Kan jag hålla tummarna för att det är sista gången?

16/10 Jag började onsdagen med att äta frukost med norrmännen, det är frukostbuffé och jag kan ju aldrig riktigt få valuta för pengarna på en buffé, men sällskapet var ju utmärkt och priset var för övrigt inte särskilt högt heller... Problemet var bara att de inte hade vettigt kaffe att tillgå, bara läskigt amerikanskt blask. Men istället hade de precis allt man kunde tänkas vilja ha! Då menar jag precis allt! Mat, smörgåsar, olika typer av ägg, pannkakor, tacos(!), bacon och allt annat.
Jag kände för en pannkaka och äggröra så det fick det bli.

Killarna åt bra mycket mer än jag kan jag lova!
Efter ett par timmar på mässan med möten och annat åkte jag och kollegan ned downtown för att äta sushi på ett annat casino. Han hittade den restaurangen för några år sedan och de har en "all you can eat" lunchbuffé. Dessutom så gör de allt helt färsk till dig efter beställning så det står inte och blir sunkigt, det är superfräscht!
Det är konstigt, men den bästa sushi jag har ätit har alltid varit i USA.
Vi tyckte att vi åt mycket, men när vi jämförde oss med ett par som satt bredvid oss så insåg vi att vi åt hälften så fort som de och dessutom delade på hälften så mycket som en av dem åt...
När vi ätit så vi var proppmätta tittade kocken förvånat på oss och frågade två extra gånger om vi verkligen inte skulle ha mer. Ja, vad ska man säga, vi är såååå europeiska.
För övrigt hade vi varit och handlat lite dricka och mellanmål på Walmart på måndagen och trots att det ligger jättenära casinot finns inte ens övergångsställen eller trottoarer, för i USA går man inte någonstans. När vi var på väg tillbaka såg vi en annan som gick och blev väldigt förvånade över det, men när vi kom ifatt så insåg vi att det var en av våra kompisar som är norrman, så mycket för promenerande amerikaner.
Efter ytterligare lite jobb tills mässan stängde så gjorde vi oss redo att gå på middag med min kompis P och hans amerikanska kollega. Vi var så slitna allihopa att vi såg helt drogade ut men vi hade kul i alla fall, men min bordsherre var inte så jättensnackig och jag kunde ju inte sitta vänd ifrån honom och mot P och D så jag kunde inte umgås med dem heller så mycket. Vi var på japanskt steak house, ett sånt där de lagar maten på en häll framför en, det är som en typ av show och vår kock verkade lite besviken att vi inte ååhhhade och ahhade som de andra borden och applåderade som man ska, som sagt, vi är europeer.
Jag hade som vanligt beställt mitt kött så gott som rått och när jag fick det så var det helt genomstekt, jag tycker verkligen att kött smakar dåligt och unket om det är genomstekt så efter att ha försökt att bita ihop så gav jag slutligen upp och sa till. Vid det laget hade kocken städat stekbordet och gått därifrån för länge sedan, det var därför jag tvekade att gnälla. De bad så mycket om ursäkt och erbjöd mig nytt kött och jag tackade ja till det. Men eftersom stekhällen var städad så lagade de till det i köket, så jag undrar om det var en "sneezer" jag fick?
Det smakade i alla fall väldigt bra den här gången i ordningen så då var vi alla nöjda.
Vi tog oss tillbaka till hotellet och satte oss en stund i baren och där blev jag förstås kvar ett tag med samma folk som kvällen innan, vi har så kul ihop.
Innan jag skulle gå och lägga mig så letade jag reda på P som satt och spelade vid ett Black Jack bord och gav honom en godnattkram, sen tog jag en tur i casinot och försökte hitta någon kul maskin att spela på. Jag har varit i Reno så många gånger och har bara testat att spela 1 gång och då hade jag faktiskt rätt kul. Jag hoppas dessutom att det här är sista gången jag behöver åka till Reno så det gäller ju att passa på. Mitt i casinot var det två amerikaner som började prata med mig, de kände igen mig från mötet så vi pratade jobb en stund och sen gick en av dem och lade sig och den andra höll mig sällskap när jag letade efter ett spel och spelade en stund och sen sa vi godnatt.

