Hur kan man slåss om en spya?

På fredagen kom jag upp vid 9, troligtvis tack vare en rätt tidig kväll dagen innan och att jag sovit bättre när jag visste att det jobb jag skulle göra var klart. Jag ringde M och vi bestämde att vi skulle ses en halvtimme senare. Jag letade efter nåt ställe att äta frukost på och bestämde mig slutligen för Burger King, jag visste ju att det inte skulle bli särskilt dyrt och jag visste också att jag inte skulle kunna äta ordentligt i alla fall. De hade nån typ av frukostskål som de kallade det, det var ägg, sås, potatis, grönsaker, "korv" och ost. Det såg fruktansvärt äckligt ut men smakade förvånadsvärt bra, korven var däremot ungefär som McDonalds frukostkorv-grejs och smakade som en äcklig hamburgare som var upphackad, den petade jag bort. Något vettigt kaffe hade de inte, jag vet inte om det är likadant med McDonalds i staterna, men hemma har de ju Latte och Cappuccino och sånt, fast det kanske Burger king också har hemma? Här hade de i alla fall bara amerikanskt kaffe och det vägrar jag dricka. Ni som inte varit i USA kanske tror att jag överdriver? Det gör jag inte, jag bytta från te till kaffe en gång i tiden för att jag inte är lika kinkig med kaffe som med te. Jag dricker nästan allt, jag tycker inte ens att torrkaffe är äckligt, men det amerikanska är så svagt att det smakar sumpvatten på nåt sätt, genomskinligt. Jag det är svårt att förklara. Strax senare mötte jag upp M där spårvagnen vänder på den linjen som gick förbi mitt hotell. Vi köpte ett varsitt 3-dagars pass, då kan man åka hur mycket man vill på spårvagnar och bussar. Sen stod vi i kö ett bra tag innan vi fick plats på en spårvagn och jag fick en bra sittplats och M hängde utanför mig. Titta på skylten med säkerhetstips, är det inte väldigt roligt och väldigt amerikanskt?
När vi kom till slutstationen i Fisherman's Warp gick vi och köpte kaffe på Starbucks som ligger precis runt hörnet där och sen tittade vi lite på grejerna som såldes utefter vägen där och jag köpte ett skärp som passar mig bra med en hästsko och en stjärna på och så köpte jag en julgransprydnad, det gör jag ofta när jag reser. Sen så tog vi en promenad ned utefter vattnet. Man ser inte så mycket av vattnet på det flesta ställena, det är en massa hus, pirar och butiker i vägen, men ibland så går man precis vid vattnet.

Det fanns en pir med museiskepp och den gick vi ut på, man var tvungen att betala för att gå ombord på skeppen men piren fick man gå ut på. Längst ut på piren låg ett gammalt segelfartyg förtöjt och ombord på det hittade vi en teatergrupp eller nåt som höll på att "repa" och vi var bara del av en stor grupp som stod och gapade av förvåning när de svajade av och an och gjorde kullerbyttor över varandras ryggar och pratade med beslöjad röst som om de läste innantill från något andligt.

Där såg vi i alla fall en massa undelriga original till människor och jag hade önskat att jag kunde ta porträtt på några av dem, vad säger ni till exempel om mannen med skägget och hans fru? Jag älskar hur de ser ut!

Porträtt blev det tyvärr bara på en trut som satt kvar fast jag var jättenära honom med kameran och han höll ett vakande öga på mig men inte mer.

En stund senare hittade vi ett gäng mindre båtar utefter kajen, de sålde 1 timmars turer runt Alcatraz och under Golden Gate Bridge och efter att ha funderat en stund så tog M beslutet att vi skulle åka. Jag hade sagt att det var upp till honom, själv gjorde jag det gärna men om han inte kände för det kunde jag ta det en annan dag. Det var fantastiskt väder och vi hade en trevlig timme på vattnet och upptäckte när vi kom tillbaka att vi fåt en del färg i ansiktet, men M blir mer röd än jag.

På väg in till kajen såg vi en gammal båt och enligt vår guide spelades stora delar av Titanic in ombord på den båten, men den såg så liten ut att jag inte kan fatta varför. Det finns ju ett skepp i Long Beach som är så likt Titanic som man kan komma, varför inte använda det?
När vi kom tillbaka var det tidig eftermiddag och hög tid att äta lunch, vi bestämde oss för att följa en av amerikanernas tips som jag fått på mötet och testa soppa i surbrödsskål. Det ska vara en specialité i San Francisco.

Inne på bageriet luktade det jättegott och det man egentligen ska ha med brödskålen är "Clam Chowder" , det är alltså en typ av musselsoppa som San Francisco och andra hamnstäder också är kända för, men jag klarar inte av några typer av musslor förutom pilgrimsmusslor så jag tordes inte prova. Jag valde istället en tomatsoppa, jag fick löfte av tjejen i kassan att den var mild och god och det var den! Det var faktiskt jättegott och jag funderar till och med på at försöka göra det hemma någongång.

Efter lunch fortsatte vi vår promenad utefter kajen, målet var pir 43, det är därifrån båtar ut till Alcatraz går och jag skulle försöka få tag i en biljett till morgondagen. Vi stannade till vid pir 39 först för att titta på sjölejonen som bor där. Det är vilda sjölejon som ligger och solar precis nedanför piren och de är en stor turistattraktion. Vi stod och tittade rätt länge, de är rätt roliga att studera. De ligger i en stor högg, huller om buller och ovanpå varandra och så fort någon flyttar sig lite börjar de andra skälla surt och titta sig över axeln på det störande elementet.

