När man sover slipper man besvikelse

13/1 Jag har tänkt att gå ur Postkodlotteriet i flera år, men varje gång jag ska till att ta tag i saken så skickar de ut det där bladet där de berättar vad de insamlade pengarna går till... Men förra veckan var det en massa skriverier i media om att de skulle dra dubbla belopp i Mars utan godkännande från sina medlemmar och även om beslutet drogs tillbaka på grund av den stora folkstormen så fick det mig att bestämma mig en gång för alla. Bättre att ge pengarna direkt till de organisationer jag vill stödja istället tycker jag. Som det har varit nu så har jag stött Amnesty, Cooperation utan gränser/We effect och Postkodlotteriet. Jag har ökat mina bidrag till de första två när min inkomst har ökat och jag fått bättre ekonomi, men Postkodlotteriet har jag inte haft så stor tilltro till och har minskat från två lotter till en och har ledsnat på deras attidtyd många gånger. En gång ringde de och försökte pracka på mig en lott till för att jag hade vunnit en extra i en månad eller vad det var. Killen som ringde blev dessutom sur när jag sa ett stenhårt men vänligt nej. Jag tycker deras försäljningsmetoder gränsar till Nigeria-Brev faktiskt. Det är lite, du har vunnit 14 miljoner, ge oss lite till så får du dem...
Jag ringde i alla fall upp dem för att avsluta medlemskapet, det är struligt som sjutton och jag hade mailat dem veckan innan utan resultat. Jag hamnade i en telefonkö som enligt svararrösten var drygt 30 minuter. Just då fick jag besök av Polishelikopterkillarna till jobbet, så jag lade på och hjälpte dem att prova ut hjälmar istället.
Sedan nyår har jag varit jätteduktig på att gå och lägga mig i tid, mellan 22-23. Det var inget nyårslöfte, bara något jag tagit tag i att göra.
Jag kom i säng vid 22 och var väldigt nöjd med mig själv, jag tog en insomningstablett och sekunderna efter att jag svalt den får jag ett sms från min vän Ah uppe i "Gävle".
Hennes shettissto hade påbörjat sin fölning som det inte alls var dags för...
Normalt skulle jag sätta mig i bilen och åka dit utan att ens tänka, men nu var det ju en omöjlighet. Jag har nog aldrig varit så besviken på att inte ha sekunderna på min sida. Om jag bara hade lagt mig en minut senare hade det varit i tid. Jag tycker inte om att lämna en vän i sticket och Ah sitter ensam på sin gård på landet och skulle behövt mitt stöd. Jag var så oerhört besviken...
Strax senare var jag lyckligt omedveten om att jag inte kunde vara där för henne, för då hade jag somnat.

Ibland har man dåligt samvete fast det inte behövs

9/1 På onsdagen var det dags för första pysselkvällen efter jul och nyår och jag bestämde mig för att gå dit som jag oftast gör nu för tiden.
Det var ganska kallt men jag bylsade på mig och gick iväg, Turre tycks tycka att han dragit högsta vinsten den här veckan, tre långpromenader på lika många dagar. När jag kom fram gick jag och knackade på hos grannen till mina föräldrar för att be om ursäkt för att jag lämnat henne när hon haft inbrott i bilen. Ibland har man bara för mycket med sitt eget och hjärnan registrerar inte riktigt att någon annan kanske behöver hjälp. Visserligen pratade hon i telefon med sambon och så men det betyder ju inte att det inte finns nåt jag kan göra. Saken var i alla fall den att jag var nere och var ute och gick för att tänka på annat. Turre var bortrest så jag gick med musik i öronen och höll ett tempo. När S frågade om jag sett nåt lurt så svarade jag henne och sen bara gick jag därifrån...
Min hjärna hade stängt av precis som syftet var med promenaden, men så kan man ju inte behandla folk... Alltså gick jag och knackade på för en väldigt försenad ursäkt och hon bara fnissade och undrade om jag verkligen gått och tänkt på det så länge!
Hon tyckte inte att det fanns något att förlåta och nu känns det så mycket bättre, tur att jag gick dit för att be om ursäkt.
Sen hade vi som sagt pysselkväll och vi hade som vanligt en massa seriösa och oseriösa diskussioner, ett ämne var källkritik, ett annat böcker och vad som gör dem bra eller dåliga.
Jag målade naglarna och sen körde vi Postkodslotteriet, ett spel med elektroniskt val av frågor.
Vid 22 ungefär gick jag hemåt och jag kände då att jag stelnat till lite och att min rumpmuskel var lite ovillig att komma igång.
Jag hade glömt mössan när jag gick hemifrån så nu lånade jag en av mamma. Är det inte ironiskt att jag har så dåligt med mössor när det är jag som har stickat många av de mössor som min familj och vänner använder? Den jag lånade av mamma var det jag som stickat åt henne.
När jag gick hemåt var det -2,5 grad och det var lite kyligt att gå, men efter en stund har man ju fått upp värmen så att det går rätt bra.
Det tog mig längre tid att gå hem för jag tog vägen om Fresta och tog gångvägen hem därifrån för att slippa gå på vägen i mörkret. Det är en avvägning vilket som är farligast, att gå på vägen i mörkret (med reflexer förstås) eller att gå på en upplyst gångväg utan en människa i närheten utom eventuella våldsmän?
Nåja, jag är inte särskilt mörkrädd och jag har koll på Turre hela tiden, jag har svårt att tro att han skulle missa om någon smög på oss. Jag vet inte riktigt vad jag skulle göra åt det visserligen, men överraskad skulle jag nog inte bli i alla fall.
När jag kom hem strax före 23 så hade vi gått i totalt 1 timme och 24 minuter, ännu ett bra dagsverke.