En perfekt dag i San Francisco

26/10 På fredagen tog vi lite sovmorgon och möttes för frukost på Starbucks vid 10-tiden tror jag det var. Efter frukost började vi planlöst att gå lite och jag berättade att China Towns port låg runt hörnet av Union Square och undrade om S ville gå ditåt. Han tyckte att det var en bra idé och vi gick dit, fortsatte igenom China Town, ut på andra sidan och bara fortsatte och fortsatte. Slutligen var vi nere vid vattnet och det är en bra bit från Union Square och vi hade gått efter vart vi trodde att det låg. Däremot hade vi gått lite för långt åt ena hållet så det var en bit att gå utefter kajkanten innan vi kom avgångsterminalen för Alcatrazbåtarna så lånade vi toaletten där och sen vidare till Pier 39 och sjölejonen som vi tog en titt på. Vi var framme vid restaurangen som serverar brödskålssoppa framåt 14 eller nåt, då hade vi gått i alla fall i 3 timmar och bara njutit av solen och värmen. Vi hade inte gått fort men inte heller långsamt.
Jag tog kort på en byggnad som jag gillas är San Franciscos högsta, för man ser den från alla håll var man än är nästan och så tog jag kort på en reklamskylt eftersom jag frågade S (som är engelsman) om det inte heter Than och inte Then så som det stod på skylten och han sa att jag hade rätt och att jag borde ta en bild.
Vi satte oss i solen och åt vår soppa och kände oss rätt nöjda med vår lugna, soliga dag och sen började vi engagera oss i att ta oss tillbaka till Union Square. Vi gick upp för den första kullen men sen började det bli väldigt brant och jag vet att det är många uppförsbackar just där i början.
Så vi väntade på spårvagnen och tog den resten av vägen och fast vi försökte betala så verkade killen missa det eller låtsades inte se det, antagligen för att han inte orkade hantera kontanterna.
Resten av eftermiddagen tog vi det lugnt och framåt kvällen snyggade jag till mig och så möttes vi för att boka bord med hjälp av conciergen i hotellet. Jag ville gå på ett Japaneese Steak House och S hade lovat redan innan vi lämnade Reno att vi skulle göra det och nu var sista chansen.
De lyckades fixa ett bord åt oss 20 minuter senare och vi gick ut för att ordna med en taxi.
Tyvärr så gick allt det lite för fort och jag blev tveksam när S gick fram till en bil som såg lite för lyxig ut för att vara en vanlig taxi och dessutom saknade taxiskylt... När vi kom fram fick vi betala 30 dollar för resan som borde kostat knappt 10... Dessutom fick jag inget kvitto och killen lovade att maila det.
S har inte varit på ett japanskt stekhus tidigare och det är ju typiskt att vi då får en kock som var en riktig klant och inte alls hade nån bra uppvisning. Vi hade ett par bredvid oss som firade sitt 27-års jubileum tillsammans och de såg inte ut att vara gamla nog för att göra det.
Maten var väldigt god i alla fall och det jag inte kunde äta åt S upp och sen åt han upp allt sitt också.
Jag beställde hummer och oxfilé, han valde pilgrimsmusslor och oxfilé. Sen får man stekta grönsaker, räkor, sås och om man betalar lite extra, stekt ris.
Det stekta riset är verkligen jättegott och det är stekt med vitlökssmör, men jag visste att jag inte skulle orka allt så det var ju bara dumt att betala extra för att få ris också. Men jag smakade av S ris så det blev ju bra i alla fall.
När vi ätit klart tog det ett tag för oss att hitta en taxi men sen gick det fort att komma tillbaka till Union Square och kostade bara knappt 10 dollar.
Vi gick in på en bar i närheten där S tog en öl och jag tog en bacardi/cola, den var jättestark och knappt brun alls, men jag tvingade ned den och blev lite lullig, fast som vanligt gick det över nästan lika fort.
Sen gick vi tillbaka till hotellet och kom i säng vid midnatt.
Båda tyckte att vi haft en helt perfekt dag!

