Det stör mig att jag inte kan komma på vilket fack de hör hemma i...

4/5 På söndagen vaknade jag med mina två håriga killar i sängen igen, ofta ligger jag som en ostbåge när jag vaknar, för inte ens i sömnen vill jag störa dem...
Efter att jag gjort mig i ordning så åkte jag ned och satte mig på konditoriet för att skriva lite, jag kan inte göra det hemma, det blir bara en massa annat gjort istället. Dessutom tycker jag om fiket och de som jobbar där och så ligger det så pass centralt i Väsby. Sitter du där tillräckligt länge så kommer hela Väsby förbi eller in på fiket och jag gillar att titta på folk. Det är ganska många som liksom jag har som helgnöje att gå ned på fiket och jag ser dem ofta där. Trots att vi inte pratar med varandra känns det som om man känner dem på något sätt, de är ju stammisar på mitt stamhak...
Det är en tjej som ofta är där samtidigt som jag, hon skriver också, men vi pratar aldrig med varandra.
Det är en man och en kvinna som träffas där varje söndag, jag kan för mitt liv inte komma fram till vilken relation de har till varandra och det stör mig. De är inte ett par, det är inte mor och son, troligtvis inte syskon för de pratar lite för stelt och artigt med varandra. De pratar väldigt högt och tydligt och sådär gammeldags som de gör i gamla svenska filmer. Nästan lite högtidligt. Deras volym stör mitt skrivande och det gör även mitt grubblande om deras relation till varandra.
Jag beställde en bakad potatis med skagen och det är vårt för mig att äta. Efter 3½ timme hade jag kommit ganska precis halvvägs och sen gav jag upp. De som jobbar där slutar aldrig att förundras över hur långsamt jag äter.
När jag kom hem från fiket så hörde jag några av grannbarnen diskutera och jag hörde någon av flickorna säga: Jag tror att det bor en häxa dör, precis då de passerade mitt hus...
Jag tänkte en stund och kom fram till att det nog var mer intressant än att vara en galen "cat lady" och var lite nöjd. Sen insåg jag att det inte alls var mitt hus de pratade om utan det tomma huset på kullen mittemot mitt... lite besviken blev jag allt...

Hellre en som är snygg än en äkta pilot?

12/9 På torsdag eftermiddag skulle jag åka hem och tanken var att jag inte skulle in till mässan. Men anledningen att jag skulle åka hem så sent var just att ha en extradag om jag kände att jag inte hunnit med allt jag skulle göra. Min kollega åkte hem på morgonen så innan han behövde ta sig till flygplatsen gick vi för att äta frukost på mitt brunchcafé i Soho, Balans.
Som vanligt blev det en eggs benedict sen åkte han direkt därifrån till flygplatsen.
Jag gick tillbaka till hotellet och packade min väska och tog det lugnt ett tag och sen checkade jag ut och åkte trots allt in till mässan igen, jag hade ett par saker jag behövde göra där.
När jag sprang på amerikanen från tisdagskvällen var han helt röd i ena ögat och jag undrade vad det var, det var en vagel. Jag sa till J att min förhäxning hade fungerat och han bara nickade med ett lurigt leende. Senare mötte jag en svensk kompis utanför mässan och han hade hört av amerikanen att han blivit förhäxad av någon, men han visste inte att det var jag...
När jag var klar med det jag behövde göra satte jag mig i en leverantörs monter en stund eftersom jag känner rätt många som jobbar där och de är kul att hänga med. Mässan var rätt tom för dagen så många hade tid att umgås. I deras monter hade de en kille som de klätt som en pilot i deras specialkläder och alla tjejer var helt tagna av honom, han var både snygg och trevlig, även killarna verkade vara imponerade av honom. Han var egentligen från armén, inte flygvapnet, men det hade valt honom framför en pilot för att han var längre och snyggare. Undrar hur de förklarade det för piloten?
Jag gick ifrån mässan vid 17-tiden och just som jag var på väg till tåget mötte jag S som var på väg från det, honom har jag inte sett på några år och det var knappt att han kände igen mig. Han är ingen nära vän och är lite svår att komma underfund med, han tycker inte om så många människor och är lite egen, men efter några år av ovisshet om hur han skulle bete sig när man sågs, ibland var han trevlig, ibland sa han knappt hej, så har vi nu landat i en typ av vänskap och han är alltid trevlig mot mig.
Det var kul att träffa honom men jag var tvungen att skynda mig vid det här laget och gick till tåget och åkte mot flygplatsen.
I Engelska butiker är det mycket lättare att hitta nyttiga mellanmål än i Sverige, jag har svårt att äta kolhydrater ibland och det är mycket lättare att hitta mellanmål utan det i England än hemma. Se till exempel de här små snackboxarna på bilden, räkor med het sås i liten portionsförpackning, nyttigt och gott!

