Matchning gör det lättare

10/4 På torsdags eftermiddagen fick jag behandling av min naprapat och sen kände jag mig fräschare så när jag kom hem bytte jag om och tog en snabb promenad med några löpsträckor i. Jag var ute i 40 minuter och sprang så långa och många sträckor jag kunde. När jag kommer tillbaka hem så är jag alltid helt slut för jag håller inte tillbaka när jag motionerar, men snart är jag fräsch igen och undrar varför jag mesade så och inte tog i mer eller var ute längre. Men jag vet ju med mig egentligen att jag kört så hårt jag kunnat, det är bara så att jag har bra återhämtning och det är ju jättebra och dessutom ett bra mått på den allmänna konditionen. Att dessutom färgmatcha när man ska ut är alltid en extra sporre tycker jag! Jag hade också bra musik i lurarna, jag kör oftast utan musik eftersom jag vill ha lite tid för eftertanke och jag gillar inte heller att vara skild från omvärlden på det sättet, det är också lämpligt att höra trafiken och människor runtomkring så att man är beredd på saker. Jag är ju en ganska riskmedveten person... Men idag lyssnade jag alltså på musik istället för jag rörde mig på ställen med lite folk och i fullt dagsljus.

Jag var i alla fall bäst

13/10 På söndagen var det dags för det årliga motionsloppet 5k, det vill säga 5 km. Det är första gången jag faktiskt kommit till start, förra året var vi ju försenade från San Francisco och hann inte i tid, dessutom har det varit jobbigt med jelteg och sånt. Men nu hade vi tydligen gjort allt rätt för vi var inte alls lika slitna som vanligt. Det var inte heller lika jävla kallt som det var förra året, det var ju då det till och med var snöstorm i bergen under natten så de som åkte från San Francisco dagen efter oss inte kom igen bergspasset till Reno.
Både D och jag hade bestämt oss för att göra loppet och jag hade ju tänkt att gå större delen av vägen och springa några meter här och där när jag kunde. Vi var inte många som verkligen kom till start och det var troligtvis runt 80% europeer, amerikanerna rör inte på sig i onödan de flesta och då är det ändå mycket militärer och sånt i vår bransch.
Det kom en buss för att hämta upp oss på casinot och jag hann precis i tid eftersom jag tagit chansen att springa på toa precis innan vi skulle åka för säkerhets skull. En Japan missade bussen och fick springa ikapp den, som tur var såg vi honom och ropade till chauffören så att han stannade och väntade, men det kan man kalla stenhård uppvärmning.
Som vanligt var stämningen hög och av någon anledning kände jag mig lite nervös.
När vi kom upp till berget sken solen men det blåste väldigt kallt. Vi hade fantastisk utsikt över hela Reno men luften var väldigt tunn.
När vi var säkra på att alla var på plats så startade de oss och jag hade bestämt mig för att springa över startlinjen och lite till för att det är roligare om alla startar i grupp. Jag hade inga problem att hänga med de som sprang i mellantempo men visste ju att jag inte kunde hålla det länge. När det började gå lite för mycket uppför så saktade jag ned och gick och lät de andra passera.
Jag har aldrig varit med om en sån syreskuld i hela mitt liv, jäklar vad jag var andfådd, jag insåg verkligen inte att den tunna luften skulle göra sån enorm skillnad!
Det tog tid att få ner andningen till normal andfåddhet och jag höll så högt tempo jag kunde utan att springa.
jag gick ikapp några och några sprang ikapp mig. Lagom tills man började bli törstig fanns det en vätskestation där det stod en funktionär och delade ut glas med vatten och glada tillrop.
Jag gick ikapp två lite äldre amerikaner varav jag känner en av dem. Efter en stund sprang jag lite och då hängde de på en bit. Senare sprang de om mig och sen sprang jag om dem, sen höll vi på så ett tag och när vi gick så kom jag alltid långt före dem. Efter ett tag hörde jag någon komma springande bakom mig och jag höll mig så långt till kanten på stigen som möjligt eftersom jag trodde att det var de snabba killarna som var på sitt andra varv. Det visade sig vara min kompis amerikanen och han kom liksom inte ifatt hur han än gjorde och till slut hörde jag en svordom och sen: Fan, du går ju fortare än vad jag springer, jag kommer inte ikapp!
Jag var inte medveten om att jag gick så pass fort men det var fler som kommenterade det under loppet, även en av de riktiga löparna som var med för att hjälpa till att peppa oss. På mitt sista varv fick jag sällskap av en av löpartjejerna sista biten och hon joggade bredvid mig när jag gick. Hon var precis rätt peppning för mig, hon var glad, motiverande och precis lagom pushig för mig. När vi hamnade bakom ett par äldre amerikaner som inte tagit det andra varvet som de skulle så viskade hon till mig att vi skulle springa om dem, så det gjorde vi. Sen ville jag gå en bit till, jag ville vara säker på att kunna springa över mållinjen i snygg stil.
Tjejen frågade mig om jag sprang mycket och jag undrade om det såg ut så, jag hade ju gått nästan hela sträckan?
Hon tyckte tydligen att jag såg ut att vara en löpare, hon hade sett mig på håll redan i början och trott det, något i min kroppsbyggnad gjorde att det såg så ut tyckte hon och även om jag inte sprang så mycket eller snabbt så hade jag tydligen precis rätt teknik. Det var uppenbart att hon inte sa det för att vara snäll så det tog skruv och jag kände mig lite mer motiverad att träna vidare.
Jag sprang som tänkt över mållinjen i god stil medan mina vänner hejade på mig!
I efterhand ångrade jag att jag inte tagit tjejens råd och sprungit lite till, jag hade energi kvar trots allt...
Vi var bara tre tjejer i loppet och de andra var en bra bit äldre än jag, men jag blev i alla fall bäst av tjejerna och fick ett presentkort på en löparjacka i GoreTex som pris. Det roliga var att alla i toppen var svenskar!
Två Saabkillar kom 1:a och 2:a och D kom eventuellt 3:a eller 4:a och jag var bäst av tjejerna. Så båda förstapriserna gick till Sverige i alla fall. De hade gott om sponsorer så jag tror att det slutade med att alla, eller i alla fall de flesta fick något typ av pris så alla var glada och nöjda.
Dessutom får alla en t-shirt av god kvalité med året och tillfället tryckt på och sponsorernas logos.
Ett av de deltagande företagen hade med sig en låda med fula, orange t-shirt och hoppades att kunna ge bort dem, de tog slut på mindre än 5 minuter. Själv var jag vid det här laget helt genomfrusen så jag hade mitt löparlinne, de två t-shirtarna och fleecetröja på mig och hackade ändå tänder.
Efter prisutdelning och lite vatten och frukt så tog vi bussen tillbaka till hotellet igen.
När jag kom till mitt rum så gick jag för att duscha och den äckliga påsen (som  jag inte ens vill veta vad den innehåller) och en tom schampoflaska låg kvar i duschen sedan dagen innan då jag checkat in. Jag hade låtit det vara och tänkte att jag inte hade energi att ta tag i det och att de nog skulle städa bort det nästa dag, men icke då...
På kvällen gick jag till receptionen och påpekade det och de sa att de genast skulle skicka upp någon att ta hand om det. Det tog ytterligare 2 dagar och flera påminnelser innan det blev gjort...
På kvällen var det dags att gå på en drinkmottagning och lära känna de andra deltagarna, det var väldigt tunt med folk och vi hoppades att det var för att det ännu var söndag.
Vi hängde där en stund, främst med svenskarna just denna kväll, men sen i baren senare så träffade jag flera av mina engelska och norska vänner bland annat. Jag lyckades ta en rätt tidig kväll efter omständigheterna. Vid det här laget började mina muskler bli rätt stela och jag började bäva inför morgondagen.