Jag måste ju fylla väskan

19/4 På torsdagen var vi redo att bli hämtade klockan 9 på morgonen för ett studiebesök hos en av våra leverantörer. Jag har ju varit där för inte alls länge sedan, men man får en helt annan, mer allmän information när man är en större grupp och det ställs frågor man kanske inte hade ställt själv. Det visade sig vara väldigt intressant och vi upptäckte att de hade produkter vi inte kände till.

Vi var tillbaka på hotellet vid 13.30 eller något senare och jag lämnade bara mina grejer på rummet så gick jag och kollegan J ut på stan en sväng. Andra kollegan D hade åkt hem på förmiddagen och var inte med på besöket, J skulle åka på kvällen. Vi gick till Boots där jag handlade lite mer schampo av en sort som det inte är silikon i och sen tog jag ut kontanter för att kunna ta en taxi dagen därpå till flygplatsen. Vi virrade iväg en bit och av en tillfällighet snubblade vi över The Carvern där Beatles började sin karriär och sen när vi kom tillbaka till gågatan hittade jag en M.A.C. affär i en galleria så jag och J sade hejdå och han gick tillbaka till sitt hotell för att packa. Jag gick mot mitt hotell också men stannade och köpte jordgubbar på vägen och en jäkla massa te, det var så många jag ville testa och de var inte särskilt dyra. Jag gick tillbaka till affären jag varit på på fredagen och nu hade de den svart/vita klänningen i min storlek så jag kunde inte låta bli att köpa den.
Sen tog jag kaffe och en macka på Starbucks och köpte några tepåsar där också, sen gick jag med ömma ben, fötter, händer och armar tillbaka till hotellet. Jag vilade en liten stund och sen satt jag och läste och tittade på American Idol och då ringde D och sa att hon var 5 minuter ifrån mitt hotell och att jag skulle gå ned. Vi skulle gå och äta någonstans var det tänkt. Det slutade med att vi tog bilen mot China Town och där hittade vi ett "Japanese Steak House" som jag ju älskar så dit gick vi.

Vi hade en kul och god middag och jag var hemma på hotellet vid 22.30 tror jag och precis då kom också tysken M tillbaka från middag med sina kunder så vi satte oss och drack en cola och snackade en stund och bestämde att vi skulle åka tillsammans till flygplatsen nästa morgon för han gick med på att åka en halvtimme tidigare än tänkt. Sen sa vi godnatt och jag packade mina väskor s¨att det var klart och sen gick jag och lade mig.

Hur kan man slåss om en spya?

På fredagen kom jag upp vid 9, troligtvis tack vare en rätt tidig kväll dagen innan och att jag sovit bättre när jag visste att det jobb jag skulle göra var klart. Jag ringde M och vi bestämde att vi skulle ses en halvtimme senare. Jag letade efter nåt ställe att äta frukost på och bestämde mig slutligen för Burger King, jag visste ju att det inte skulle bli särskilt dyrt och jag visste också att jag inte skulle kunna äta ordentligt i alla fall. De hade nån typ av frukostskål som de kallade det, det var ägg, sås, potatis, grönsaker, "korv" och ost. Det såg fruktansvärt äckligt ut men smakade förvånadsvärt bra, korven var däremot ungefär som McDonalds frukostkorv-grejs och smakade som en äcklig hamburgare som var upphackad, den petade jag bort. Något vettigt kaffe hade de inte, jag vet inte om det är likadant med McDonalds i staterna, men hemma har de ju Latte och Cappuccino och sånt, fast det kanske Burger king också har hemma? Här hade de i alla fall bara amerikanskt kaffe och det vägrar jag dricka. Ni som inte varit i USA kanske tror att jag överdriver? Det gör jag inte, jag bytta från te till kaffe en gång i tiden för att jag inte är lika kinkig med kaffe som med te. Jag dricker nästan allt, jag tycker inte ens att torrkaffe är äckligt, men det amerikanska är så svagt att det smakar sumpvatten på nåt sätt, genomskinligt. Jag det är svårt att förklara. Strax senare mötte jag upp M där spårvagnen vänder på den linjen som gick förbi mitt hotell. Vi köpte ett varsitt 3-dagars pass, då kan man åka hur mycket man vill på spårvagnar och bussar. Sen stod vi i kö ett bra tag innan vi fick plats på en spårvagn och jag fick en bra sittplats och M hängde utanför mig. Titta på skylten med säkerhetstips, är det inte väldigt roligt och väldigt amerikanskt?
När vi kom till slutstationen i Fisherman's Warp gick vi och köpte kaffe på Starbucks som ligger precis runt hörnet där och sen tittade vi lite på grejerna som såldes utefter vägen där och jag köpte ett skärp som passar mig bra med en hästsko och en stjärna på och så köpte jag en julgransprydnad, det gör jag ofta när jag reser. Sen så tog vi en promenad ned utefter vattnet. Man ser inte så mycket av vattnet på det flesta ställena, det är en massa hus, pirar och butiker i vägen, men ibland så går man precis vid vattnet.