Alla utom några få ligger på samma trånga platform och ibland ramlar någon av. De är retliga och kivas men vi såg aldrig någon av dem bita någon annan, de är bara lite tjuriga.

På den platformen där det bara låg några få sjölejon var det en som plötsligt mådde väldigt illa och spydde i kaskad ned i vattnet och plötsligt var det ett 20-tal fåglar där och kivades om att få äta spya... Sjölejonet såg helt förbryllad ut när han hade en massa flaxande fåglar runt huvudet så plötsligt och efter en stund flyttade han en bit bort.
När vi kom bort till pir 43 för att köpa biljett till mig var de slutsålda. Jag hade blivit varnad om det, men hade inte varit säker på vilken dag jag skulle kunna åka dit och ville inte köpa en biljett i onödan. Killen i kassan sa att jag kunde försöka köpa en nästa morgon eftersom de säljer nysläppta biljetter varje morgon, men då måste man vara på plats själv och någon gång 7-8 på morgonen. M sa att jag borde det, att det var värt att åka till Alcatraz.

Vi tog en annan lite nyare spårvagn tillbaka, men den var nog från 50-talet i alla fall. Tydligen har San Francisco köpt gamla spårvagnar från en massa andra länder, den här var från Italien.
Sen fick vi stå i kö i nästan en timme för att ta den andra spåvagnen hem. Det var visserligen en jättelång kö med andra turister, men när de lastat en vagn väntade de 5-10 minuter innan den lämnade torget. När det började bli vår tur trodde vi att vi fått svaret, i kuren på torget där det satt en vakt eller nåt var det en baseball match på TV och de andra stod utanför och tittade in medan vi väntade.
Till slut var det i alla fall vår tur och det är fascinerande att dessa gamla vagnar fortfarande tar sig upp och ned för dessa backar, de är ännu brantare än vad de ser ut. Vilken kraft det måste behövas för att dra dem uppför och tänk vad som skulle hända om bromsarna inte fungerade eller om en av killarna som jobbar med bromsarna blev distraherad.
När vi kom tillbaka till Union Square delade vi på oss och bestämde att M skulle komma till mitt hotell klockan 20, så skulle vi äta middag.
Jag gick till Victoria's Secret och handlade trosorna jag letat efter och sen gick jag till Levi's och efter mycket om och men köpte jag ett par jeans som jag visserligen kunde ha, men som framhävde varenda cellulit jag har. Det tycks vara någon slags sanning att man ska ha stretch om man är rund men det ser ju bara värre ut och tjejen som hjälpte mig sa att det är stretch i alla deras modeller nu...

Jag tyckte ju i alla fall att det var relativt billigt, inte får man väl ett par Levi's jeans hemma i Sverige för 450:-?

Jag hann tillbaka till hotellet med bara tillräcklig tid att ta en dusch och snygga till mig och när jag kom ned i lobbyn var M där och väntade. Vi tog en taxi till ett japaneese steak house som jag ordnat bord till med hjälp av conciergen. Jag hade tyckt att maten i Reno varit så bra att jag ville ta chansen att äta en gång till på en sån restaurang innan jag åkte hem och M hade inget emot det. Vi fick vänta en liten stund på bordet men sen blev vi ledda till ett stekbord med 5 andra lite yngre personer, 3 killar och 2 tjejer. De visade sig vara sådär amerikanskt trevliga och öppna, i alla fall killarna och M är ju väldigt social och snackig så vi pratade lite med dem. En av tjejerna var jättefull och hon var rätt liten och smal, men hon åt som en häst och åt upp sin mat på nolltid efter att först ha hävdat till kyparen att hon inte alls hade beställt det och det. Jag har aldrig sett en så liten människa äta så mycket på så kort tid!

När hon tömt alla tallrikarna reste hon sig och gick och den andra tjejen var tvungen att följa med henne, kvar var killarna. Det var alltså deras fästmöer som varit med och en av killarna fyllde år och de bara stack innan killarna ens ätit färdigt. När personalen kom och sjöng för killen gjorde vi det också och sen skulle de fota och killarna insisterade på att vi skulle vara med och sen fick vi också en kopia på bilden innan vi gick.

Maten hade varit utmärkt och M var glad att vi åkt dit men när killarna ville att vi skulle hänga med på kareoke sa han nej och vi tog en taxi tillbaka till Union Square och gick till en irländsk pub som killarna hade rekommenderat. De hade nåt som de kallade för "duelling pianos" och det var 3 killar som turades om att spela en massa sånger och man fick önska sig sånger om man ville, men det var inte sångerna som var grejen, det var en show och alla var med i den och de bjöd upp folk till scenen för att fira saker med dem, födelsedagar och såna saker och sen skojade de med dem. Men eftersom de är amerikaner så spelade alla snällt med och showade och det var väldigt kul och en del var redan utklädda för halloween. Men till slut var vi så trötta att vi höll på att trilla av barstolarna och M gick med mig till entrén till mitt hotell så att jag slapp gå ensam och sen sa vi godnatt och att vi skulle höras under morgondagen. Det hade varit en bra dag.