Jag valde kallrökt lax tror jag det var, men det kan ha varit rimmad... med dillstuvad potatis, det var ruskigt gott faktiskt och väldigt fräscht. Lagom tills vi ätit klart kom resten av gänget, de som inte hade känt för att promenera utan bara äta lunch och efter att ha hållt dem sällskap en stund gick vi och handlade i Coop Nära och de andra köpte mat för kvällen och alla köpte glass.
Sedan skulle vi åka hem och när jag böjde mig ned mot båten för att slänga i en av kassarna tappade jag mina Ray Ban-solglasögon, jag kom inte ens ihåg att jag hängt dem i urringningen och nu låg de på botten i hamnen... Fast vi såg dem faktiskt, det var inte sä jättedjupt. Efter ett tips gick jag in i den lilla fiskeaffären på bryggan och bad att få låna en håv, det fick jag. Sen hjälpte O mig att fiska upp dem från båten eftersom jag stod på bryggan och efter lite om och men var de åter i säkert förvar hos mig. jag sköljde ur håven och gick tillbaka med den och erbjöd mig att köpa den men den snälla damen i kassan sa att det inte alls var nödvändigt och att jag skulle ställa den på tork i stället, vilket trevligt bemötande!

Sen åkte vi hemåt och lilla A somnade som ett knyte i mamma L's famn på vägen tillbaka.
Sen försvann alla som sprängda biljardbollar så snart vi var tillbaka och låg spridda på klipporna runt stranden. Själv hoppade jag i vattnet och blev förvånad över att det inte var kallare och sen somnade jag i solen en liten stund. Men jag vaknade av att det faktiskt var jättevarm och hoppade i vattnet igen. Sen låg jag och läste Bridget Jones 2 på min e-book i solen.
Efter ungefär 2 timmar gick jag tillbaka upp, borstade håret, bytte kläder och packade det sista och efter att ha fått en kopp cappuccino av B så packade vi allt i båten och så skjutsade B mig, A och N till Berg så att vi kunde ta båten hem. Jag velade in i det sista om jag skulle stanna eller åka hem men jag ville ha en lugn dag hemma innan jag skulle jobba på måndagen och dessutom trodde jag att jag hade en förkylning på gång eftersom halsen kändes konstig och jag hade nyst i två dagar.

När B lämnat oss i Berg och vi väntade på färjan kom E-type med sin båt och lade till bredvid oss, det var N som kom på att det var han, jag tänkte inte på det.

Sen kom färjan och vi hittade ett bra bord och sen åt vi middag, jag tog en bakad potatis med skagen och den var riktigt bra. Det var fint väder hela vägen och det var trevligt att ha sällskap för en gångs skull, oftast åker jag ju den där båten ensam. Titta förresten på utsikten från toaletten, den går inte av för hackor den och det är svårt att motivera sig att bli klar därinne. Kvällssolen över Vaxholms-Kapell är inte så tokig den heller.