Vampyrlejon i San Francisco

20/10 På lördagen smsade jag och D till varandra och han hade redan varit uppe som vanligt, han är mer morgonpigg än jag när vi reser. Fast sanningen att säg brukar jag vara piggare senare under resans gång.

Vi tog en promenad till Starbucks för att äta frukost, jag tog bara en croissant och en mellanlatte, jag har ofta svårt för att äta ordentligt när jag reser.

Läskigt vampyrlejon

Sen hade vi bestämt oss för att ha en lugn, ledig dag utan en massa måsten så efter att vi ätit och tagit det lugnt ett tag så gick vi ett par kvarter för att ställa oss i den låååånga kön till spårvagnarna. De går från ett turisttätt område, Union Square till ett annat, Fisherman's Warf så det är alltid långa köer på ändhållplatserna. D vaktade våra platser i kön och jag gick för att köpa "Day Pass" åt oss. Vi trodde inte riktigt att vi skulle åka mer under dagen, men ett dagpass kostade bara 2 dollar mer per person än två enkla per person så det var ju lika bra ifall att.
Sen tog det inte så lång stund som vi befarat innan vi fick plats på en spårvagn och åkte mot Fisherman's Warf.
D fick en chans att stå på sidan av vagnen och det måste man prova, det blir en helt annan upplevelse och inte alls så tung och svårt som det kanske låter. Man står rätt bekvämt och stadigt på ett bra trappsteg och man har en stång att hålla sig i. Dessutom rör sig spårvagnen mjukt och det kränger väldigt lite.
Det luktar bränt trä när man åker spårvagn och det var inte förrän nu som jag insåg att det är när de bromsar som det luktar. Det luktar inte alls illa och jag undrar om bromsarna faktiskt kanske är av trä?

Halvvägs ned till Warfen så klev vi av vid China Town eftersom M som jag spenderat ett par dagar i San Francisco med året innan sagt att jag bara måste se det. Det var inte så speciellt visade det sig. Kanske har han inte varit i Singapore, Bangkok, Sydney och London. Dessa städer har också mer eller mindre omfattande delar som kallas China Town och har man sett ett har man nog sett alla på nåt sätt. Om man vill äta gott är det nog en god idé däremot.
Vi hittade däremot en butik som sålde rötter av olika slag och torkade bläckfiskar och sånt, vi tror att det mesta var mat och det var väldigt snyggt upplagt. Jag hann ta en bild innan D upplyste mig om att det stod att fotning var förbjuden, men se på hur snyggt burkarna är packade!
När vi gått några kvarter i China Town gick vi tillbaka och tog spårvagnen vidare ned mot warfen.
Vi hade bestämt oss för att äta lunch i Fisherman's Warf på Boudin. De bakar surdegsbröd och serverar soppa i en brödskål och det åt jag förra året och ville gärna ha det igen, jag ville också att D skulle få prova Clam Chowder i brödskål, det är visst speciellt för San Francisco. Själv gillar jag ju inte musslor så jag vågade inte prova det året innan. Clam Chowder är alltså en särskild typ av musselsoppa.
När vi kom fram var vi däremot inte alls hungriga ännu efter frukosten så vi bestämd oss för att ta en promenad utefter strandpromenaden och gick till Pier 39 där alla sjölejonen ligger och trängs.
Efter att ha stått och stirrat på dem ett bra tag kom vi fram till att de är ungefär som vilka San Franciscobor som helst. De trängs helt frivilligt på en liten plats, sen skäller de på varandra och visar tänderna (tutar och ropar) och sen blir det inte så mycket mer, de är nog i grunden ganska fredliga.
När vi gått till sjölejonen och tittat började vi sakta gå tillbaka och förundrades över deras gatuunderhållare som aldrig tycks komma på nåt bättre än att täcka sig själva i antingen guld- eller silverfärg och sen stå och leka robot. Men turisterna tycks gilla det och ser ut att tycka att det är jättehäftigt och betalar gärna lite dricks för att posera med dem för ett foto.


Kvällen innan hade jag berättat för D om en hemlös man som är väldigt känd, han står till och med omnämnd i guideböcker om San Francisco. Han gömmer sig i ett hemgjort buskage nere på hamnpromenaden och så sticker han ut huvudet och skrämmer dem som går förbi, jag vet till och med var han sitter. Ändå lyckades jag, som nästan alltid är på min vakt, att missa ett buskage på en betongtrottoar och missade också de +20 personer som stå vända mot oss med en spänd förväntan när vi kommer gående. Jag vet inte vad vi pratade om, men det måste ha tagit all min uppmärksamhet för när han poppade ut huvudet och morrade åt mig hoppade jag till och sa: -Åhh gud....
Det förvånade mig mycket mer än någon annan. Publiken var överlycklig och försto troligtvis inte ett enda ord svenska. Själv var jag förvånad över att jag varit så ouppmärksam och dessutom blivit skrämd, det är nästan omöjligt att skrämma mig sådör, kanske just för att jag brukar vara uppmärksam och se vad som händer omkring mig. Sen mitt utrop... ehhh va? D hävdar bestämt att jag hade kunnat lura i honom vad som helst om min egen reaktion istället för att berätta sanningen, han var så förvånad själv. Men sån är ju inte jag och jag kan liksom inte riktigt smälta att mitt första ord i en sån situation skulle vara Gud!
Vi gick i alla fall för att äta vår lunch och D tyckte att det var rätt så gott, brödet är ju i alla fall väldigt gott. Själv tog jag chili con carne i min brödskål denna gång, men den var sådär. Tomatsoppan jag åt förra året var bättre.
D gillade sin Chowder och tyckte inte att den var så tug som han trott att den skulle vara.

