Ibland skäms man

14/6 På torsdagen var det dags att åka hem och jag var tvungen att gå upp tidigt trots att jag hade haft svårt att sova. Dessutom hade jag av misstag ställt klockan på en timme senare än jag behövde gå upp men kom som tur var på det innan jag somnade kvällen innan.
Jag gick upp, sminkade mig väldigt lätt och flätade håret, så snart jag borstat tänderna och klätt på mig var jag redo att checka ut.
Vid 7.30 satt vi på bussen på väg mot flygplatsen, vi hade inte varit säkra på när bussen skulle gå och hur lång tid det skulle ta, men Parisare tycks vara morgontrött för rusningen är som värst runt 9 verkar det som, det var alltså inga köer alls till flygplatsen och det gjorde att vi var där väldigt tidigt, redan strax efter 8, vår flight var 10.20.
Vi gick snabbt genom säkerhetskontrollen och tänkte äta frukost inne vid gaterna. Men det visade sig vara pyttelitet därinne och slutligen fick vi helt enkelt nöja oss med nån halvdan macka och kaffe på det enda cafét därinne.
När vi ätit gick D och satte sig lite bekvämare längre bort medan jag sippade på min latte som de fått späda ut åt mig. Under tiden fixade jag med min Amazon Kindle och organiserade den och tog hem ett prov på en bok och lite sånt.
Jag pratade lite med några damer som hade satt sig vid mitt bord, de var från Australien och sen gick jag och shoppade i Tax Freen.
Jag hittade en mycket bättre nalle åt mamma så den får ersätta den andra, men jag vet inte var jag ska göra av den nu, hon blir galen om jag kommer med två.
Förra gången jag var i Paris fick hon för övrigt ett mjukis-Eiffeltorn, jättesöt faktiskt.
Jag handlade hudkräm och parfym och lyxade till det med lotion och duschcréme i samma serie eftersom det var ett paket.
Sen skäms jag för att erkänna det, men jag köpte faktiskt ank- och gåsleverpastej också, jag vet att man inte ska göra det och att jag är delaktig i tortyr när jag gör det, jag har inget försvar faktiskt...
Trots att vi varit där så tidigt så var det strax dags att boarda.
Drygt 2 timmar senare landade vi på Arlanda och jag tog en taxi hem.
Jag somnade som en stock, jag var så trött att jag var yr och mådde illa.
2 timmar senare kom pappa och lämnade Turre och resten av kvällen ägnade jag åt att packa upp och att tvätta kläder.

