Guldlock skulle haft svårt att välja rad

22/5 På torsdagen mådde jag lite bättre, det faktum att jag skulle till Thailand hjälpte förstås. Dessutom känner jag mig mer accepterad där än hemma och mår väldigt bra när jag är där. Däremot har jag svackor även när jag är där, bland annat för att jag har så pass mycket tid att grubbla.
När jag gick ombord på planet var det tomt i bakre delen... Jag försöker alltid få en plats långt bak, gärna sista raden för inte nog med att man har nära till toaletten, man har inte heller någon bakom som rotar i fickan på stolen så det känns som om de gräver en i röven. Man slipper också sparkar i ryggen och såna som tar tag i stolen framför när de ska resa sig upp. Om man sitter och sover och någon gör det så vaknar man ganska brutalt av det.
Sen är det så att om det finns tomma platser så är de långt bak. Av någon anledning vill alla andra sitta långt fram, varför vet jag inte. Dessutom får man boarda först om man sitter långt bak. det finns mer plats för bagaget vanligtvis.
Den här gången var planet så gott som tomt och när de sa till kabinpersonalen att boarding var klar så visade det sig att jag hade 10 tomma rader bakom mig och nästan lika många framför mig och det på ett plan med 3+3+3 säten.
De som satt framför mig hade också några rader vardera och vi var rätt många som reste ensamma, så vi lade oss och sov allihopa.

Det stör mig att jag inte kan komma på vilket fack de hör hemma i...

4/5 På söndagen vaknade jag med mina två håriga killar i sängen igen, ofta ligger jag som en ostbåge när jag vaknar, för inte ens i sömnen vill jag störa dem...
Efter att jag gjort mig i ordning så åkte jag ned och satte mig på konditoriet för att skriva lite, jag kan inte göra det hemma, det blir bara en massa annat gjort istället. Dessutom tycker jag om fiket och de som jobbar där och så ligger det så pass centralt i Väsby. Sitter du där tillräckligt länge så kommer hela Väsby förbi eller in på fiket och jag gillar att titta på folk. Det är ganska många som liksom jag har som helgnöje att gå ned på fiket och jag ser dem ofta där. Trots att vi inte pratar med varandra känns det som om man känner dem på något sätt, de är ju stammisar på mitt stamhak...
Det är en tjej som ofta är där samtidigt som jag, hon skriver också, men vi pratar aldrig med varandra.
Det är en man och en kvinna som träffas där varje söndag, jag kan för mitt liv inte komma fram till vilken relation de har till varandra och det stör mig. De är inte ett par, det är inte mor och son, troligtvis inte syskon för de pratar lite för stelt och artigt med varandra. De pratar väldigt högt och tydligt och sådär gammeldags som de gör i gamla svenska filmer. Nästan lite högtidligt. Deras volym stör mitt skrivande och det gör även mitt grubblande om deras relation till varandra.
Jag beställde en bakad potatis med skagen och det är vårt för mig att äta. Efter 3½ timme hade jag kommit ganska precis halvvägs och sen gav jag upp. De som jobbar där slutar aldrig att förundras över hur långsamt jag äter.
När jag kom hem från fiket så hörde jag några av grannbarnen diskutera och jag hörde någon av flickorna säga: Jag tror att det bor en häxa dör, precis då de passerade mitt hus...
Jag tänkte en stund och kom fram till att det nog var mer intressant än att vara en galen "cat lady" och var lite nöjd. Sen insåg jag att det inte alls var mitt hus de pratade om utan det tomma huset på kullen mittemot mitt... lite besviken blev jag allt...