Jag ångar som en dröm

5/9 På onsdagen vaknade jag relativt pigg och utvilad, vilken ovanlig och skön känsla!
Jag gjorde min kaffe och åkte till jobbet och fick en hel massa gjort på förmiddagen. Men sen framåt eftermiddagen kajkade internet helt och hållet och man inser inte hur mycket man använder det förrän det är borta.
Jag skrev en massa e-mails och lade dem i utkast och utan några e-mail in eller ut, så blev det plötsligt stopp i arbetet efter en stund.
Jag gick in och beklagade mig hos kollegan D men medan jag satt där och hade ett minimöte så kom vår datakille J och fixade så att vi kunde jobba vidare.
Resten av eftermiddagen gick lika bra som förmiddagen och jag var riktigt nöjde med mig själv. Jag har fått så gott som hela min lista gjord och det är ju bra, för listor fylls ju bara på vartefter.
När jag kom hem efter jobbet så gick jag och lade mig en stund men trots att jag var trött kunde jag inte sova och sen kom K hem så då gick jag upp.
Hon hade varit ledig under dagen men hade åkt till Täby Centrum för att kolla in sin nya arbetsplats, den nya Apple Store som ska ligga där. Men än så länge var det bara en stor vägg som täckte hela entrén, antagligen för att skapa lite nyfikenhet och för att folk inte ska se vad som händer där inne.
De ska jobba mer eller mindre dygnet runt nu för att bli klara, K ska till exempel jobba 20-05 på fredag!
Vid 18.28 började jag gå mot mamma och pyssel. Inte för att mamma var där, de var ju på väg hem från Jämtland, men jag var ju tvungen att vara i tid och låsa upp och larma av åt de andra.
Jag sprang och gick de drygt 4 km och gjorde det på rekordtid tror jag (33 min). Jag vet inte om det berodde på att Turre inte var med, för inte kan det vara så att jag kortat tiden under sommaren egentligen, jag har ju inte gjort ett enda dugg för att hålla kondition och muskelmassa uppe...
Jag kom ganska precis i tid, bara ett par minuter sen, men var var de andra?
Jag satt på trappen och ångade av lite innan jag gick in, det känns som om man är mil från partypinglan från helgen när man sitter och ångar ned trappan och kameran med svett och värme. Sen tycker i alla fall jag att jag ser ut som två helt olika personer med och utan smink.
Till slut dök L upp och senare syrran och systerdottern, vid 20.30 kom även mamma och Turre hem, pappa dök upp lite senare efter några ärenden. Slutligen dök även M upp en stund och vi hade väldigt trevligt.
De andra har inte ens svarat många av dem!
Det tycker jag är fräckt, visst svarar man väl när kompisar smsar en?
Prick 22 började jag och Turre gå hemåt, jag hade haft med mig reflexväst till mig och reflexhalsband till honom och dessutom koppel och halsband. Han går ju lös ända tills vi måste gå utefter stora vägen, jag vill inte att han blir skrämd eller så och hoppar ut framför en bil.
Det var väldigt kallt ute och mina armar var så kalla att de sved, men så länge man rör på sig så fryser man ju i alla fall inte.
37½ minut senare var vi hemma, inte något bättre tid än före sommaren vilket får mig att tro att det faktiskt är Turre som påverkar tiden.
Jag hoppade in i duschen direkt för jag var svettig och varm samtidigt som jag var väldigt kall om skinnet, det var knappt 11 grader ute och jag hade haft kortärmat.
Duschen svalkade och värmde så att jag var lite mer jämn i temperaturen när jag kom ut och så tog jag en macka och te. Sen fick jag äntligen tag i Ah som jag inte pratat med på hela sommaren och vi var tvungna att lägga på för att jag skulle sova, så efter 1½ timme lade vi på för att vi måste, inte för att vi pratat klart...

