Tillsammans är man mindre ensam

10/8 På lördag förmiddag möttte jag upp J klockan 10 vid tunnelbanan vid Holland park. Tanken var att vi skulle äta frukost och sen gå en guidad tur med en kompis till honom. Han var dock sen så det blev en snabb macka på Starbucks och några smuttar på en sojalatte, sen fick jag ta med mig resten av latten och J åt upp det sista av min macka. Hans kompis S jobbar för "London Walks" som gör en massa olika guidade promenade i olika delar av London, de gör också en kvällspromenad till Jack The Ripper's mordplatser.
Den här skulle vara runt och i Notting Hill.
S visade sig vara en mycket bra guide och han får allt att bli väldigt intressant. Vi fick en dos av både historia och även lite filmplatser och information om filmen Notting Hill. När vi kom till Portobello Market blev det löjligt trångt och det var svårt att hålla ihop gruppen bland alla andra turister. Jag förstår verkligen inte vitsen med den marknaden, det säljs verkligen bara skräp där. Jag skulle inte vilja ha de grejerna ens om jag fick dem gratis. Däremot blir jag alltid avundsjuk på de som har tillgång till såna matmarknader som man hittar utomlands, grönsakerna, frukterna och även en del av den andra maten är så fina jämfört med vad vi kan köpa hemma i Sverige.
När vi gått en tur på runt 2 timmar gick jag, J och S och två andra vänner till honom till en pub i närheten. Vi satt där i runt 2 timmar och hade några rätt intressanta diskussioner eftersom tjejen i paret som var med är en polsk journalist, hon hade rätt intressanta historier att berätta och hade en hel massa intressanta åsikter också.
När vi skulle därifrån litade jag på att killarna som ju är infödda Londonbor skulle hitta till närmaste tunnelbana. Jag har aldrig varit i den delen av London så jag hade ingen koll alls. Slutligen efter en väldigt lång promenad på måfå så kom vi till Paddington Station och även inne där var det en bra bit innan man tog sig in i tunnelbanan. Killarna fortsatte till nästa pub och jag tog tunnelbanan tillbaka mot hotellet. Men på vägen dit gick jag förbi andra butiken jag varit på dagen innan för att slutligen köpa den där kjolen jag ville ha, det tog ett tag att hitta den men slutligen kom jag därifrån med den i handen i alla fall.
När jag kom tillbaka till hotellet lade jag mig på sängen en stund och hade precis somnat till när det återigen knackade på dörren! Vad fa håller de på med på det där hotellet egentligen?
Jag pratade med Ju i telefon och chattade med A, för jag var rätt deppig eftersom det var några kompisar som sagt att de skulle möta upp i London kvällen innan men som inte ens svarat på sms...
J hörde i alla fall av sig igen senare och vi bestämde att ses för en drink senare på kvällen. Jag släpade mig alltså in i duschen trots att jag jst då var mer eller mindre paralyserad av kraftlöshet. Sen tog jag tunnelbanan till Cutty Sark som ligger vid Greenwich, det tar ett bra tag att ta sig dit från Leicester Square, ungefär en timme, men vad gör man inte för att träffa en gammal vän?
Den långa resan höll på att bli ännu längre eftersom jag måste ha nickat till, när tåget stått stilla ett par sekunder fick jag för mig att jag missat stationsnamnet och att jag var framme, så efter några hundradels sekunders tvekan kastade jag mig av strax innan det lämnade stationen, halvt övertygad om att jag gått av en för tidigt, men det var faktiskt rätt station, jag hade missat en när jag nickat till.
Eftersom jag var både sen och lite chockad så skyndade jag mig ut och mötte J utanför stationen och när vi gått ett par kvarter för att se den vackra solnedgången så insåg jag att jag inte stämplat ut mitt Oyster Card när jag gått av tåget, jag hade inte sett var man skulle göra det. Vi fick gå tillbaka och jag skyndade mig ned och stämplade ut och sen gick vi snabbt tillbaka till skeppet Cutty Sark (so är ett gammalt teskepp) och där såg vi det sista av den fina solnedgången och sen gick vi en bit utefter strandpromenaden och satte oss på Charles Dickens favoritpub och tog en öl och pratade om hur dassigt livet är ibland och av någon underlig anledning känns det lite bättre att man inte är ensam, även om man inte vill att andra ska ha det jobbigt.
Sen tog vi tåget tillbaka mot de centrala delarna av London och sa hejdå på tåget eftersom J skulle åka några stationer till. Sen gick jag och lade mig direkt när jag kom tillbaka. Trots att vi deppat ihop lite under kvällen så hade jag i alla fall haft sällskap till det istället för att göra det ensam!

Det är ingen bra idé att gå vilse när man har skoskav

25/7 På torsdagen tog jag båten över till Valetta för att ta en titt. Det tar inte mer än 10-15 minuter från Sliema där B bor, dessutom går ju båten precis från kajen vid lägenheten så det är ju enkelt.
Det är i höghuset på första bilden som B bor, så som ni ser är läget helt perfekt!
Jag promenerade omkring i Valetta och gick rätt ordentligt vilse vid ett tillfälle och med tanke på att jag hade rätt ordentliga skoskav så var det en dum idé.
Jag gick helt enkelt till helt fel sida av staden för att leta efter båtarna. Jag insåg att något var fel och började leta mig åt andra hållet, men jag ville förstås inte ta hela omvägen tillbaka så jag försökte ta mig över kullarna och tillbaka och gick vilse lite till innan jag kom rätt.
Någon taxi hittade jag inte heller så jag kunde inte lösa problemet så.
Jag såg förvisso ett par hästtaxi, men en av de hästarna haltade så pass att hela vagnen ryckte fram och tillbaka! Jag hade sagt till ksuken om jag hade haft möjlighet, men han var alldeles för lång bort. Hur passagerarna INTE kunde märka det är ju nästan lika fascinerande som att man fortsätter att köra en uppenbart skadad häst.
Det kändes jobbigt att gå därifrån utan att ens kunna skälla ut kusken, men jag hade ju inget val när de snabbt försvann runt knuten.
Jag kan tro att Malta ser rätt trevligt ut på bilderna, men ska jag vara ärlig så beror det mer på att jag är en bra fotograf än att Malta är särskilt vackert. Alla byggnader ser likadana ut och det är svårt att se skillnad på gamla och nya. Därför är öns imponerande historia lite dold på något sätt...
Jag tog en dricka på en uteservering bara för att titta lite på folk och var inne i ett par butiker men shoppingen var inte så spännande och så fort jag kom av turiststråken så försökte en massa män att ragga upp mig, så jag åkte tillbaka efter att jag hittat tillbaka till båtarna.
Jag vilade en stund och duschade och B hade jobbat hela dagen och varit på ett möte, så när han hade duschat han också så tog vi en promenad utefter strandpromenaden och gick till ett steakhouse längst bort i viken.
Jag valde ett kött som skulle vara det bästa man kan få tag i i Europa och det smakade helt härsket så jag kunde bara inte äta det. B smakade också och tyckte liksom jag att det smakade gammalt, jag bad om att få en vanlig stek istället och det smakade normalt och färskt. Det verkar som om jag verkligen inte gillar kött av högsta kvalité för liknande saker har hänt förr. Välhängt kött verkar helt enkelt smaka gammalt i min mun. Kanske för att jag har ett så pass utvecklat luktsinne?
Efter en drink på puben gick vi hem och jag tog en relativt tidig kväll.