Mattes fötter är ett bra skydd

24/1 På lördagen åkte jag ned till kondis och satt och skrev en stund, efter en sen frukost tog jag en semla till efterrätt.
Efter att ha chattat med G, så bestämdes att jag skulle åka till Akvarielagret i Bromma på söndagen, där hon jobbar. Jag fick också råd att ta ut de växter som inte hörde hemma i akvariet.
Jag "planterade" om dem i glasvaser med vattenkristaller, sån där gelé som man har till växter. Jag fick en del över så jag planerade om en av mina blommor också och blandade ned gelé i jorden och tog bort gamla rötter och sånt, det ska ju vara bra för växterna. Några dagar senare började dock växten att tappa blad och få fler och fler bruna, döda blad...
G sa också att jag kunde ta bort den fula plastbiten på doppvärmaren, jag hade i min enfald trott att den måste vara där för att hålla den ifrån glaset, men det gör den ju ändå med sina sugproppar.
Jag kände att jag inte orkade gå ut och "ha roligt" på puben, jag är nog i en sån period just nu, det känns som mer jobb än kul att göra sig i ordning och gå ut.
Istället satte jag på mig min fleece one-piece som jag köpt i Orlando och boade in mig i soffan med mina djur. De var väldigt nöjda med att jag var hemma för kvällen, särskilt när grannarna plötsligt började fyra av en massa raketer. Båda två hoppade då ned från soffan och lade sig vid mina fötter, tydligen är det där man är säkrast när läskiga saker händer... Turre gör ofta så, gömmer sig antingen vid mina fötter eller kryper in bakom mig i soffan när det smäller eller åskar. Han är inte vettskrämd och det håller inte i sig efter att ljudet slutat, men han tar skydd under tiden. Judas brukar känna sig säkrare utomhus, det är anledningen till att jag inte har dåligt samvete att lämna honom ensam vid nyår, han tyr sig ändå inte till mig när det smäller, utan springer ut så fort han kan.
Den här gången nöjde han sig med att ligga vid mina fötter även han. Han såg dessutom rätt lugn ut ändå.
På kvällen provade jag min nya oljelampa och det såg jättebra ut i början. Men sen visade det sig att veken drog upp oljan och sen läckte den ut i skarven mellan vekeshållaren och själva lampan. När jag upptcäkte det stod lampan i en pöl av olja på soffbordet! Som tur var bärjade den inte brinna. Dessutom verkar veken vara lite lång och jag kortade ned den och drog åt i skarven ordentligt, sen fungerade det. Däremot så dras inte veken upp automatiskt så som det gör i de flesta lampor, efter någon timme är veken för kort och lampan slocknar, så sen får man dra upp den lite, skruva åt och börja om.

Jag blev mest rädd

7/12 På lördagen hade jag börjat få lappsjuka så jag och S träffades nere på konditoriet för att fika och titta på folk. Skönt att så snacka av sig lite och känna att mitt hus inte är världen. När jag kom hem var jag förstås helt slut trots att jag bara suttit och fikat och jag, Turre och Judas trängdes i soffan och sov middag. De tränger verkligen ihop sig där det är minst plats och med tanke på att de låtsas att de egentligen inte bryr sig om varandra så ligger de förvånansvärt tätt för det mesta, som om de bara råkade hamna så tätt.
Det var väldigt kallt, runt -9 grader och det är alldeles för kallt för mig och med en typ av operationsfrossa är det jättejobbigt. På kvällen åkte jag ut till Harva och B och L för deras taklagsfest, jag tänkte mest säga hej och sen åka hem och det blev ungefär så. Den provisoriska dörren var så pass tung och satt så pass långt upp att jag var tvungen att sticka in näsan innanför dörren för att be om hjälp att komma in och det var mest tur att det var folk precis innanför dörren för det var en hel massa kalasande där inne. När jag tagit mig över den helt galet höga tröskeln så var deras kompis Ls första reaktion att hälsa glatt på mig och klappa till mig på axeln som en kram liksom fast i farten. Dessvärre blev jag förstås jätterädd för att det skulle göra ont, för om något gör så så måste man hålla balansen med benen och just nu gör det ju ont. Egentligen gjorde det inte ont, jag blev ju bara rädd, men jag ropade till så att hon blev helt förskräckt och sen fick jag förklara mig
Efter det höll jag folk på armlängds avstånd för både deras och min skull. Barnen är dem jag är mest rädd för, de är ju som bowlingklot med sin fart och sin låga tyngdpunkt.
Jag åt lite soppa och en macka och satt och pratade med någon jag aldrig träffat tidigare,, fick lite kramar från olika vänner och sen efter nå timme började jag bli yr av trötthet och hade rätt jobbig frossa så fort jag gick ut i snålblåsten, så jag åkte hemåt trots allas protester. Jag tyckte att jag var rätt stark som ens dök upp mindre än en vecka efter en stor operation.
När jag kom hem så jag till att bli varm och sen gick jag och lade mig.