Kyss Karlsson

28/2 När jag vaknade på tisdagen hade det snöat igen, men det var i alla fall plusgrader så hoppet var stort att det skulle smälta bort snabbt, särskilt som Turres tassar nästan smälte ned snön för varje steg, det betyder att det  är rätt varmt och dessutom inte särskilt djupt. Jag kom inte från jobbet förrän rätt sent och fick skynda hem för att byta om och hämta gymbagen, jag hade äntligen fått energi nog att anmäla mig till ett pass. Jag hade valt Sh'Bam som tidigare alltid varit fullbokat när jag velat testa, men nu fanns det plats. Jag kom i tid den här gången och efter att ha hängt in jackan i skåpet gick jag för att värma upp lite på ett band. Jag gick 1 km (c:a 10 min) och sen gick jag till passet. Alla andra hade precis gått in och jag hamnade längst bak vilket passade mig väl.... just då...
När passet väl startade var det inte lika bra att stå långt bak, trots att instruktören står på ett podium är det svårt att se henne när man står längst bak och jag med mina koncentrationssvårigheter tappade takten hela tiden när jag först försökte lägga till armrörelserna på benrörelserna och också när tjejen framför mig gjorde fel hela tiden. På det stora hela var det dock ett jättekul pass och mer som Zumban på Medley, det vill säga någon blandning av Friskis och Svettis med enkla danssteg. När jag lärt mig koreografin kommer jag kunna ta ut svängarna mer, lägga på lite mer höftvift och bli tröttare. Kul var det i alla fall och man glömde helt bort att man tränade.
Efteråt gick jag till bandet igen och gick och sprang i c:a 15 minuter varav jag sprang 1x2 min och 1x1½ minut, jäklar vad jag tappat kondis... Fast jag hade ju visserligen gjort ett pass före också och var nog tröttare än jag trodde.
När jag kom hem for jag runt som en virvelvind och matade djuren, diskade, skalade potatis till mos, duschade, kryddade lax och stekte den, allt för att vara klar till 21 och Veckans Mord på Ettan. Jag hade blivit tipsad på Facebook om att de skulle besöka Hammarby Apotek i Upplands Väsby och berätta om mordet som hände där för 99 år sedan. Det visade sig tyvärr att det inte var särskilt utförligt och själva apoteket fick man se väldigt lite av, istället satt jag och tittade på annat i nästan 1 timme i väntan på inslaget...
Han berättade bakgrunden till uttrycket "Kyss Karlsson" som jag ju känt till hela livet mer eller mindre men insett de senaste månaderna att ingen som är född utanför Väsby känner till. Men Leif GW Persson menade att det var ett välkänt svenskt uttryck, inte något lokalt fenomen.
Jag kom i säng i rimlig tid, i alla fall med mina mått mätt.

Spring i benen

11/1 På onsdagen tittade jag runt på hemsidor och pricerunner för att jämföra priser på de två kameror  jag tänkt köpa. Slutligen beställde jag en ny Canon kompaktkamera Canon Ixus 230HS och den är blå!
Den finns i många olika färger och jag letade runt ett tag innan jag hittade en blå, det blev Scandinavian Photo som fick min order tack vare att de hade den blå i lager och ett rimligt pris.
Jag sov middag någon halvtimme eller nåt mer hann jag inte och sen bytte jag om, klädde mig och Turre i reflexvästar och började gå mot mammas hus och pysselkväll. Det var jättehalt och redan innan jag kom fram till stallet hade jag nästan drattat på ändan. Det såg ju inte så särskilt halt ut, det var dessutom plusgrader, men det hjälper inte när marken är så kall. Slutligen gick jag med ena foten i den smala vägkanten och den andra på den isiga vägen och lade ju tyngden på foten som gick i kanten och haltade alltså lite. När jag kom ut på gång- och cykelvägen blev det lättare, där hade de sandat med stora, ganska vassa sandkorn och det gick till och med bra att springa där.
Särskilt fort framåt gick det inte totalt sett, så fort man försöker länga steget lite så halkar man ju. Det kändes rätt tungt också, jag har ju inte gjort många knop på runt 2 månader. Det tog 35,5 minuter i jämförelse med de vanliga 33, men det är svårt att säga om det berodde på det hala underlaget eller den dåliga kondisen, troligtvis lite av vardera.

Turre sov gott på bordet och i S knä, han avgudar henne. Själv åt jag medtagen matlåda och sen körde vi Postkodsmiljonären på det elektroniska spelet. Vi var inte så många men vi hade trevligt ändå.
När det var dags att gå hem igen var jag utvilad och inte alls ovillig och Turre var också peppad, han hade orkat bättre än vanligt vad jag kunde se. Vi blev stående i hallen en bra stund innan vi gick och pratade med mamma och pappa men sen kom vi iväg och var hemma vid 23.40.
När vi kom hem var Turre fortfarande pigg eller så var han överaktiv, men han ville leka med bollen...

Hål ända in i huvudet?