Det fanns en pir med museiskepp och den gick vi ut på, man var tvungen att betala för att gå ombord på skeppen men piren fick man gå ut på. Längst ut på piren låg ett gammalt segelfartyg förtöjt och ombord på det hittade vi en teatergrupp eller nåt som höll på att "repa" och vi var bara del av en stor grupp som stod och gapade av förvåning när de svajade av och an och gjorde kullerbyttor över varandras ryggar och pratade med beslöjad röst som om de läste innantill från något andligt.

Där såg vi i alla fall en massa undelriga original till människor och jag hade önskat att jag kunde ta porträtt på några av dem, vad säger ni till exempel om mannen med skägget och hans fru? Jag älskar hur de ser ut!

Porträtt blev det tyvärr bara på en trut som satt kvar fast jag var jättenära honom med kameran och han höll ett vakande öga på mig men inte mer.

En stund senare hittade vi ett gäng mindre båtar utefter kajen, de sålde 1 timmars turer runt Alcatraz och under Golden Gate Bridge och efter att ha funderat en stund så tog M beslutet att vi skulle åka. Jag hade sagt att det var upp till honom, själv gjorde jag det gärna men om han inte kände för det kunde jag ta det en annan dag. Det var fantastiskt väder och vi hade en trevlig timme på vattnet och upptäckte när vi kom tillbaka att vi fåt en del färg i ansiktet, men M blir mer röd än jag.

På väg in till kajen såg vi en gammal båt och enligt vår guide spelades stora delar av Titanic in ombord på den båten, men den såg så liten ut att jag inte kan fatta varför. Det finns ju ett skepp i Long Beach som är så likt Titanic som man kan komma, varför inte använda det?
När vi kom tillbaka var det tidig eftermiddag och hög tid att äta lunch, vi bestämde oss för att följa en av amerikanernas tips som jag fått på mötet och testa soppa i surbrödsskål. Det ska vara en specialité i San Francisco.

Inne på bageriet luktade det jättegott och det man egentligen ska ha med brödskålen är "Clam Chowder" , det är alltså en typ av musselsoppa som San Francisco och andra hamnstäder också är kända för, men jag klarar inte av några typer av musslor förutom pilgrimsmusslor så jag tordes inte prova. Jag valde istället en tomatsoppa, jag fick löfte av tjejen i kassan att den var mild och god och det var den! Det var faktiskt jättegott och jag funderar till och med på at försöka göra det hemma någongång.

Efter lunch fortsatte vi vår promenad utefter kajen, målet var pir 43, det är därifrån båtar ut till Alcatraz går och jag skulle försöka få tag i en biljett till morgondagen. Vi stannade till vid pir 39 först för att titta på sjölejonen som bor där. Det är vilda sjölejon som ligger och solar precis nedanför piren och de är en stor turistattraktion. Vi stod och tittade rätt länge, de är rätt roliga att studera. De ligger i en stor högg, huller om buller och ovanpå varandra och så fort någon flyttar sig lite börjar de andra skälla surt och titta sig över axeln på det störande elementet.