Det man spar i en ände får man punga ut med i den andra

23/11 På lördagen öppnade Bauhaus sin nya butik i Väsby, eller vänta, den öppnade nog på fredagen, men det var fortfarande invigningspriser och en massa jippon hela helgen. Jag behövde ju lite grejer, bland annat något att sätta fast dörren till gästrummet med så att jag skulle våga sova.
Jag brukar hålla mig ifrån invigningar eftersom jag inte orkar trängas med en massa andra människor, men jag tog en tur förbi och det såg inte helt galet ut och det fanns parkeringsvakter där som vinkade in mig på en ledig parkering, då blev ju allt mycket enklare och det tycker jag var en bra idé.
Jag hittade en rätt så fin men liten gran utanför butiken, den kostade bara 99:- och var en kungsgran så jag slog till och skulle köpa den. Men se det gick inte... Man kunde inte betala med kort i kassan de satt upp där för att något pajat och de gick med på att jag betalade inne, men då ville de att jag skulle gå runt med granen i butiken tills den skulle betalas. De ville varken ställa undan den tills jag kom med kvitto eller låta mig sätta den i bilen. Det där är sånt som stressar mig ännu värre än trängsel och jag kokade av ilska där jag stod och väntade på typ... ingenting?
Sen fick de plötsligt igång kassan igen och jag betalade surt för min gran och slängde in den i bilen.
Sen gick jag in och slogs med folk, eller det kändes så i alla fall för alla är så fruktansvärt långsamma och jag måste kryssa mig fram och ingen tar hänsyn utan allt verkar hänga på mig.
Jag grabbade åt mig en toalett och slängde den i kundvagnen och en av de anställda i butiken sa något om att det i stort sett är omöjligt att lyfta och lasta en toalett ensam.
Jag köpte silikon, julblommor och lite smått och gott och sen fick jag leta som en besatt innan jag slutligen fick hjälp att leta av en anställd och till slut med hjälp av en till så hittade vi säkerhetsbyglarna och jag tog mig till kassan.
När jag sen stressad och svettig slutligen kom ut till bilen tog jag och baxade in toaletten i baksätet och precis som jag släppte den insåg jag att min fina skinnjacka satt fast i den lilla träpallen under toaletten och sen hörde jag ett rivande ljud och insåg att jag just rivit av spännet vid fickan frampå jackan och det tog med sig en bra bit av själva jackan. Den kommer inte att kunna användas mer...
Där fick jag för att jag ville köpa en billig toalett.
När jag kom hem monterade jag säkerhetsbygeln på gästrumsdörren och det tog ett tag, för det är svårare än man tror att montera en säkerhetsbygel på en dörr som går inåt...
Det är svårt att få den att låsa, den vill helst bara gå förbi liksom.
Det skulle gå om jag hade dörren på glänt, men det vill jag inte.
Slutligen funkade det i alla fall och när jag var klar så städade jag lite i huset och arrangerade blomlökarna i en plastad korg som jag använder till just det varje jul.
När det var dags att sova sov jag i alla fall lite bättre än natten innan.