På tisdagen vaknade jag med huvudvärk som kom från nacken, dags att fixa till den igen innan det utvecklas till migrän. Under natten hade jag haft konstiga drömmar om inbrott igen och jag blev jagad också. Undrar vad det beror på? På förmiddagen ringde C som jag inte sett sedan vi var i Gambia och hon undrade om jag kunde hänga på en Ålandskryssning på onsdagen? Det skulle vara gratis och middag, frukost och lunch var också inkluderat. Gratis är gott och eftersom detta dessutom var en visningsresa för att man skulle få se Cinderellas evenemangsdäck så hade jag också visst intresse för jobbföreningens skull.
Jag lyckades fixa så att jag kunde vara borta från jobbet på torsdagen och pappa lovade att passa hunden. Till lunch åt jag den där varma salladen jag berättat om förr, den som man kan beställa på Drop-In i Upplands Väsby, den kan jag definitivt rekommendera!
På eftermiddagen lämnade jag några paket på posten och åkte och köpte lite pärmar till jobbet också. Sen åkte jag hem och vilade lite och fixk plötsligt väldigt bråttom till spinningen, jag vet inte riktigt vad som hände... ena sekunden hade jag gott om tid och nästa var jag sen. När jag var på plats gick det inte att dra kortet men eftersom spinningen sällan är full så fick jag hjälp att checka in och sen fick jag springa rätt in i salen där de andra hade börjat ställa in sina cyklar och andra börjat värma upp lite smått. Jag lade väska och grejer innanför dörren och knölade in mig mellan cyklarna in längre bak i salen, sen kom jag på att jag inte tagit på mig skorna och det var bara att gå tillbaka. Som tur var hade jag haft sinnesnärvaro nog att fylla vattenflaskan innan jag gick in i salen, tyvärr glömde jag svetthandduken i väskan även andra gången så den fick jag klara mig utan. Jag blev glatt överraskad när jag kände att jag orkade så pass mycket som jag gjorde, det känns ju som om jag inte gjort många knop under sommaren. Dessutom kunde jag inte låta bli att tycka att det var lite kul att den unga killen som såg ut som en broiler var den som hade absolut svårast att hänga med! Gubbar och tanter och tjockisar, nördar och allt möjligt hade mycket mer ork än han. Ändå skulle det nog vara honom man plockade ut om man skulle välja vem av oss som var den mest vältränade i salen...
Lite ont i sittbenen och så får man ju räkna på när man inte kört spinning på ett tag men annars gick det klart över förväntan.
Efteråt gick jag 20 minuter på bandet varav jag sprang 3 minuter, det fanns inte så mycket kvar att ge efter spinningen. Men på mina 20 minuter kom jag i alla fall 2 kilometer så det var ett oket snitt med tanke på att jag inte ville köra stenhårt utan "skritta av" snarare. När jag kom hem rensade jag det sista av svampen och plockade bort de som hade ruttnat från torkbordet. Under tiden tittade jag på "What Happens in Vegas" och "Management", båda lite söta, romantiska komedier. Jag tog äntligen itu med Turres tänder som ju varit tandstensfria till det senaste året. Det tog emot att ta itu med det eftersom jag förväntade mig ett krig i samband med det...
Detta visade sig helt ogrundat, han skötte sig alldeles utmärkt och låg stilla och led trots att han tyckte att det var superläskigt och äckligt. Han fick mycket beröm och klappar och många andningspauser. Det svåra med att at tandsten är ju att krångla sig in i den lilla taxmunnen och sen ta i så pass att tandstenen släpper men med sån precision att man inte gör illa hunden. På vänster sida upptäckte jag något som såg ut som en halv månkrater under tandstenen och jag misstänker att det är ett svårt fall av karies och det är ett annat hål ända uppe vid tandköttet. Plötsligt undrar jag om en sån infektion kan vandra upp i näshålan och orsaka hans förkylningssymptom som han haft i snart 3 år? Syrran tyckte inte att det lät helt orimligt. I vilket fall som helst måste ju tanden kollas upp och antagligen dras ut, jag får ta tag i det så fort jag kommer hem från USA.
Jag städade undan, packade för kryssningen och vek den rena tvätten innan jag gick och lade mig.

Jag blir nog lite starkare i alla fall

På onsdagen hade jag en jobbig och känslosam dag och var helt utmattad när jag kom hem från jobbet. Alltså vilade jag en stund så som jag brukar försöka göra och sen gick jag upp strax före 18.30 och packade min ryggsäck. Jag tog med mig mina grekiskaböcker för att göra läxan och kom till och med ihåg att ta med de gamla quizzen så som L vill att jag gör. Jag tog också med en matlåda så att jag kunde äta middag på pyssel. Sen gick jag ut och skulle precis börja gå hemåt mamma till då jag såg och hörde att någon lastade grejer på ett släp som stod uppbackat vid tomten mittemot. Det visade sig vara de nygamla ägarna till den "tomten". Det står egentligen ett hus där men det är rivningsfärdigt. Det visade sig att de köpt tomten för 6-12 månader sedan för att bygga ett 1½ våningshus så som det var lovat i köpet att de kunde göra. Nu hade kommunen sagt nej, troligtvis för att de ville ha brutet tak..? Jag är en av de 3 husägare som ligger närmast denna tomt och jag kan för mitt liv inte förstå vad det skulle ha för betydelse. Det är ju inte så att vi andra har enhetliga hus och dessutom skulle deras ligga högst så det skulle knappast oss andra och det skulle nog inte ens nå över träden så det skulle inte synas särskilt mycket i alla fall. Det enda jag inte skulle gilla är ju om de byggde mer än ett hus däruppe men det får de i alla fall inte, man får inte stycka av tomten. De var i alla fall jättetrevliga och det hade varit kul att ha dem som grannar. Men nu blir det ju inte så och det de lastade på släpet var ved från förrådet. De hade lämnat det där tills vidare men nu skulle de ta det till sitt hus i Sollentuna istället så att det kom till användning. Jag ville bara vara säker på att det inte skulle kastas.
Sen gav jag mig iväg mot mamma, både jag och Turre var förstås täckta av reflexer och vi gick raskt och sprang en hel del och var väl hos mamma på 33 minuter tror jag. På vägen mötte vi F precis som gången innan och sen gick vi sista biten tillsammans efter att hon parkerat. Sen hade vi en trevlig kväll och även H med dotter V dök upp vilket de sällan har möjlighet till eftersom V har hoppträning på onsdagar. Sen tittade de på syrrans smycken tillsammans och visst ser det lite gulligt ut med 17-åriga V i mammas knä för att se ordentligt? Syrran satt och målade några av de nya smyckena och F rensade svamp. Vi andra gjorde inte så mycket även om jag pluggade lite grekiska och sen förhörde de andra på quiz.
Vid 23.15 gick jag hemåt igen och det gick riktigt bra och det kändes som om jag sprang rätt mycket men det tog fortfarande 33 pinuter att komma hem, lika mycket som det tagit dot. Men visst var det 34 minuter förut?
Sen tog jag några kex och så gick jag och lade mig efter att ha kopplat av en stund med min bok.