Jag var precis i tid till Heathrow, men flyget var försenat. Som jag brukar så satte jag mig på itsu sushirestaurang och åt sashimi medan jag väntade.
Jag var väldigt deppig för en sak som hänt under veckan och på flighten hem kom det ikapp mig eftersom jag för första gången hade tid att ens tänka ordentligt och jag lade mig ned i sätet och sjönk in i min sorg, när den allt för vänliga flygvärdinnan var så snäll så höll jag på att börja grina.
Det är ju alltid så när någon är snäll mot en när man är ledsen.
På Aranda var det lång kö i passkontrollen och när vi väl kom ut till bagagebandet så var det problem även där och vi fick vänta ett bra tag på vårt bagage.
Sen när jag skulle ta en taxi hem så fanns det bara konstiga bolag som skulle ha allt från 400-600:- för att köra mig till Väsby, Taxi 020 har fast pris från Arlanda till Väsby, 285:-...
Slutligen bad jag taxivärden att ringa en 020-taxi åt mig och han gjorde en nästan osynlig nickning till mig, ungefär som: "Smart val".
Han får inte rekommendera något bolag framför det andra utan måste serva alla. Jag tycker att det är väldigt störande att våra turister blir lurade av helt lagliga taxibolag som får ta precis vad de vill för en körning. Till och med i Thailand är det pålitligt så länge man får taxichauffören att köra på taxametern, men inte i välfärds-Sverige, här får man ta ockerpriser helt lagligt.
Jag kom inte hem förrän vid 1.30 och fick packa upp och sen packa väskan igen, det är dags för helgresa till Vetlanda på fredag morgon med syrran och kompisen S.

Nu är det bekräftat, jag är en häxa

10/9 Tisdagen var vår första dag på den stora mässan. Jag hade ju mina förhandsköpta biljetter så jag kunde gå i snabbkön, men D var tvungen att stå i en längre och långsammare kö än jag, så jag fick vänta. Medan jag väntade ville jag ta en cigg och frågade en vakt om jag kunde gå ut en stund genom en dörr i närheten. Hon ursäktade sig på engelsk vis och sa att tyvärr var den bra för VIP-gäster, var jag möjligtvis en sån?
Jag erkände att jag inte var det, men sen gav hon mig ett hastigt leende och sa, du, gå ut och ställ dig till höger om dörren och se viktig ut! Jag vet inte vad det är med mitt utseende, men tydligen ser jag lika hederlig ut som jag är, för alla tycks lita på mig överallt. Medan jag stod där ute och såg viktig ut och undvek ögonkontakt med folk så kom det flera VIP-gäster förbi, de såg ut att vara generaler och sånt och hade till och med egen säkerhetsdetalj. Tur att jag inte är en terrorist!
 Det är en relativt liten bransch så det är alltid en massa folk man känner på plats och jag sprang på många vänner. Jag hade ett viktigt möte och gick igenom så mycket jag kunde av mässan under dagen.
Dessutom sprang jag på, nästan ordagrant... min före detta kollega C, vi höll faktiskt på att krocka och blev så förvånade att vi stod och stirrade på varandra i några sekunder innan vi kopplade och kramade om varandra.
Jag och min kollega D gick skilda vägar efter mässan, jag gick ut på en pub med en leverantör/vän och hans vänner varav en också är vän till mig. J är allt annat än en engelsk gentleman och är stolt över det, men riktigt helt kan han inte dölja sin goda uppfostran, så när jag frös så fick jag trots allt låna hans kavaj och det var han som erbjöd den. Jag vet vem han är inuti, jag har känt honom i 15-20 år, men han vill gärna framstå som en "bad boy".
Hans kompis, en amerikan, var lite rädd för mig och var helt övertygad om att jag var en häxa. Först trodde vi att han skämtade, men sen insåg vi att han faktiskt var rädd på riktigt!
Jag ler ju mycket och ofta och det var tydligen det som skrämde honom mest...
Han sa: Your smile scare the hell out of me!
När han sen gick på toaletten bestämde jag, J och A att vi skulle skrämma honom ordentligt. J sa åt mig att mumla något på svenska, rita symboler på bordet med fingret och sen låtsas som ingenting.
När han kom tillbaka gjorde jag just som J sagt och amerikanen låtsades inte märka det utan tittade på sin telefon hela tiden. På A's inrådan hade jag bara sagt: Gå och lägg dig tråkmåns, men med lite mystisk röst (A är Svensk han också).
Ju längre kvällen led, ju räddare blev amerikanen och sen började vi alla bli lite trötta och jag hade nästan 1 timme med tunnelbana för att ta mig tillbaka till hotellet, så jag ursäktade mig och åkte tillbaka.