Jag vet inte om jag någonsin varit så rädd

22/11 På fredagen tog jag tag i att leta julpynt. Som sagt så har jag inte så mycket tid kvar före operationen och sånt måste göras före snarare än efter.
Jag städade och fixade och bytte lakan för Turre åkte på semester till Jämtland med mamma och pappa och då får jag ha rent och snyggt ett tag.
Jag hade fått beställning på några foton av två kompisar och nu tog jag tag i att skriva ut dem och fixa.
Jag har skrivaren i gästrummet och jag hämtade in den och satte igång och var tvungen att fixa ett bildprogram för att fixa ljuset lite i bilderna. Sen satte jag igång att skriva ut dem. I ett av hörnen av vardagsrummet studsar ljudet lite ibland och när Turre är hemma bekymrar jag mig aldrig om det, han har ju koll på vad som är normalt och inte och skulle ju bli helt rabiat om det var ett oväntat ljud.
Men nu när han inte var hemma blev jag lite osäker på om ljudet bara studsade eller om det faktiskt kom från gästrummet. Jag trodde ju att det var studsen som gjorde det men tänkte att det var lika bra att lugna sig genom att titta.
Jag gläntade försiktigt på dörren till gästrummet och kikade in, ingen var där inne i alla fall, bra. Jag tog ett steg in och kikade misstänksamt runt i rummet. Rummet är litet och det finns egentligen ingenstans att gömma sig. Plötsligt när jag kikar runt så inser jag att fönsterhandtaget är helt öppet!!!
Jag tog ett stort steg fram och stängde handtaget och det kröp en kall kår utefter ryggen på mig. Hur sjutton kan ett fönster öppna sig självt? Det går nog inte...
Vem hade bott där senast och kunde det tänkas vara någon som öppnat fönstret?
Jag kom fram till ett starkt nej, sist var det nog E som bodde där och henne har jag skrämt upp med att folk går in i husen i vårt område och som den lantis hon är så är hon nu precis så livrädd som tanken var att hon skulle bli och när hon bor hos mig är hon försiktig och skulle nog inte öppna fönstret och ännu mindre, lämna det öppet...
När jag för säkerhets skull tittat i de proppfulla garderoberna och under sängen där det inte finns någon plats att gömma sig egentligen så gick jag ut ur gästrummet och ringde brorsan.
Syrran med familj har ju flyttat rätt långt ut på landet nu och mamma och pappa var ju bortresta, broran är den enda som är på plats.
Men, hans fru var ute och G låg och sov, så brorsan kunde inte komma och hjälpa till.
När han föreslog att jag skulle ta dit någon grannhund som kunde kolla av huset så insåg jag att min grannhund Frasse är alldeles för snäll för att bli det minsta upprörd även om någon skulle ligga gömd under sängen, Frasse skäller inte ens när man ringer på dörren.
Men Frasses husse J är bra på att ställa upp och jag ringde honom, frågade om han var hemma och bad honom komma ner på studs. Han knackade på dörren innan jag hunnit få på mig skorna! Det kallar jag grannar som ställer upp!
Vi gick in i gästrummet och kollade alla skrymslen och vrår en gång till, sen tog vi ett varv runt huset med ficklampa och tittade på frosten i gräset, på fönsterkarmar och på frostiga fönsterbleck. Det fanns inga spår någonstans. Om någon varit och mixtrat med gästrummets fönster så var det inte idag. Men det betyder ju inte att ingen har gjort det, eller att det inte är en förberedelse för något annat.
Larmet tar inte fönster och verandadörr när jag är hemma. Någon skulle alltså kunna gå in när jag är hemma, men inte när jag är borta och har larmat. Jag tog beslutet där och då att uppdatera mitt larm till att ha givare på alla fönster och dörrar så att jag kan skal-larma när jag är hemma.
När J hade gått hem så fortsatte jag att skriva ut bilder men var väldigt hoppig och rädd hela kvällen och jag är bara glad att jag upptäckte det här klockan 20 och inte mitt i natten då jag inte kunde fått hjälp och stöd. Jag drog ner alla persienner i huset för det kändes som om någon stod ute i mörkret och tittade in, i teorin kan någon nästan stå med näsan tryckt mot vardagsrumsfönstret och titta på mig när jag sitter i soffan och jag skulle inte märka något.
När jag tog ner persiennerna insåg jag också att många av dem inte fungerar, de har stora glapp och hjälper inte alls mycket. Men som tur var var alla de bakom soffan ok.
Det är ännu en sak jag vill göra, ta in en hantverkare som kan sätta upp och installera rullgardiner/persienner som är elektriska, så jag kan trycka på en knapp och ta upp och ned dem. Då kan jag ha dem nere när det är mörkt ute och uppe när det är ljust och slipper gå runt och ta upp dem en och en.
Som ni säkert har gissat så sov jag väldigt dåligt den här natten, vetskapen att någon kanske har försökt att ta sig in och vetskapen att jag inte hade Turre hemma för att ge mig en varning om någon kom in via gästrummet, hu, inte mycket sömn kan jag lova och Judas är ju inte mycket till tröst, han blir ju bara glad av besök och skulle möjligtvis kunna göra korkben för en våldsman med sitt kärvänliga sätt, men det är allt..

