Jag trodde att jag var relativt allmänbildad men det är jag inte

8/5 Ok så det var först denna torsdag som jag lärde mig vad Washington DC betyder...
Washington ligger inte i någon stat alls utan ligger i ett område som heter District of Columbia, anledningen ska vara att ingen stat skulle få hävda att de var förmer än de andra för att huvudstaden låg där. District of Columbias mark uppläts till viss del av Maryland och viss del av Virginia.
Tydligen är detta något man ska veta om man gått i svensk skola, men jag har totalt missat det och har aldrig haft någon anledning att undra över det förrän nu, för jag ska dit i juni. Normalt sett brukar jag se mig själv som ganska allmänbildad, men jag har tydligen missat något rätt grundläggande här.
Jag började titta på resor dit denna dag alltså. Tanken är att spendera några dagar i Washington innan jag hyr en bil och kör till Maryland för min vän K's bröllop.

Jag gav mig själv en bra present

15/4 På tisdagen var det min födelsedag och min vana trogen hade jag så gott om glömt bort det... Men det hade inte mina kollegor, de hade fixat fikabröd som jag åt till frukost och de andra till förmiddagsfikat. Dessutom har jag vänner som är bra på att gratta mig, jag fick c:a 190 grattishälsningar på Facebook, en massa sms, några mail och några som ringde och grattade. Tänk vad häftigt det är att fylla år på Facebook! Själv är jag dålig på att gratta andra, jag menar, jag glömmer ju till och med min egen födelsedag...
Dagen till ära köpte jag en biljett för att åka till Thailand över påsken, det vill säga, jag åker om två dagar, på torsdag!
Efter överenskommelse med min chef så ska jag vara borta 10 dagar och de dagar som är arbetsdagar ska jag jobba på distans! Så härligt att kunna åka iväg utan att behöva ta en massa semester när man har så många lediga dagar i alla fall. Jag måste ju spara min semester till bröllopen jag är bjuden till i å, ett i USA och ett annat i Australien...

Ju ondare det gör ju svårare är det att söka hjälp

29/1 På onsdagen var magvärken så pass att jag var hemma från jobbet och det är jag väldigt sällan. På pappas och brorsans inrådan ringde jag till if som vi har en extra vårdförsäkring hos för att fråga om de hade några akuttider man kunde få komma på. Det visade sig att det var väldigt trevliga och tillmötesgående, men det bästa de kan göra är dagen efter, eftersom man får komma direkt till en specialist. Jag hade för ont för att engagera mig mer än så vilket förstås är helt fel. Mår man så dåligt bör man kanske söka hjälp, men det är helt enkelt för mycket jobb när man måste göra allt själv.
Emellanåt gick värken ned så pass att jag kunde göra lite jobb hemifrån och svara på mail och telefon och så bokade jag två resor under dagen. Jag har inte rest sedan slutet på november och det här är ett väldigt lång uppehåll för mig. Men nu bokade jag en privatresa till Washington och Maryland i Juni för ett bröllop och en jobbresa till London i Juli. Jag gillar inte att boka så långt i förväg, men ska man resa i juni och juli så är det nog det smartaste. USA-resan bokade jag bara hotell till än så länge, själva resan får vänta, jag måste komma fram till när jag vill åka och när jag vill komma hem.

Var gifter du dig och hur?