Alla utom några få ligger på samma trånga platform och ibland ramlar någon av. De är retliga och kivas men vi såg aldrig någon av dem bita någon annan, de är bara lite tjuriga.

På den platformen där det bara låg några få sjölejon var det en som plötsligt mådde väldigt illa och spydde i kaskad ned i vattnet och plötsligt var det ett 20-tal fåglar där och kivades om att få äta spya... Sjölejonet såg helt förbryllad ut när han hade en massa flaxande fåglar runt huvudet så plötsligt och efter en stund flyttade han en bit bort.
När vi kom bort till pir 43 för att köpa biljett till mig var de slutsålda. Jag hade blivit varnad om det, men hade inte varit säker på vilken dag jag skulle kunna åka dit och ville inte köpa en biljett i onödan. Killen i kassan sa att jag kunde försöka köpa en nästa morgon eftersom de säljer nysläppta biljetter varje morgon, men då måste man vara på plats själv och någon gång 7-8 på morgonen. M sa att jag borde det, att det var värt att åka till Alcatraz.

Vi tog en annan lite nyare spårvagn tillbaka, men den var nog från 50-talet i alla fall. Tydligen har San Francisco köpt gamla spårvagnar från en massa andra länder, den här var från Italien.
Sen fick vi stå i kö i nästan en timme för att ta den andra spåvagnen hem. Det var visserligen en jättelång kö med andra turister, men när de lastat en vagn väntade de 5-10 minuter innan den lämnade torget. När det började bli vår tur trodde vi att vi fått svaret, i kuren på torget där det satt en vakt eller nåt var det en baseball match på TV och de andra stod utanför och tittade in medan vi väntade.
Till slut var det i alla fall vår tur och det är fascinerande att dessa gamla vagnar fortfarande tar sig upp och ned för dessa backar, de är ännu brantare än vad de ser ut. Vilken kraft det måste behövas för att dra dem uppför och tänk vad som skulle hända om bromsarna inte fungerade eller om en av killarna som jobbar med bromsarna blev distraherad.
När vi kom tillbaka till Union Square delade vi på oss och bestämde att M skulle komma till mitt hotell klockan 20, så skulle vi äta middag.
Jag gick till Victoria's Secret och handlade trosorna jag letat efter och sen gick jag till Levi's och efter mycket om och men köpte jag ett par jeans som jag visserligen kunde ha, men som framhävde varenda cellulit jag har. Det tycks vara någon slags sanning att man ska ha stretch om man är rund men det ser ju bara värre ut och tjejen som hjälpte mig sa att det är stretch i alla deras modeller nu...

Jag tyckte ju i alla fall att det var relativt billigt, inte får man väl ett par Levi's jeans hemma i Sverige för 450:-?

Jag hann tillbaka till hotellet med bara tillräcklig tid att ta en dusch och snygga till mig och när jag kom ned i lobbyn var M där och väntade. Vi tog en taxi till ett japaneese steak house som jag ordnat bord till med hjälp av conciergen. Jag hade tyckt att maten i Reno varit så bra att jag ville ta chansen att äta en gång till på en sån restaurang innan jag åkte hem och M hade inget emot det. Vi fick vänta en liten stund på bordet men sen blev vi ledda till ett stekbord med 5 andra lite yngre personer, 3 killar och 2 tjejer. De visade sig vara sådär amerikanskt trevliga och öppna, i alla fall killarna och M är ju väldigt social och snackig så vi pratade lite med dem. En av tjejerna var jättefull och hon var rätt liten och smal, men hon åt som en häst och åt upp sin mat på nolltid efter att först ha hävdat till kyparen att hon inte alls hade beställt det och det. Jag har aldrig sett en så liten människa äta så mycket på så kort tid!