Jag är trevligare full

13/6 På onsdagen mötte vi upp C på Starbucks för frukost och sen gick vi till tunnelbanan och tog tåget till mässan. Jag hade nu mina bekväma skor på mig och det gjorde mer skillnad än jag vågat hoppas.
Medan D  var på ett möte gick jag runt så systematiskt igenom mässan men hittade inte så mycket mer intressanta produkter.
Jg gick förbi och hälsade på i den Svenska montern också och jag och J, dansken alltså bestämde att vi skulle ta en fika på eftermiddagen.
Fötterna fungerade bra nu och jag hade inga problem att gå, lite ömma var de ju men inte så farligt alls.
Jag vet inte om jag är extremt snygg eller extrem ful i Paris, men vart jag än går stirrar folk på mig, inte alls som hemma eller i de andra länder jag varit i... Mycket skumt.
Vad gillar ni bilderna, jag tycker det ser så löjligt och roligt ut med alla karlar i kostym som står på stridsvagnar, för att inte tala om de franska(?) uniformsmössorna!
Jag mötte upp med D och C för lunch och vi satte oss ned och åt i god ro den här dagen och hade rätt trevligt. Sen fortsatte vi att metodiskt gå genom gångarna där jag hade avslutat och senare gick jag för att ta en fika med J.
Vi hade trevligt men eftersom vi båda behövde jobba så blev det inte en så lång fika.
Vid 16 började jag och D röra oss mot utgången och tog strax senare tåget tillbaka till Paris.
Både jag och D var så trötta att vi var helt stirriga och strax före 17 insåg jag att jag hade telefonmöte med jobbföreningen klockan 17... Jag skyndade till rummet och ringde in till mötet. 45 minuter senre hade vi fortfarande inte kommit särskilt långt och J hade sagt att han skulle komma in till Paris för en drink innan han var tvungen att gå på middag.
Jag tog en kvick dusch och strax senare dök han upp och hämtade mig på hotellet. Vi gick till en bar på andra sidan gatan och vid 20 var han tvungen att ta sig till sin jobbmiddag så vi följdes åt en bit och sen tog han tunnelbanan och jag försökte hitta D och C i en del av staden som jag inte varit till. Det hde inte varit några problem alls om jag bara inte varit så kissnödig!
J är före detta fotbollsspelare, proffs alltså och han missade Danmark-Portugal för att träffa mig och hn är Dansk, det ni!
Efter mycket om och men och några omvägar så hittade jag dem slutligen på The Cricketer där de tittade på fotbollen Holland-Tyskland. Till C's lycka gick jag med på att ta ett glas rödvin och sen fick de nästan stötta mig när vi skulle gå för att äta. D liksom många andra hävdade bestämt att jag borde dricka oftare, de flesta tycker att jag blir trevligare då tydligen...
 Vi gick till en restaurang de varit till för 2 år sedan och det var sådär. Min mat var visserligen helt okey, men deras var inte särskilt bra. Framförallt var det liksom lite kladdigt och grisigt. Jag fick smaka på C's sniglar och det var helt okey, men det goda är ju egentligen vitlökssmöret...
Min förrätt var räkor i lök och örtröra och det var koriander i och trots att jag avskyr det och normalt inte kan äta nåt med det i så var det faktiskt helt okey.
Till varmrätt tog jag anka med stuvad purjolök och stekt potatis, jag åt inte så mycket men det var inte för att det smakade illa, jag kunde bara inte få ned mer.
Vi hade trevligt trots lite trist mat och när det var dags för mig och D att ta oss tillbaka till hotellet så bestämde vi oss för att gå eftersom vi var så mätta. Jag tog oss på en annan omväg, den här gången i en halvcirkel åt andra hållet... Nåja, jag gör i alla fall inte samma misstag två gånger och jag har verkligen egentligen ingen aning var Madeleine ligger i förhållande till Operan...
När jag kom tillbaka till hotellet packade jag och lade fram kläder till nästa morgon och somnade inte förrän vid 2, jag som skulle upp vid 6.30...

Vilken tur att vi inte nöjde oss!

12/6 På tisdagen vaknade jag med trötta fötter och ändå tog jag de finare skorna på mig till mässan på morgonen, ett beslut jag skulle ångra resten av dagen...
Vi gick ned till Starbucks och åt frukost och innanför dörren satt en hund och väntade på sin matte, hundarna i Paris är väldigt, väldigt väldresserade och går lösa hela tiden utan att störa någon.
Efter att ha gått tillbaka till hotellet för att borsta tänderna och hämta lite papper så mötte vi C vid tunnelbanestationen vid Operan. Där stod det att den linjen vi visste att vi behövde ta skulle gå, vi gik ned och sen gick vi i långa, snuskiga korridorer väldigt långt, slutligen var vi framme vid en annan tunnelbanestation... Skumt. Vi gick på tunnelbanetåget och åkte en station och bytte sedan och tog ett annat. Någon halvtimme senare var vi framme vid mässan och eftersom vi var förregistrerade kom vi snabbt in. Vi ville se en demonstration av UAV's, (Unmanned Aerial Vehicle) och vi sprang runt och letade efter den lilla inhängnaden där demon skulle vara. På vägen sprang vi på folk vi kände och hann till och med boka ett möte till eftermiddagen.
När vi väl hittade nätburen där demon precis hade börjat var vi helt svettiga och äckliga, vi som var nyduschade när vi lämnade hotellet...
Efter demon gick vi runt på mässan och pratade med en del folk vi behövde prata med och sen mötte vi C för lunch. Jag köpte en macka som visade sig vara så äcklig att jag inte kunde äta upp den, det slutade med att jag fick pengarna tillbaka och åt upp C's chips istället. Allt var fruktansvärt dyrt inne på mässan, inte som vanliga mässor utan ändå mycket värre. Vad säger ni om en ½-liter läsk för 45-50 kronor?
Även senare sprang vi på folk vi inte hade en aning om att de skulle vara där, en del gamla vänner till  mig.
På eftermiddagen hade vi möte med en av mina leverantörer och sen sprang jag på riktigt kaffe i en hörna av mässan, så jag köpte en latte och en macka och till mycket bättre pris och mycket godare än på alla andra ställen i mässan.
Vi stod i ett hörn av två korridorer på mässan och funderade på hur vi skulle ta oss ut för att åka tillbaka då en kille kom fram till oss och utbrast glatt: Svenskar! Det visade sig att vi stod precis vid deras monter och de var ett svensk företag. Jag pratade med killen i 10 minuter medan D pratade med hans kollega, vi pratade om allt möjligt kul som resor och sånt, för våra branscher har inget gemensamt. D fick lyssna på allt om deras produkter av kollegan och hade inte alls lika kul eftersom det inte riktigt intresserar oss.