Kramp i skenbenet?

På onsdagen köpte jag en macka på Kondis och sen till jobbet för att stressa vidare. Tanken var att jag skulle ta ledigt på eftermiddagen för att göra klart grejerna till Ridsport, men det visade sig vara en sömnkurs på jobbet på eftermiddagen så det gick ju inte. Istället skrev jag klart det jag skulle på lunchen och det blev faktiskt klart. Sen mailade jag foton och reportage till redaktionen och varje gång jag försökte kom det felmeddelanden. Till slut ringde jag dit och de visste inte att de hade några problem. Men efter att tjejen provat att maila sig själv utan att lyckas så sa vi att de skulle kolla upp det och höra av sig när jag var klar på kursen.
Väl inne på sömnkursen insåg vi nog allihopa att det inte fanns så mycket att lära om det, vi verkar vara ganska tänkande och välinformerade människor och inget av det som lärdes ut var nytt för oss och vi kände att vi nog haft mer nytta av att jobba vidare med det vi höll på med istället. Innan jag åkte hem försökte jag maila Ridsport igen och nu fungerade det. Bilderna jag var så orolig för med tanke på att andra sa att de var mörka fick jag ingen reaktion på förutom en fråga om ett av motiven.
Vi får hoppas att de går att använda.

Vad säger ni om bilden på Kate Winslet från Emmy's galan? Jag tycker att hon är så het, jag skulle absolut inte ha något emot att se ut som hon. Hon verkar även vara trevlig, intelligent och rolig. Sen skulle jag verkligen vilja ha hennes klänning, den är tydligen gjord av Elie Saab men jag antar att den inte bara går att köpa sådär och om det är möjligt kostar den säkert orimligt mycket ens om man tycker att den får kosta.

När jag kom hem lade jag mig att vila i 40 minuter och sen bytte jag om till träningskläder och packade ryggsäcken med min stora poncho-virkning och en låda med sjömansbiff och sen gav jag mig av mot pysselkvällen hos mamma. Det var första gången jag rörde seriöst på mig efter operationen och benen kändes som gelé efter en stund. Jag gick och sprang om vart annat men när jag sprang skavde den tunga ryggsäcken mot axel och hals för varje steg. När jag var nästan framme började telefonen i ryggsäcken att ringa och jag antog att det var F som inte varit på pyssel på runt 13 år men jag ville inte förlora tid och såg just en bil som backade ut från en sidoväg i början av mammas gata. Jag tog för givet att det var F som ringde och att det var hon som satt i den bilen, så jag började vifta medan jag sprang mot bilen och då såg hon mig och klev ut. Turre sprang fram och hälsade glatt trots att han aldrig träffat henne tidigare, tydligen är det skillnad på folk och folk, han gillade henne direkt. Sen gav jag henne instuktioner mer eller mindre på språng och sen möttes vi upp vid parkeringen ett par hundra meter bort. Tiden var något sämre än före operationen men så hade jag en dålig och tung ryggsäck på mig också, det tog 34 minuter att jämföra med 33. Men löpningen kändes bättre, istället för att jogga långsamt och inte komma någonvart medanjag tar ut mig, lät jag steget bli längre och snabbare istället och det kändes som om orken räckte en längre sträcka även om den kanske räckte lite kortare tid. Det var kul att ha F där igen och det konstiga var att det kändes som om hon inte varit borta alls, som om vi inte tappat kontakten. Men det är ju så det är med gamla vänner säger de, man startar där man slutade.

Vid 22 började jag min färd hemåt, syrran tog ryggsäcken den här gången och det var mycket roligare och lättare utan den. Jag och Turre var förstås fullhängda med reflexer men ni ska ju inte tro att det gör att folk ens saktar in lite grann när de kör förbi...
Hem gick det på nån minut kortare tid än sist 37 istället för 38 minuter, så det är väl rätt bra. På vägen sprang jag förbi en gammal kompis till mina föräldrar och sa hej, presenterade mig och sprang vidare på några sekunder och kastade en ursäkt över axeln om att jag försöker korta tiden hem. Jag kom i säng nästan direkt och vaknade efter bara en liten stund med magont och senare på natten vaknade jag med kramp i skenbenen! Jag visste inte ens att man kunde få kramp där. Det gjorde inte så jätteont men det är ju besvärligt, dessutom stod vänster stortå nästan rätt upp. Jag gick upp och traskade omkring ett tag och sen tog jag en värktablett och så sov jag gott resten av natten.