I want to quit the gym!

12/9 På onsdagens lunchpromenad tog jag med mig kollegan I's hund, hon sitter ju bara på kontoret annars. Hon och Turre är inte direkt kompisar men accepterar och respekterar varandra och de gick gärna bredvid varandra utan att på något sätt visa att de visste att den andra var där. Hon var lite osäker i början eftersom vi egentligen inte känner varandra men efter ett tag verkade hon ha bestämt sig för att jag var okey.
Det tog oss runt en halvtimme att gå vår runda och vi mötte de två joggarna igen varav jag ju känner S och han kommenterade att vi måste sluta mötas så här...

Jag har försökt att gå ur både Postkodslotteriet och gymmet, men de har så duktiga säljare att det är näst intill omöjligt! När jag nu återigen ringde Postkodslotteriet så slutade det med att jag drog ned till en lott i månaden istället för att avsluta min prenumeration... En riktigt duktig och dessutom trevlig, ärlig, rak och personlig säljare pratade jag med och jag har i alla fall dragit ned mina månadskostnader med 150:-...
Jag känner mig som Ross och Chandler i Vänner när de försöker gå ur gymmet och misslyckas och slutligen har ett gemensamt bankkonto istället.
Jag bokade en jobbresa till Alicante i slutet av September och där ska jag möta en del av styrelsen för "jobbföreningen" och vi ska göra en del förberedelser inför vårt internationella möte där nästa vår. Jag blir borta ungefär 2 dygn och det blir mycket resande och mycket jobb på kort tid, men det blir säkert lite trevligt också och förhoppningsvis lite varmare än hemma.

Så fort klockan slog 16 satte jag mig i bilen och åkte hem för att göra mig i ordning för kvällen. Vid 17.45 åkte jag mot stan och köerna var inte alls så jävliga som folk hade sagt och som de sagt på radion så det tog mig inte alls lång tid att ta mig till Globen.
När jag skulle ta mig ur garaget så råkade jag gå förbi Hemtex och såg ett par svarta satinlakan i deras skyltfönster och insåg att det var precis vad jag alltid önskat mig och gick faktiskt in för att köpa dem. Men när jag väl kom in såg jag ett par likadana fast ljusblå och något sånt har jag ju letat efter i ungefär 2 år, så jag köpte dem istället. Jag hade inte riktigt pengar till att köpa båda, för ett par kostade 800:-.
Jag mötte upp med Å och sen ställde vi oss i kön för att komma in på Globen för att se Nickelback, som jag ärligt sagt inte ens visste vilka de var. Ja, jag är musikanalfabet.
Först var det ett förband på scenen Daughtry, de var bra men jag stör mig ofta på att jag inte hör vad folk sjunger när det är liva. Man måste liksom ha lyssnat in sig innan.
När de spelat började scenarbetarna att tömma scenen och vi blev lite förvånade. Vi blev ännu mer förvånade när de inte lastade på några nya grejer och vi blev rädda att vi skulle få vänta väldigt länge innan Nickelback kom in.
Men nej, det skulle inte på något mer. Det var en härligt avskalad känsla med ett trumset och 3 mikrofoner och inget mer. Förutom gitarrer och basar och sånt som de bar upp själva då.
Jag tyckte att de var jättebra faktiskt och de verkade ha kul på scen och roade oss en hel del faktiskt. Jag vet inte om jag verkligen brukar skratta när jag är på konsert, men det gjorde vi flera gånger. Trumsolot som vi fick var också helt otroligt och jag kan gissa att trummisen inte har behov av att gå till gymmet efteråt.
Vakterna framför scenen höll de närmaste med vatten och "matade" det i dem med flaska, det kanske är så det brukar gå till, men det är första gången jag har sett det.
Dessutom kastade de ut öl till publiken och visst var det rätt roligt, men jag undrar lite vad syftet var eftersom de kastade ut det i plastmuggar och publiken bara blev sprayad med öl och ingen faktiskt fick något att dricka. Kanske är jag för gammal för att fatta?
Det visade sig att flera jag kände var där också, bland annat Quiz-L som inte sagt något om det alls. Vi stämde möte till efteråt men det var så mycket folk att de gav upp och gick till bilen istället. Det gjorde vi också och sen fick vi såt i kö för att komma ur garaget. Jag fattar verkligen inte varför de bygger en ny arena precis vid Globen och Hovet där det redan är trafikkaos nästan varje kväll. Hur ska det bli när alla arenorna har nåt på gång samtidigt?
Det måste verkligen vara det sämsta stället i Stockholm att bygga en ny arena på.
Vi kom slutligen ut och sen tog det inte mer än 5 minuter att ta sig till Dubliner och vi tog en drink, eller jag tog vatten då, men vi satte oss en stund och bara kopplade av.
J var där och jag fick en hjärtsnörp och visste inte riktigt hur jag skulle hantera det, men det löste sig av sig självt när han kom fram och sa hej och inte så mycket mer.
Strax senare åkte vi hemåt och jag körde Å hem till Bromma innan jag åkte hem. Jag kom hem vid 0.30 ungefär och gick och lade mig direkt.