Strax senare var vi långsamt på väg mot tunnelbanan, mina fötter gjorde nu så ont att jag hade svårt att gå alls och det kändes som om två tånaglar var på väg att ramla av.
Till slut satt vi i alla fall på tåget och mina fötter värkte och bultade. En tjej bredvid mig började prata med mig och visade sig vara riktigt trevlig, en historiker och författare från Kanada som nu bor i Berlin. Vi pratade hela vägen tills vi skulle av och byta tåg och så följdes vi åt tills vi skulle åt olika håll.
När vi kom tillbaka till hotellet ramlade jag direkt i säng och somnade och sov i 40 minuter och sen mötte jag upp med D för att äta middag.
Jag trodde att jag ar så trött för att jag hade ont och för att jag varit på mässa med en massa intryck, men insåg senare att jag glömt ta min lexavin...
Min fötter gjorde nu fortfarande ont så vi gick sakta till tunnelbanestationen och åkte till Pigalle, vi insåg inte förrän vi kom upp för trapporna att vi hamnat i Red Light District, men det var mycket trivsammare än många andra ställen jag sett i Paris, mer personligt och gulligt liksom. Sen att det stod tjejer och jobbade i vissa gathörn och dörrar var en annan sak. Vi gick till ännu en restaurang D letat upp på Guide Michelin och han hade lovat att vi skulle gå någon annanstans om jag inte gillade menyn. Tyvärr hade de inte så mycket att välja på och det som fanns tilltalade mig inte alls och det var ganska dyrt. Det är en sak att äta sånt man inte gillar men då får det inte vara dyrt.
Vi gick sen från restaurang till restaurang och tittade på menyer men inget passade oss, de flesta verkade vara turistfällor med samma menyer tryckta och med bilder på.
Vi hade precis lovat varandra att om inte stället på hörnet framför oss verkade bra så skulle vi gå tillbaka till den vi sett innan. Vi granskade menyn när en kock kom ut på gatan för att röka och vi insåg att det var samma typ av meny även på det där stället.
Då såg jag en liten restaurang uppe i gränden, det var något med hur den såg ut utanpå, det såg ut att vara en familjerestaurang med riktigt fin mat. När vi gick upp dit ropade kocken efter oss och D tror att han i stort sett sa att vi gjort ett bättre val än att gå in hos honom.
Menyn var intressant och stället mysigt, men oj vad dyrt...
Till slut var vi överrens att det var värt det och vi gick in. Tjejen som serverade var ung och väldigt trevlig och pratade bra engelska, kanske var det till viss del tack vare henne som detta val blev så rätt!
Jag valde en haricot vertssallad med hemgjord ankleverpastej och det var helt gudomligt gott och jag kunde inte sluta le så resten av gästerna stirrade på mig. D var också jättenöjd med sin mat. Till varmrätt hade servitrisen insisterat på att jag skulle prova kokinden, för mig som inte gillar fett kött lät det jätteläskigt men någon gång ska man ju våga också och hon var så säker på att det var det bästa de hade att erbjuda denna kväll.
Jag fick in en mustig vinsås med långkokt kött och potatismos med en massa ost i vid sidan av.
Såsen var helt fantastisk, köttet var lite läskigt men smakade bra egentligen och jag var väldigt glad att jag vågat prova.
Efter en så god och trevlig middag bestämde vi tillsammans att det var tvunget att bli tre-rätters, bara för att liksom... För att få hela upplevelsen.
D tyckte att degpuffen med glass och hemgjord chokladsås var jättegod, jag var mer skeptisk eftersom chokladsåsen var så stark att den var bitter och saknade socker nästan helt. Men vilken häftig middag!
Vi var kvar ganska länge och ändå kändes det inte alls så. Kom ihåg namnet: La Bougnate, om ni någon gång åker till Paris, åk till Pigalle och ät där, det ska jag göra om jag kommer till Paris igen!
Nöjda med dagen och kvällen och för mätta och glada att orka ta tunnelbanan så tog vi en taxi tillbaka och det gick fort. Under tiden smsade jag med den "svenska" killen vi pratat med på eftermiddagen (han var egentligen dansk), tanken hade varit att vi alla skulle mötas upp för en drink, men både vi och de hade blivit så sena att det inte blev så.
När jag kom tillbaka till hotellet läste jag en stund och sov sen gott.