Välkommen Frodo

På onsdagen vaknade jag med migrän vilket knappt händer nu för tiden, men nu har jag ju inte varit hos naprapaten M sedan före semestern och då hamnar kotorna fel till slut. Under zombie walken skulle jag ta ett foto uppifrån på alla zombiesar och då knäppte det till i axeln och så har jag haft ont där till och från sedan dess.

Sedan jag kom tillbaka från semestern har ingen ringt mig på mitt direktnummer men självklart var det nu 3 stycken kunder som gjorde det men inte förrän den sista av dem ringde var jag i skick att svara. Det visade sig vara ett samtal till en kollega...

Dessutom ringde kompisen S men jag pratade med henne om några praktiska grejer och sen gick jag tillbaka till min koma.

Framåt eftermiddagen hade jag lyckats få i mig frukost och tog mig till jobbet, bättre sent än aldrig. Efter jobbet åkte jag till Rusta och sen Ica Kvantum vid Stinsen för att leta efter mer garn till virkningen. Rusta hade inget av det jag skulle ha och Ica hade fel vita färg, eller de hade faktiskt 2 fel vita färger... Men det var bara att bitaihop och ta en av dem i alla fall och sen åkte jag raka vägen hem eftersom A skulle komma och hämta pengarna för deras 2 Dolly Parton biljetter och så hade hon lyckats sälja den 3:e så hon skulle hämta den också.

Vi tog en frappé och sen var det dags för mig att ta mig till pyssel. jag hade bestämt mig för att gå dit och för det behövs runt 45 minuter men jag hade bara 35 minuter på mig och jag hade tänkt att springa korta sträckor också. Jag hade ju skoskav sedan zombie walken men gympadojjorna skavde inte särskilt just där så det gick bra. På något underligt vis lyckades jag komma i tid och kunde räkna en tid på 33 minuter. Folk tittade lite konstigt på mig där jag kom joggande i lågt tempo med ryggsäck på mig och med en tax travande i hälarna. Turre blev rätt trött faktiskt vilket gör mig lite orolig, han brukar ju kunna hålla igång mycket längre än jag.

Jag är osäker på hur långt det är hemifrån mig till mamma, jag har mätt det på jogg.se vid något tillfälle men minns inte.

På pyssel fortsatte jag att virka och under tiden spelade vi TP i lag. Ungefär då insåg jag att jag glömt att äta middag trots att jag varit vrålhungrig när jag kom hem från jobbet. Men eftersom A kom direkt och jag sen hade bråttom så glömde jag att äta. Konstigt nog var jag inte längre särskilt hungrig men när syrran gjorde micro-popcorn tog jag några nävar och sen stod jag mig resten av kvällen. Systerdottern L hade ju blivit av med en av sina råttor på grund av sjukdom nu under sommaren och Pippin som var kvar var lite deppig, så nu hade hon hämtat en ny liten råttbebis som fick heta Frodo. Han är så söt att jag har svårt att sluta titta på honom. Jag har svårt att förstå folk som kategoriskt hatar råttor och möss. Varför anses de så mycket äckligare än marsvin, kaniner, hamstrar och ekorrar? De är ju minst lika söta. Sen att man inte vill ha vilda råttor och möss i huset eller stallet, det förstår jag mycket väl. Men råttor är ju lika smarta som hundar och är väldigt sociala och trevliga. Kolla på sötnosen Frodo när han i snygg stil ligger och sover på Pippin. Jag gick ut genom dörren som sista man vid 22.40 ungefär och den här gången tog det mig 38 minuter att ta mig hem. Vad som gjorde att det tog längre tid vet jag inte riktigt. Jag upplevde att jag sprang mer nu, inte mindre. Kanske sprang jag fler men kortare sträckor? Sen var i alla fall både jag och Turre behagligt trötta när vi kom hem. Jag åt grekisk sallad som jag hade färdig i kylen och en brödskiva till det och under tiden tittade jag på "13 snart 30" med Jennifer Garner, Mark Ruffalo, Judy Greer och Andy Serkis. Jag gillar Jennifer men hon är ingen storfavorit, men de andra är jag jätteförtjust i! Får jag särskilt välja ut en så är det Judy Greer. Hon spelar alltid biroller vilket är lite synd på sån talang men samtidigt ger det ju väldigt starka bikaraktärer i de filmerna hon är med i. Hon är med i till exempel "Vad kvinnor vill ha" och "27 Dresses". Andy Serkis är ju Gollum i Sagan om ringen och Mark Ruffalo är ju nån jag pratat om förr, han är väldigt trovärdig i alla de roller jag sett honom, han är väldigt naturlig.