När hon tömt alla tallrikarna reste hon sig och gick och den andra tjejen var tvungen att följa med henne, kvar var killarna. Det var alltså deras fästmöer som varit med och en av killarna fyllde år och de bara stack innan killarna ens ätit färdigt. När personalen kom och sjöng för killen gjorde vi det också och sen skulle de fota och killarna insisterade på att vi skulle vara med och sen fick vi också en kopia på bilden innan vi gick.

Maten hade varit utmärkt och M var glad att vi åkt dit men när killarna ville att vi skulle hänga med på kareoke sa han nej och vi tog en taxi tillbaka till Union Square och gick till en irländsk pub som killarna hade rekommenderat. De hade nåt som de kallade för "duelling pianos" och det var 3 killar som turades om att spela en massa sånger och man fick önska sig sånger om man ville, men det var inte sångerna som var grejen, det var en show och alla var med i den och de bjöd upp folk till scenen för att fira saker med dem, födelsedagar och såna saker och sen skojade de med dem. Men eftersom de är amerikaner så spelade alla snällt med och showade och det var väldigt kul och en del var redan utklädda för halloween. Men till slut var vi så trötta att vi höll på att trilla av barstolarna och M gick med mig till entrén till mitt hotell så att jag slapp gå ensam och sen sa vi godnatt och att vi skulle höras under morgondagen. Det hade varit en bra dag.

62,5 % David

På tisdagsmorgonen mötte jag upp med J för frukost, han hade tjatat om scrambled eggs hela veckan och jag vet inte riktigt vad han tror skillnaden mellan det och äggröra är, men han har fått för sig att man måste äta scrambled eggs när man är i USA. Själv valde jag Eggs Benedict som såg förvånat vindtyriga ut när de kom in... Efter en stund började vi bli allvarligt bekymrade över D, han var den som varit uppe väldigt tidigt de andra morgnarna och nu hade han inte vaknat ännu. Till slut började vi bli riktigt rädda att han inte mådde bra, men framåt slutet av frukosten dök han faktiskt upp och mådde bra, han var bara lite extra trött denna morgon och än hade han ju gott om tid på sig. När vi ätit klart gick vi till Starbucks på andra sidan casinot så att D också kunde få frukost och vi lite ordentligt kaffe, det går ju inte att dricka det amerikanska kaffet över huvudtaget.
När vi alla ätit frukost gick jag till mässan och killarna skulle komma dit strax senare. När jag varit inne på mässan någon halvtimme insåg jag plötsligt att jag inte längre hade med mig en kasse jag tagit med mig ned på morgonen. Det var kassen med presenten pappa skickat med till sin gamla vän, den som fyllt nästan halva min resväska och varit rätt tung dessutom. Jag måste ha lämnat den någonstans på vägen. Efter att ha letat runt överallt jag varit, inklusive toaletter och restauranter så lämnade jag slutligen in en anmälan om tappat gods hos väktarna och sen frågade jag precis alla om de sett kassen. I den låg även två chokladkakor till mina vänner C och P och ett personligt brev från min pappa till hans vän. Jag ringde inte pappa och jag berättade inte för hans vän heller, jag beslutade att ge det ett dygn innan jag accepterade att presenten var förlorad.
Det faktum att de båda skulle vara så väldigt förstående gjorde nästan saken ännu värre och jag gjorde mitt bästa att släppa det för stunden, det var ju inte mycket mer jag kunde göra. Men visst undrar jag ibland vad som hänt med mig, jag glömmer allt möjligt nu för tiden och gör de mest korkade saker.

Vid lunchtid hade de en visning i poolen av livflottar och flytvästar och annan materiel som är tänkt för vatten, men de flesta sakerna visade de bara upp och satte aldrig ned i vattnet så vi ledsnade och strax senare hoppade jag och killarna i bilen, D kände till ett bra sushiställe på ett av casinona "down town" och vi hade ju inte varit utanför hotellet på 2 dygn. Vi parkerade och knatade in på casinot och hittade slutligen fram till sushibaren som såg väldigt fräsch ut och... var stängd.