Tredje gången gillt!

11/6 På måndagen var det då dags att åka till Paris på jobbmässa. Jag är aldrig nervös när jag ska resa men den här gången var jag faktiskt lite nervös, jag gillar inte fransmän och kan inte ett ord franska vilket gör att de är extra elaka mot mig.
Jag tog en taxi till Arlanda och den här gången behövde jag inte lämna Turre på vägen eftersom mamma och pappa tagit med honom upp till Jämtland redan på fredagen.

Vid check-in var det enroma köer, det har aldrig hänt mig tidigare och jag brukar inte bry mig om att checka in innan jag åker till flygplatsen om jag ska åka en kortare flight och inte bryr mig särskilt om var jag sitter. Nu var det ringlande långa köer vid varje maskin och många tycktes vara orutinerade semesterfirare så jag insåg att det skulle ta tid. Jag var visserligen i god tid men hade ju hoppats att ta nån macka i loungen snarare än att stå i kö på morgonen.
Stående i kön gick jag alltså in på min mail från telefonen och så checkade jag in on-line från telefonen och sen gick jag till bag drop strax efter...
I kön till bag drop såg jag min före detta kollega C stå i en annan kö och vinkade honom över till min eftersom jag stod längre fram i min. Sen lämnade vi av väskorna tillsammans och bestämde att vi skulle ses i loungen om en liten stund.
Strax senare var jag på väg genom säkerhetskontrollen som vanligt kom jag igenom kvickt.
Sen sökte jag upp loungen där C vänatde och strax senare dök även kollegan D upp och så åt vi frukost tillsammans alla tre. Loungen är riktigt dålig, det enda skälet att gå dit är att det är lugnt och att kaffet är gratis...
Flighten blev 20 minuter sen men sen var vi iväg, jag och D hade varit tvungna att ta lite finare biljetter och blev därför serverade lite mat, rökt skinka med rödkålssallad med fänkål i. Det var riktigt bra och fräscht faktiskt och vi var lite förvånade.
När vi ätit somnade jag, jag hade ju inte sovit mer än 3-4 timmar under natten. Sen var vi framme, knappt 2½ timme efter att vi lyft. Vi tog sällskap till bussarna som går in till Paris och tog den som gick till Operan. Runt en halvtimme senare var vi framme i centrala Paris och jag och D tog en promenad ned till vårt hotel, det tog bara några minuter.
Vi checkade in och bestämde att vi skulle höras senare, D skulle ut och springa och själv skulle jag ta en långpromenad.

Kul bild va?