Vissa borde vara arbetslösa

På torsdagen var det sol och äntligen vindstilla. Det hade varit näst intill storm i flera dagar och min nya hängmatta som ju är ganska bred hade fungerat som ett segel och åkt omkring på verandan kors och tvärs. Vi satt ute och fikade på jobbet och det känns som sommar direkt.
En av de få saker som kan få mig på dåligt humör snarare än en snabb irritation är dålig service, jag har nog berättat det tidigare. På torsdagen fortsatte jag min jakt på grejer till de nödpackar vi jobbar med just nu. Först skjutsade jag en kollega till Märsta och sen var jag till flera järnhandlare och den första var helt ointresserad av att försöka hjälpa mig. När jag frågade efter ett pris på en vara så konstaterade han bara att han inte visste vad den kostade... inte : -Jag vet inte, jag kan ta reda på det. Nej, han bara ruskade på huvudet och sa att han inte visste vad den kostade... Men herrejävlar! Sådana företag förtjänar ingen annat än att gå i konkurs och såna människor förtjänar inte att ha ett jobb. Det enda roliga på det stället var att jag hittade ett låst skåp fullt med hänglås. Är inte det ganska kul, att det enda de låser in i hela butiken är lås... Nästa järnhandel fick jag visserligen ett trevligt bemötande på, men de tog en kund som kommit efter mig och tog hand om honom först och han hade frågor som räckte i 20 minuter, så jag gick därifrån. Men senare när jag var och letade i en annan avdelning letade de upp mig för att se vad jag ville ha hjälp med, mycket trevligare än vad det kunde ha varit. Men med tanke på att inte ens järnhandlare har ståltråd i större kvantiteter än 7 meters rullar så undrar man ju var det är tänkt att man ska handla sånt?
Plastslang och försvarets hudsalva fanns inte heller och det tar mycket längre tid att göra såna här ärenden än man någonsin skulle kunna gissa och jag kom hem senare än planerat och var fortfarande tomhänt.
Till slut åkte jag hem, tog det lugnt ett tag och åkte sen till gymmet för ett pass pilatesboll. Det är inte ett av mina favoritpass, det är svårt att bli riktigt trött eftersom det har så många aspekter och tekniker. Om man inte gör helt rätt känner man ingenting i stort sett och jag har svårt att andas på det sättet man ska till exempel. Det ska bli svårare och tyngre ju bättre man blir, men vi får väl se om jag har tålamod och tid att lägga ned på något som ger så pass lite. Eftersom jag inte kände av passet något alls gick jag ut i gymmet efteråt och tänkte jag skulle testa trappmaskinen eftersom J alltid snackar om att den är så bra träning. Jag var osäker på hur mycket jag skulle orka så jag valde ett fettförbränningsprogram och bara 5 minuter. Det var tungt men fungerade bra, efteråt var jag lite trött i låren. Sen gick jag till bandet där jag gick i 6 minuter och sen testade hur konditionen mådde och kan ni tro, det går så fort framåt! Jag kunde springa 7 minuter i sträck! Detta trots att jag tagit ut mig totalt på spinningen bara 2 dagar tidigare och nu kört ett pass + 5 minuter trappmaskin. Jag var så nöjd med mig själv. Snart börjar det bli dags att köra utomhusrundor också men det är svårare att komma iväg på tycker jag.
Bananen jag hade tänkt ta med mig som ett snabbt mellanmål efter träningen låg visst kvar i hallen så jag var väldigt hungrig när jag kom hem och åt resterna från lunchen så snart jag hade duschat.
Sen tog jag det lugnt med gott samvete resten av kvällen.

Att vila sig i form

På torsdagsmorgonen blev jag väckt av något jag uppfattade som ett brak, men med tanke på att det verkade ha kommit från en talgoxe som på något sätt tagit sig in i huset, så kan det inte ha varit så högt. Jag vet inte om Judas släpat honom genom kattluckan, kanske medvetslös? Eller tröttnade Judas på att försöka få tag i honom när han tappade honom innanför dörren? Eller tog han sig in själv? Enda vägen är i sånt fall kattluckan och man kan undra vad som skulle få honom att göra det. I vilket fall måste han ha varit inne rätt länge, jag fick städa skitfläckar lite här och där senare på kvällen. Att få ut honom var inga problem, jag öppnade bara altandörren och så flög han rakt ut. Sen var det bara att göra sig i ordning och åka till jobbet. Efter det var det åter dags för grekiskalektion, den sista för terminen faktiskt. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om att gå på grekiska. Jag vill lära mig grekiska och det går verkligen framåt, men att plugga har alltid varit något jag avskyr och så är det fortfarande. Dessutom tar det tid från roligare saker och så är det detta med köerna in till stan på eftermiddagarna, det har jag väldigt svårt att förlika mig med. Det ska i alla fall bli skönt med hela sommaren fri från plugg. Fast det var sista gången var vi bara 4 personer där, lite synd att man inte fick chansen att önska de andra trevlig sommar.

Efter lektionen åkte jag raka vägen till gymmet. Turre fick gå ut och kissa en snabbis på gräsmattan vid motorvägen och sen gick jag in och körde mitt gymprogram. Det går rätt fort, det tar inte mer än 20 minuter ungefär, sen gick jag på bandet. Kan ni tänka er att efter 5 veckors "vila" kunde jag nu springa 6 minuter i sträck. Innan jag åkte kunde jag 5 minuter... Totalt var jag på bandet i 30 minuter.

När jag kom hem tittade jag på The Mentalist resten av kvällen. Jag gillar den serien.

Äntligen ordentlig medvind!

Lördagskvällen med G och andra till trevligt sällskap hade fått mig mindre deppig och jag vaknade till en gråtrist söndag utan att det gjorde så mycket.

