Tillsammans är man mindre ensam

10/8 På lördag förmiddag möttte jag upp J klockan 10 vid tunnelbanan vid Holland park. Tanken var att vi skulle äta frukost och sen gå en guidad tur med en kompis till honom. Han var dock sen så det blev en snabb macka på Starbucks och några smuttar på en sojalatte, sen fick jag ta med mig resten av latten och J åt upp det sista av min macka. Hans kompis S jobbar för "London Walks" som gör en massa olika guidade promenade i olika delar av London, de gör också en kvällspromenad till Jack The Ripper's mordplatser.
Den här skulle vara runt och i Notting Hill.
S visade sig vara en mycket bra guide och han får allt att bli väldigt intressant. Vi fick en dos av både historia och även lite filmplatser och information om filmen Notting Hill. När vi kom till Portobello Market blev det löjligt trångt och det var svårt att hålla ihop gruppen bland alla andra turister. Jag förstår verkligen inte vitsen med den marknaden, det säljs verkligen bara skräp där. Jag skulle inte vilja ha de grejerna ens om jag fick dem gratis. Däremot blir jag alltid avundsjuk på de som har tillgång till såna matmarknader som man hittar utomlands, grönsakerna, frukterna och även en del av den andra maten är så fina jämfört med vad vi kan köpa hemma i Sverige.
När vi gått en tur på runt 2 timmar gick jag, J och S och två andra vänner till honom till en pub i närheten. Vi satt där i runt 2 timmar och hade några rätt intressanta diskussioner eftersom tjejen i paret som var med är en polsk journalist, hon hade rätt intressanta historier att berätta och hade en hel massa intressanta åsikter också.
När vi skulle därifrån litade jag på att killarna som ju är infödda Londonbor skulle hitta till närmaste tunnelbana. Jag har aldrig varit i den delen av London så jag hade ingen koll alls. Slutligen efter en väldigt lång promenad på måfå så kom vi till Paddington Station och även inne där var det en bra bit innan man tog sig in i tunnelbanan. Killarna fortsatte till nästa pub och jag tog tunnelbanan tillbaka mot hotellet. Men på vägen dit gick jag förbi andra butiken jag varit på dagen innan för att slutligen köpa den där kjolen jag ville ha, det tog ett tag att hitta den men slutligen kom jag därifrån med den i handen i alla fall.
När jag kom tillbaka till hotellet lade jag mig på sängen en stund och hade precis somnat till när det återigen knackade på dörren! Vad fa håller de på med på det där hotellet egentligen?
Jag pratade med Ju i telefon och chattade med A, för jag var rätt deppig eftersom det var några kompisar som sagt att de skulle möta upp i London kvällen innan men som inte ens svarat på sms...
J hörde i alla fall av sig igen senare och vi bestämde att ses för en drink senare på kvällen. Jag släpade mig alltså in i duschen trots att jag jst då var mer eller mindre paralyserad av kraftlöshet. Sen tog jag tunnelbanan till Cutty Sark som ligger vid Greenwich, det tar ett bra tag att ta sig dit från Leicester Square, ungefär en timme, men vad gör man inte för att träffa en gammal vän?
Den långa resan höll på att bli ännu längre eftersom jag måste ha nickat till, när tåget stått stilla ett par sekunder fick jag för mig att jag missat stationsnamnet och att jag var framme, så efter några hundradels sekunders tvekan kastade jag mig av strax innan det lämnade stationen, halvt övertygad om att jag gått av en för tidigt, men det var faktiskt rätt station, jag hade missat en när jag nickat till.
Eftersom jag var både sen och lite chockad så skyndade jag mig ut och mötte J utanför stationen och när vi gått ett par kvarter för att se den vackra solnedgången så insåg jag att jag inte stämplat ut mitt Oyster Card när jag gått av tåget, jag hade inte sett var man skulle göra det. Vi fick gå tillbaka och jag skyndade mig ned och stämplade ut och sen gick vi snabbt tillbaka till skeppet Cutty Sark (so är ett gammalt teskepp) och där såg vi det sista av den fina solnedgången och sen gick vi en bit utefter strandpromenaden och satte oss på Charles Dickens favoritpub och tog en öl och pratade om hur dassigt livet är ibland och av någon underlig anledning känns det lite bättre att man inte är ensam, även om man inte vill att andra ska ha det jobbigt.
Sen tog vi tåget tillbaka mot de centrala delarna av London och sa hejdå på tåget eftersom J skulle åka några stationer till. Sen gick jag och lade mig direkt när jag kom tillbaka. Trots att vi deppat ihop lite under kvällen så hade jag i alla fall haft sällskap till det istället för att göra det ensam!