Strax senare var jag på väg nedför gatan mot Louvren och när jag kom fram skulle jag ta mina första foton. Trots den extra vikten i handväskan hade jag tagit med mig systemkameran, nog måste man väl dokumentera när man för första gången ser Louvren och Eiffeltornet? Som tur var lämnar jag aldrig kompaktkameran, den är alltid med som back-up.
Tur därför att min kamera och objektivet inte alls ville kommunicera med varandra och då går det inte ens att använda manuella fokusen, kameran tar helt enkelt inga bilder...
Jag tog några bilder med kompaktkameran och sen gick jag och satte mig på en mur och meckade med kameran men den gick inte igång.
Några amerikanska turister kom och frågade mig om vägen och blev jättelättade när jag pratade engelska (jag vet hur de kände) men tyvärr kunde jag ju inte vara till någon hjälp, jag hade ju bara tagit en promenad från Operan och ned till Louvren, det är utefter en enda gata...
Jag gav upp på kameran för tillfället och promenerade vidare och vidare och vidare...
När jag gick över Seine för att komma till samma sida som Eiffeltornet så var det en mötande tjej som böjde sig ned som för att plocka upp något, jag reagerade på att det inte såg ut som om hon verkligen hittat nåt på marken men jag gick vidare.
Strax senare ropade hon på mig och sprang ikapp, visade upp en guldring och undrade om det var min?
Hon tycktes förstå att jag var turist för hon tilltalade mig på engelska vilket gjorde mig lite misstänksam. När jag sagt att det inte var min och att hon borde behålla den gick jag vidare, hon sprang än en gång ikapp och frågade om jag trodde att det var en guldring. Jag kände på den och sa: -Den är tung, det är nog kanske guld. Sen gav jag den till henne och sa åt henne att sälja den för hon sa att den var för stor för henne.
Än en gång sprang hon ikapp, nu sa hon att jag borde ta ringen eftersom den var för stor för henne. Jag sa nej men till slut orkade jag inte dividera mer så jag tog den och gick. Strax senare sprang hon återigen ikapp och ville ha lite pengar till kaffe och mat. Jag gav henne ringen och sa återigen åt henne att sälja ringen för att köpa mat och sen gick jag en gång för alla trots att hon ropade efter mig.
Det var precis som jag trott, hon hade inte hittat ringen, hon hade den i handen och låtsades hitta den på marken. Om jag ändå kunde förstå hur det syns så tydligt att jag är turist? I andra länder och städer kan jag lura vem som helst så länge jag inte går med kamera eller karta, men Paris verkar vara annorlunda. Även resten av veckan blev jag tilltalad på engelska av alla på stan... Det är visserligen ett stort steg framåt för fransmännen men jag är fortfarande förbryllad.
Efter mycket zigzagande kom jag slutligen fram till Eiffeltornet och var passande imponerad, det är mycket vackrare på nära håll än man kan tro, till och med fundamenten är vackra!
Dessutom är det tredje gången jag är i Paris, men första gången jag ser tornet, ens på håll.
Det var första gången jag såg Louvren också för övrigt.
Lagom tills jag vilat mina trötta fötter vid ett av fundamenten så ringde C och sen D, vi skulle ses för middag senare i alla fall jag och D, C var inte säker än. Jag började skynda mig tillbaka, vid det här laget var jag ganska mör. Jag blev stoppad av en annan turist och han bad mig ta ett kort på honom framför Eiffeltornet och sen gjorde han detsamma för mig.
I kvällsolen ville hans telefon inte ta några bra bilder så slutligen tog jag en bilde med min kamera och lovade att skicka den till honom, så han skrev sin mailadress på min papperspåse som jag fått när jag köpt en Paris-nalle åt mamma.
Efter mycket om och men var jag tillbaka till hotellet och mötte D i baren, jag gick upp och lämnade mina saker och så gick vi ut igen, jag hade gått 3-4 timmar redan och nu tog vi en 20 minuter till och tog oss till en restaurang D hittat i Guide Michelin, inga stjärnor eller så, men rekommenderades som prisvärd.
När vi kom fram visade det sig att den inte öppnade förrän 19.30 så vi tog en drink vid baren bredvid och gick in igen lite senare.
Vi fick en jättetrevlig kypare som snällt översatte hela menyn åt oss, den var förstås uteslutande på Franska... Han hade till och med varit i Stockholm så han var kanske extra trevlig därför.
Jag valde laxtartar till förrätt och lime-marinerade räkor med svart ris till varmrätt. Det var bra men inte det bästa jag ätit, men D var helt lyriskt över sin mat och kunde inte låta bli att le belåtet under hela middagen.
Till efterrätt tog jag en pudding gjord av Japanska "kulor" det var som en Ris a'la Malta fast bättre och lite stabbigare och inte alls för söt, den var rätt bra faktiskt. De där kulorna är troligtvis gjorda av ris på nåt sätt.
Efter middagen var vi jättetrött båda två och gick tillbaka till hotellet.