Det visade sig efter ett tag att de flesta restaurangerna på det där casinot stängde senast 14 och sen inte öppnade igen förrän till kvällen. Vårt casino har det mesta öppet dygnet runt och det är ju lite av casinonas idé att få dig att glömma vilken tid på dygnet det är, så det verkar korkat att stänga i flera timmar. Slutligen hittade vi en asiatisk/amerikansk restaurant och där tog killarna varsin sandwich och jag tog en Won Ton-soppa som visade sig vara riktigt bra och vi var alla nöjda trots att vi inte fått sushi.
Sen tog vi en kort promenad för att jag skulle få ta ett foto av Reno-skylten och jag fick vänta på grönt ljus för att kunna gå ut i gatan, ta ett foto och sen gå tillbaka, det är därför det inte är perfekt. Man blir ju lite nervös av att ha begränsad tid så där. Jag hittade också ett "wedding chapel" och funderade på vem jag skulle kunna dra in där... Kapell och tatueringssalong i samma lokal, hur känns det egentligen? Själv tycker jag att det känns underligt.

När vi kom tillbaka till vårt casino gick jag in på Johnny Rockets för att köpa en Oreo Cookie Shake, det måste jag göra när jag åker till USA, det slutade med att jag i stort sett smakade på den och sen struntade i den eftersom jag ju trots allt egentligen inte gillar sött särskilt mycket.

På eftermiddagen när mässan stängde gick vi alla tillbaka till våra rum för lite egentid och vila och jag somnade på ett ögonblick och sov så tungt att jag inte visste var jag var , vad klockan var och varför jag sov, när jag vaknade en timme senare.

När jag duschat och snyggat till mig var det dags att möta några vänner/leverantörer för middag och vi möttes nere i baren och kan ni tro, jag som är den enda tjejen var faktiskt först färdig av alla. D som skulle vara värd var 30 minuter sen och det gjorde oss ju ingenting, vi var mest rädda att han glömt bort oss.
När D kom undrade han om någon hade nån idé om vad vi skulle äta och eftersom ingen svarade sa jag slutligen att det vore ju trevligt med ett Japaneese Steak House om det fanns i Reno. Han fixade ett bord till en sån med hjälp av conciergen
och strax senare hoppade vi in i två taxi och åkte ned till stan.

När vi kom in på restaurangen visade det sig att de andra från deras företag var där med norrmännen som vi känner och vi hamnade vid borden bredvid varandra, vilket konstigt sammanträffande.
Jag vet inte om ni någonsin varit på ett japansk steak house, men det är som en hel show! Det är häftigt att titta på och råvarorna är av fantastisk kvalité och tillagas precis så som man vill ha det. Vi hade en jättetrevlig middag och det var fantastiskt gott! Vi hade rätt roligt och efter ett tag kom vi på att 5 av 8 vid bordet heter David, det är ju också lite skumt kan man tycka.
Jag sa till den David som satt bredvid mig att jag sett ett wedding chapel och att det var syn att han redan var gift, då sa han att det var han faktiskt inte... så jag sa: Men dåså, då går vi väl dit då och han sa ja.... Fast anledningen till att jag trodde att han var gift är ju att han varit sambo i säkert 15 år och eftersom han är engelsman så antog jag att han var gift, de är sällan sambo så länge utan att gifta sig. Kvällen innan hade förresten några andra gäster på casinot trott att jag och C var på smekmånad när vi gick leende genom casinot på väg någonstans, spännande vecka.

När vi kom ut från restaurangen var jag så frusen att jag fick låna D's kavaj och gick alltså med dubbla kavajer, sen hittade vi en taxi och åkte tillbaka till vårt hotell. Av någon anledning fick jag äran för den goda middagen för att det varit min idé att äta just det, men det är ju trevligt.
Sen satte vi oss i hörnbaren och efter en stund kom S och satte sig med oss och hon har alltid varit lite svår att komma underfund med, men nu plötsligt klickade vi som sjutton och blev bra vänner på bara ett par timmar. Vi blev sittande i baren en bra stund och det kom lite allt möjligt folk och pratade med oss under tiden. Men vartefter troppade alla av, man blir rätt sliten av seminarier och mässor.

Här är 4 av 5 David.