I'm in a hospital, what could go wrong?

17/1 På tisdagsmorgonen behövde jag köpa nåt till frukost och bestämde mig för att åka till konditoriet och göra det. På vägen ringde jag A på jobbet för att se om hon ville ha nåt och det visade sig att någon var på väg ned för att köpa tårta eftersom en av tjejerna fyllde år. Jag ringde P och kollade om de tänkt på att köpa nåt laktosfritt till kusinen S och det hade de förstås inte. Jag parkerade utanför kondiset och klev ur bilen och ordnade med en biljett. Precis när jag gick från bilen hörde jag någon ropa så jag vände mig om. Där stod en Q-Park bil med två killar i och de ropade att det är parkeringsförbud där just på tisdagsförmiddagar. Jag tackade ordentligt för det vänliga upplysandet och flyttade bilen. Det var bara det att hela den sidan av vägen var parkeringsförbud på på tisdagar och det finns inga parkeringsplatser på den andra sidan...
Jag parkerade rätt så långt bort och fick gjort det jag skulle. Medan jag stod och handlade fick jag se samma bil ställa sig med blinkande "saftblandare" bakom en bil som stod där jag höll på att parkera och jag visset vilket yngre par som parkerat där och gick och sa till dem. Jag fick inte ett enda tack tillbaka bara förvirring, men han gick och flyttade bilen, jag fick inget tack när han kom tillbaka heller...
Däremot väldigt snyggt av parkeringsvakterna tycker jag!

På jobbet läste jag Metro på fikarasten och hittade följande rubrik: Åtta dör varje dag av vårdens misstag.
Det är ju helt fruktansvärda siffror!
Och vad är vi rädda för? Att flyga, åka färja, bli nedslagna, det löjliga är att en hel del till och med är rädda för vargar och det finns ju som sagt inte ett enda bevisat fall då en varg attackerat en människa i Sverige... Nej, det är visst vården vi ska vara rädda för. Vi pratar om nollvision i trafiken, varför fokuserar vi på en sån sak när ungefär 8 gånger fler dör av vårdmisstag? Det får mig att tänka på 80-tals parodin "Hot Shots" en kille störtar med sitt stridsflygplan, han är lätt skadad och körs in till sjukhuset och de andra säger lycka till till honom eller nåt sånt och han svarar: -I'm in a hospital, what could go wrong? Ni kan säkert lista ut att killen dör där på sjukhuset av skador som personalen åsamkat honom efter intagning.

Jag bokade hotell till i april när jag ska till Liverpool på möte. Jag har bestämt mig för att åka ett par dagar tidigare så att jag inte missar Grand National som går där på lördagen. Det vore så löjligt att missa en så stor grej med en dag. Jag tittade på biljetter och de billigaste två typerna finns det fortfarande platser kvar och det är nog i alla fall där som man vill vara. Att sitta på en glassig läktare och smutta champagne är kanske inte riktigt jag...
Till middag bestämde jag mig för att göra en god sallad och steka halloumi till så som Ju gjorde helgen innan men nej, salladen blev precis så misslyckad som sallad alltid blir när jag gör den och halloumin smält ihop till en enda smet och smakade inte ens gott... Jag vet inte om jag stekte för många åt gången eller vad som var problemet, men jag börjar ge upp på att någonsin lyckas göra en god sallad eller steka halloumi...