Vem är du, vem är jag?

5/6 På tisdagen försökte jag och kollegan D att planera den plötsligt uppkomna resan till Paris i nästa vecka. Det låter ju häftigt att åka till Paris men jag gillar faktiskt inte Paris, men jag hoppas att det blir bättre när jag slipper vara ensam och dessutom är D bra sällskap och trevligt sådant.
Jag bekräftade våra flighter och letade sen hotell och bokad det, det är DYRT i Paris!
På förmiddagen hade vi en teamkurs jag brorsan, D och Z och det var en ganska kort kurs som skulle peka på olikheter mellan olika människor och därmed göra en mer medveten och hänsynsfull. Jag tror att vi känner varandra rätt bra och oss själv också faktiskt, för ingen av oss var särskilt förvånade när vi fick ta ett kort i taget och antingen behålla det eller skicka det till den vi tyckte stämde bäst med det. De vi behållt medförde inga förvånade miner från de andra och de vi fått förvånade oss inte särskilt. Ett kort var jag lite glad att få fast det inte var det minsta positivt "Verkar osäker". Anledningen till att jag är glad att jag fick det är att de flesta tror att jag är så säker och att när jag blir frustrerad, arg eller ledsen så uppfattas det som att jag är arrogant och krävande fast jag egentligen är rädd. Det är ju bättre att folk vet vad det bottnar i än att man är besvärlig för att man är självsäker, det är ju det de flesta uppfattar mig som.
Jag vet inte om det var för att mina kort beskrev mig, men jag uppfattade mina kort som mer negativa än vad de andras var, de höll inte med utan tyckte helt klart att de orden jag tar som negativa snarare har en positiv klang, där ser man vad olika det kan vara.
Som sagt, inga överraskningar om en själv eller de andra, men det kan vara bra att påminnas ibland om att vi är olika och vilka fördelar och nackdelar det för med sig.
På eftermiddagen köpte jag jordgubbar och biggaråer, jättefina var de. Svenska jordgubbar faktiskt!
Till middag gjorde jag potatissallad av de överblivna färskpotatisarna, majonnäs, creme frasiche, ärtskott och rödlök och sen åt jag den med den rökta skinkan jag behövde ta slut på.
Sen målade jag naglarna inför nationaldagen och det blev lite kladdigt men ganska häftigt ändå. Det var svårt att få det snyggt eftersom jag var tvungen att ha så tjockt med gult på för att det inte skulle bli för genomskinligt.

Stackars Japaner (på riktigt alltså)

Hmmm, detta var ju lite skumt kan jag tycka. Men egentligen är jag inte särskilt förvånad, sällan har jag träffat otrevligare människor än Parisare...

http://news.bbc.co.uk/2/hi/6197921.stm

En del har sagt att det nog beror på att jag inte talar ett ord Franska, men jag har svårt att tro att de ser det på mig när jag går tyst i en Supermarket och ändå kör de på mig med kundvagnen.

Jag var ändå ganska beredd första gången jag åkte till Paris, fransmännen är ju ökända för sitt arroganta sätt. Hur har detta rykte gått förbi Japanerna? Har det inte nått asien?

Stackars Japaner, de som är så artiga och försiktiga, inte konstigt att de får en chock. Särskilt som Paris sägs vara en underbar stad. Vem spred det ryktet?

Nu ska jag snart utsättas för detta igen men har säkrat upp sällskap med britter istället. Vi delar ju i alla fall "förvåningen" över hur man kan behandla sina turister/gäster på ett så oerhört otrevligt sätt och ändå lyckas få sin stad känd som "Världens Romantiska Huvudstad...?" Vad är det som är så romantiskt kan man undra? Det faktum att man är hänvisad till sällskapet av den man åkte dit med eftersom alla de andra är arroganta idioter?

Stockholms-syndromet kanske upplevs än mer överraskande för många, men det handlar i alla fall om att älska folk man inte har en anledning att älska, det är svårare att förstå hur man kan hata någon man inte har anledning att hata...