Tänk vad olika vi människor är!
Själv tycker jag att nedanstående rubrik är så självklar, andra tycker att ett stort bröllop är vad allt handlar om.
Vi pratade om just detta när vi var ute på middag i lördags, jag, J och C. Vi var väldigt överrens om att kärleken och personen man gifte sig med var det viktiga och även om vi hade helt olika bilder av hur vi ville ha våra bröllop så var hela grejen att det skulle vara det vi ville ha, inte det vi trodde skulle imponera på andra.
I USA är det tydligen rätt vanligt att man skuldsätter sig för att betala dotterns bröllop. En vän till min pappa sköt upp sin pension med 3-5 år för att kunna betala dotterns bröllop som skulle gå på runt $ 100 000!
Man kan undra vad svanar i en damm har med kärlek att göra?
Själv skulle jag kunna tänka mig att gifta mig i Elvis-kapellet i Las Vegas eller barfota på en exotisk strand någonstans, det spelar ingen roll så länge det är med rätt person. Jag kan tänka mig att denna "rätt person" skulle vara en sån som skulle tycka precis som jag om detta och vi skulle förmodligen skratta gott på vägen till kapellet. Om stranden var det som skulle bli av så är det en fin men enkel klänning som gäller och inga skor förstås. Sen ska det vara stor barbeque på stranden och alla som vill får komma!
Romantik för mig är en känsla, inte en plats eller accessoarer.
Jag vill jättegärna gifta mig, på så sätt är jag en riktig tjej. Men det skulle mycket till för att jag skulle göra det traditionella kyrkbröllopet med dyr middag och tillknäppt släkt.




http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article14799018.ab

Kärlek är viktigare än ett sagobröllop

”Allt blev precis klart med skilsmässan. Och det kommer bara att ta mig sju år till att betala av skulderna från vårt bröllop.”

Min vän Matteo, som kör tunnel­bana i Milano, suckar och ler och rycker på axlarna, allt på en gång.

För vad ska man göra? Vad skulle han ha gjort?

När nu ungdomskärleken Rita drömde om det stora vita bröllopet, ritade brud-pappersdockor som liten och som tonåring plöjde alla bröllops­tidningar .

Hon som haft en tuff uppväxt, som i Matteo tyckte sig ha funnit trygg­heten, som ville manifestera deras kärlek med Det Stora Feta Italienska Bröllopet. Pasta och stekar och ­ostar och vintunnor och prosecco-bubbel och tårta i våning på våning. Presenter till alla gästerna. Marängklänning, slöja, släp, blommor, brudnäbbar och band – hela paketet.

Inklusive bröllopsresa till paradis­strand.

Så gick det som det alltför ofta går, det unga paret levde inte lyckliga i alla sina dagar.

Och när de skildes stod hårfrisörskan Rita och tunnelbaneföraren ­Matteo med en skuld på motsvarande nära 140 000 kronor kvar att betala för flickdrömmen som brast.

På allt detta tänker jag när jag ser brudmagasinen som nu har högsäsong i tidningskiosken på hörnet och i eftermiddagsprogrammen; ”Bröllops­special.”

Samma sak hemma i Sverige, alla vill tjäna pengar på den lyckliga bruden.

Inget ont i det.

Vi förtjänar alla att drömma om ­kärleken och längta efter att få vara vackra huvudpersoner för en dag, få en skimrande pärla att trä upp på bandet bland alla de vardagsgrå.

Även brudparet med liten plånbok – och tro mig, jag är inte född med silversked i munnen, jag vet vad det innebär – förtjänar att få sin stora dag.

Och ändå kan jag bli både trött och beklämd över hela bröllopskommersen.

Folk som skuldsätter sig, brudar som hetsar så mycket över rädslan att bröllopet inte ska bli ”perfekt” att de inte njuter för en sekund, känslan av att allt är en tävling, en show, en saga.

Som Matteo säger:

”För Rita kändes bröllopet viktigare än vi. Jag hade gärna gift mig bara vi två eller med de närmaste, ätit på den lokala trattorian och haft dans och vin hemma på innergården. Det hade känts mer äkta.”

Jag välkomnar alla slags ­fester, tro mig.

Och det finns ingen motsättning mellan det stora bröllopet och den stora kärleken.

Men det kan vara värt att komma ihåg vad som är viktigast.