Jag åt frukost och tittade på "I Love You Man" och tog god tid på mig. Den är rätt söt den filmen tycker jag och jag gillar båda skådisarna. Sen packade jag gymväskan och så satte jag mig och tittade vilka pass som fanns att boka in sig på de närmaste 2 veckorna. Det visade sig finnas ett Body Balance pass redan på söndagen och jag ställde mig på väntelistan till det passet. Sen blev jag lite rastlös och satte mig i bilen och åkte till OKQ8 för att kolla om de verkligen inte hade någon ved alls. Det stod ingen ved utanför men den här gången gick jag in och tittade för säkerhets skull och kan ni tro, det stod två pallar med ved inne i butiken... Man kan ju undra hur de tänkte när de ställde den där inne, särskilt som den stått ute hela vintern. Jag köpte 6 säckar för en massa pengar (400:-) och var sen tvungen att bära ut dem en och en genom de automatiskta dörrarna som alltid öppnar lite för långsamt och sen runt alla cementfundament utanför som står där för att ingen ska kunna köra genom väggen och sen stapla det i bilen. Efter mycket om och men var jag i alla fall klar och åkte vidare mot gymmet. Det blev lite allmän förvirring när jag checkade in eftersom tjejen i receptionen trodde jag menade ett annat pass än vad jag menade och slutligen visade det sig att jag hade fått plats i passet, men hon gjorde en förvånad min när hon påpekade att passet inte var förrän om en timme... Jo, fast jag hade ju inget att göra och tänkte värma upp ordentligt före passet nu när jag hade tid. Jag bytte om och ställde mig på löpbandet och körde lite långsamt först, 5 km/h och ökade till 5,5 och sen 6, jag gick i 11 minuter. Sen tänkte jag springa nån minut och ökade till diskreta 8 km/h. När jag sprungit 1 minut insåg jag att jag lätt skulle klara 2 minuter, så jag fortsatte. När jag kommit till två tänkte jag att jag klarar nog 3 minuter, när jag kommit dit insåg jag att jag nog klarade så mycket som 5 minuter! Så det gav jag mig på och kan ni tro det, jag lyckades! Jag sprang 5 minuter i sträck! Det var inte ens ett lidande. Jag kan inte minnas när jag gjort det tidigare om jag ens gjort det. När jag fick behandling för mina sköldkörtelproblem visste jag ju att min trötthet och min frusenhet berodde på det, men att det var det som gjorde att jag kunnat träna i 2 år väldigt målmedvetet och noggrannt, 2-5 gånger i veckan utan att se några som helst framsteg, det visste jag inte. Jag har varit sjuk. Det är inte förrän nu, 6 år senare som jag inser hur sjuk jag var och det känns overkligt och häftigt att märka skillnad på både muskler och kondition efter bara 1 månads träning när man kämpat år ut och år in i motvind. Jag visste inte ens att det kunde vara såhär, jag visste inte att det var såhär andra hade det. Och om jag ska vara helt ärlig så förstår jag inte att inte fler tränar om det är såhär lätt. Dessutom skulle jag vilja ge utvalda personer en dask på kinden för att de trott att jag är lat och bekväm för att jag varit så överviktig. Nu med facit i hand kan jag med övertygelse säga att jag kämpat hårdare än någon annan jag känner till.

Jag gick en stund till för att få ned flåset och pulsen och konstaterade nöjt att återhämtningen var riktigt bra enligt vad jag känner till i alla fall. Efter att ha gått i måttligt tempo i 1 minut hade pulsen gått ned med 20 slag/min, 2 minuter totalt 35 slag. I mina öron låter det rätt bra. Någon som vet bättre?

När jag gått några minuter och druckit lite sprang jag ytterligare 2 minuter men då fick jag håll, kanske av vattnet? Men jag sprang klart de 2 minuterna i alla fall. Totalt gick/sprang jag på bandet i 30 minuter. Sen pratade jag lite med svägerskan E som precis kommit dit för att värma upp före sin PT-timme.

Sen satte jag mig för att vila en stund utanför salen där passet skulle gå, eller det trodde jag i alla fall... När vi gått över starttiden med över 5 minuter och de där inne inte ens hade börjat dra ned på temot frågade jag tjejen bredvid mig och det visade sig att jag satt och väntade utanför fel sal det vill säga fel pass.

Jag kände inte ens till att det fanns mer än en sal... oj, nu satte jag iväg mot den andra salen och kom ju förstås mitt i alltihopa. När jag tveksamt stod i meterielrummets dörr och tittade förvirrat omkring mig efter en matta var det ett par av tjejerna som pekade hjälpsamt runt hörnet av väggen, så jag grabbade tag i en matta och hängde på passet inklämd mellan en tjej och en kille längst bak i salen. Passet var Body Balance och jag hade fått för mig att jag testat det tidigare när jag fått en massa provpass, men det hade jag uppenbarligen inte. Det visade sig vara nån blandning av yoga (tror jag) och core. Det handlade mycket om balans och smidighet och man satte en del press på vissa muskler också. Det var lågintensivt men det kändes ordentligt ändå, det var rätt skönt faktiskt.

Sen åkte jag hemåt men boostat självförtroende, rätt så gott humör och dessutom ett lass ved att värma mig med.

När jag kom hem gjorde jag sån där scampipasta med gräddsås men trots att jag var väldigt hungrig fick jag bara i mig några tuggor och sen blev det till att ordna en massa matlådor av det istället. Sen körde jag en maskin tvätt medan jag tittade på "In Bruges" en riktigt bra film som jag knappt har träffat en enda människa som sett. E som spelade quiz med oss förr tipsade mig om den och sa att jag var tvungen att se den och oj vad jag är tacksam för det! Den är både rolig och fyndig men har definitivt tyngre ämnen i sig också. Jag gillar dessutom både Ralph Fiennes och Colin Farrell. Se den!

När jag skulle ställa mig i duschen insåg jag än en gång att jag hade blåmärken och rivsår på benen som jag inte har en aning om varifrån de kommer... River jag mig själv eller?

Liksom resten av veckan var jag väldigt trött och kom i säng vid 22.3o, duktig kicka.