•  Skriv ut

•  JENNIFER WEGERUP

Love is in the air

På lördagen gick jag upp relativt tidigt för en helgdag, 9.15. Jag gick direkt in i duschen och åt sedan frukost och tittade på ett Simpsons-avsnitt. Sedan fönade jag håret torrt och lockade det, det tog ungefär en timme och jag är inte säker på att det var värt det..? När jag var klar med sminkning, hår och kläder kände jag mig jättefin men när jag skulle ta bilder på mig själv såg jag bara gammal ut...

Syrran och hennes man skulle komma och hämta mig 12.30 och när klockan var 12.15 var jag klar och uttråkad, så till slut började jag gå sakta åt det håll de skulle komma ifrån, Turre var helt till sig och trodde att något spännande skulle hända. När jag kommit en bra bit på väg fick jag möte och ropade Turre till mig, men de som satt i bilen tittade varken på mig eller Turre utan skrattade åt något bakom oss... Judas! Ännu en gång gick han alltså i våra hälar när vi var på väg någonstans, Turre visste förmodligen redan det men själv var jag mest fokuserad på att varken snubbla i de höga skorna eller trampa på klänningen.
Strax senare kom syrran och M och jag och Turre klättrade upp i Landrovern, där jag första gången denna dag slog i huvudet i dörrhålet...
Sen åkte vi mot Bromma där vi hämtade upp Å och åkte vidare mot Öster Haninge Kyrka. Vi var löjligt tidiga, men hellre det än föresenade och man vet aldrig vad som kan hända när man måste köra genom stan. Är det inte löjligt förresten att man måste köra genom stan för att komma till söder om stan?
Väl vid kyrkan insåg jag och syrran att det var dit vi var bjudna på dop för några år sedan när dagens brudpar skulle döpa sin äldsta gemensamma son.
Efter en stund gick vi fram och presenterade oss för några ur gänget som samlats på parkeringen och snart var det dags att gå och sätta sig i kyrkan.
Vi hamnade någonstans mitt i på brudgummens sida eftersom vi kände honom först, vi har faktiskt känt honom i 18 år nu.

Barnen var med på själva bröllopet och gick så fint hela vägen genom gången helt ensamma och så söta.
Sen kom brudparet och de var så vackra! Sen är de ju så avslappnade och lätta att ha att göra med att de inte blev det minsta stressade av att barnen sprang runt benen på dem under vigseln. Det var absolut inte så att barnen inte skötte sig, de var bara lite rastlösa och undersökte lite av grejerna där framme, saker som dopfunt och faktiskt självaste prästen... Men han bara skrattade och skojade och tog till och med ett danssteg, allt var alltså bara så trevligt och glatt och de församlade både applåderade och skrattade flera gånger. Sen att brudens syster fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna när hon tittade på brudparet, det gjorde det lite svårare för oss andra också.

Sen var det kramkalas utanför kyrkan och sen fick vi en chans att fotografera brudparet. Jag hade svårt att sluta, de är så vackra tillsammans. Att vi dessutom fick en chans att träffa R, S äldsta son och fotografera hela familjen var ju extra kul.

På plats var en massa kul och intressant folk, S farmor som är 99 år gammal till exempel och hans farbror som åkt ända från Texas och hans kusiner som åkt från Skottland!
Toastmaster hade frågat oss om det var någon av oss som ville hålla tal och jag hade för stunden tackat nej men bett att få återkomma. När talen sedan började och hela festen var så opretensiös och kul så kände jag att jag faktiskt ville säga nåt. Tyvärr fick jag prata efter S son R som höll ett känslosamt tal som fick alla att gråta, men jag fick i alla fall ett bra gensvar och en del skratt. Det kändes bra att ha sagt vissa av dessa saker och hela stämningen var så kärleksfull att jag inte kunde låta bli och dessutom faktiskt vågade.

Resten av kvällen fortsatte lika glatt som dagen och det var en av de bästa fester jag någonsin varit på! Med mig hade jag ju syrran med man och kompisen Å, vi hade väldigt trevligt och jag var glad att vara där tillsammans med dem. Vi saknade visserligen E och P som blev sjuka och inte kunde komma, men vi hade verkligen roligt. När det var dags för brudvalsen visade det sig att S och A inte hade lämnat något åt slumpen utan faktiskt tränat med nån kille från Lets Dance och de gjorde en jättesnygg och fartig uppvisning och vi var riktigt imponerade.
Sen vet jag inte riktigt vad som hände, kanske var det vinet? Men Å fick upp mig på dansgolvet och där hoppade jag runt med Å och en massa före detta främlingar och hade jättekul!
Jag drack lite för mycket under kvällen och kämpade med illamående på vägen hem på kringelkrokiga vägar, det är jobbigt när man inte kan kräkas, illamåendet går liksom inte över förrän 2 dagar senare då. Vid det laget var jag nog precis lika ful som jag kände mig efter att ha tittat på detta vackra par hela dagen och kvällen. De är verkligen fantastiska, de är omgivna av folk som avgudar dem och de tycks alltid ha något snällt att säga till alla och får alla att må bättre bara för att de känner dem.

Jag hade sett fram emot det här bröllopet i 2 år och det blev bättre än vad jag ens hade hoppats!

Jag kan ju inte missa ett bröllop...

På måndagen hade jag rätt mycket att göra på jobbet men hade svårt att få saker att fungera. De ringde från Huddinge Sjukhus och erbjöd mig en återbudstid för operation av min näsa men så klart var jag tvungen att tacka nej, det var väl i stort sett det enda datumet jag inte kunde på hela våren/sommaren. Jag vill inte vara nyopererad på S och A's bröllop, jag har sett fram emot det så länge. Jag behöver gå mer på bröllop och mindre på begravningar.

Till slut lade jag den sista arbetstimmen på att fixa med veden. Jag behövde rensa tankarna med lite kroppsarbete. Jag drog fram släpet och lyckades lasta det mesta och kapa upp det som behövde kapas klart. Sen var det bara ett par mindre grenar kvar som behöver sågas upp för hand och sen måste jag ju fixa iordning sågkedjan för att ta det andra.

Jag åkte inte hem förrän vid 17 trots att det var i senaste laget för att jag skulle hinna det jag behövde göra på kvällen.

När jag kom hem var jag så trött att jag hade kunnat sova flera timmar, men vad jag gjorde var att lägga mig ned och vila i 20 minuter och sen gick jag och duschade och gjorde iordning mig.

Jag tog med mig en solros i kruka och åkte sen till L som fyllde år. De bor på landet, så långt ifrån mig som man kan komma i Väsby, vi bor liksom på varsin sida. Det är urmysigt ute hos dem och nu bor de granne med sig själva... alltså ena dottern hyr deras hus eftersom de flyttade utomlands. Så när de kom tillbaka flyttade de in i lilla huset, en liten stuga bredvid. Det är jättemysigt och om det var jag hade jag kanske bott kvar där oavsett vad som hände. L blev glad när jag kom och strax senare kom dottern L med sambo förbi och hade med sig sin hund och dotter. Sen satte vi oss fikade i solen och sen kom B hem också och vi hade väldigt trevligt allihop. Dottern L hade gjort en jättefin tårta. Sen kom några andra vänner också men när vi hade det som bäst var jag tvungen att åka vidare eftersom det var dags för quiz.

Vi var fullt lag och ändå kändes quizzet jättesvårt och till slut var vi alla ganska uppgivna och L ville till och med gå hem innan vi fick resultatet. När vi väl fick resultatet kunde vi inte annat än skratta, 34 poäng av 52... Det är verkligen ruskigt dåligt!

Vi gissade att vinnarlaget skulle hamna på 39 poäng eftersom det var så pass svårt ändå. Det visade sig att vinnarlaget hade 37 poäng och vi kom faktiskt 2:a på våra blygsamma poäng! De andra måste ju ha haft det ännu värre än vi och vi som nästan gav upp. När mitt lag åkte hem stannade jag och pratade en stund med B och T och sen åkte jag hemåt.