Sen var det bara att återigen ställa sig i en lång kö för att ta spårvagnen tillbaka. Det tog nog nästan en timme innan vi var på väg igen.
Vi gick och lämnade lite grejer på rummen och sen gick vi ut igen. Jag gick till Sephora för att handla lite smink och D gick till köpcentret lite längre ned.
Efter att vi vilat lite och fräschat till oss gick vi bara ned till hotellets restaurang för att äta. Vi hade tagit en titt på deras meny och den såg bra ut, var inte svindyr och de var med i Guide Michelin och D gillar ju sin mat och ville prova och jag hade inget emot det.
Servicen var trevlig och maten god. Jag tog en löksoppa till förrätt och den ar väldigt bra och sen valde vi båda råbiff av viltkött på kastanjekräm med bananchips. Det såg visserligen ut som en stor bajskorv och vi undvek det ämnet en stund tills vi inte kunde hålla igen längre och sen skrattade vi gott. Men det smakade bra! Jag lämnade det mesta av chipsen och krämen för det var såär. Men det var häftigt att ha testat. Man får sällan så glada bilder på D som när han har god mat framför sig, det tycks vara då han är som lyckligast, så jag var tvungen att ta en bild på honom när han åt sin förrätt, grillade räkor.
Till efterrätt tog D en chokladtårta som även jag smakade på och som vi ändå lämnade det mesta av, den var så maffig. Sen tog vi varsin drink och nu vet i alla fall en bartender i San Francisco hur man gör en Kaffe Karlsson...
Tanken hade varit att vi skulle gå iväg till pianobaren där jag och M varit förra året men vi insåg att vi inte orkade och att ingen av oss egentligen kände för det, så vi gick till en butik och köpte ett par öl och körde lite häng på min balkong istället.
Jag drack Black Malibu och cola och D drack sin favoritöl som han blivit så lycklig över att hitta i butikskylen att han utbrast: Shit pommes frites och killen som jobbade där tittade konstigt på oss.
Det var riktigt kyligt att sitta ute, men det var liksom för vackert och häftigt att sitta på en balkong i San Francisco för att strunta i det.
Vi hade båda varit så trötta att vi nästan somnade vid middagen och plötsligt satt vi och snackade och hade trevligt och sen var klockan 2.30!
Vi bestämde återigen att inte ta en tidig morgon och så fort D gått gick jag och lade mig.

Hur kan man slåss om en spya?

På fredagen kom jag upp vid 9, troligtvis tack vare en rätt tidig kväll dagen innan och att jag sovit bättre när jag visste att det jobb jag skulle göra var klart. Jag ringde M och vi bestämde att vi skulle ses en halvtimme senare. Jag letade efter nåt ställe att äta frukost på och bestämde mig slutligen för Burger King, jag visste ju att det inte skulle bli särskilt dyrt och jag visste också att jag inte skulle kunna äta ordentligt i alla fall. De hade nån typ av frukostskål som de kallade det, det var ägg, sås, potatis, grönsaker, "korv" och ost. Det såg fruktansvärt äckligt ut men smakade förvånadsvärt bra, korven var däremot ungefär som McDonalds frukostkorv-grejs och smakade som en äcklig hamburgare som var upphackad, den petade jag bort. Något vettigt kaffe hade de inte, jag vet inte om det är likadant med McDonalds i staterna, men hemma har de ju Latte och Cappuccino och sånt, fast det kanske Burger king också har hemma? Här hade de i alla fall bara amerikanskt kaffe och det vägrar jag dricka. Ni som inte varit i USA kanske tror att jag överdriver? Det gör jag inte, jag bytta från te till kaffe en gång i tiden för att jag inte är lika kinkig med kaffe som med te. Jag dricker nästan allt, jag tycker inte ens att torrkaffe är äckligt, men det amerikanska är så svagt att det smakar sumpvatten på nåt sätt, genomskinligt. Jag det är svårt att förklara. Strax senare mötte jag upp M där spårvagnen vänder på den linjen som gick förbi mitt hotell. Vi köpte ett varsitt 3-dagars pass, då kan man åka hur mycket man vill på spårvagnar och bussar. Sen stod vi i kö ett bra tag innan vi fick plats på en spårvagn och jag fick en bra sittplats och M hängde utanför mig. Titta på skylten med säkerhetstips, är det inte väldigt roligt och väldigt amerikanskt?
När vi kom till slutstationen i Fisherman's Warp gick vi och köpte kaffe på Starbucks som ligger precis runt hörnet där och sen tittade vi lite på grejerna som såldes utefter vägen där och jag köpte ett skärp som passar mig bra med en hästsko och en stjärna på och så köpte jag en julgransprydnad, det gör jag ofta när jag reser. Sen så tog vi en promenad ned utefter vattnet. Man ser inte så mycket av vattnet på det flesta ställena, det är en massa hus, pirar och butiker i vägen, men ibland så går man precis vid vattnet.

Det fanns en pir med museiskepp och den gick vi ut på, man var tvungen att betala för att gå ombord på skeppen men piren fick man gå ut på. Längst ut på piren låg ett gammalt segelfartyg förtöjt och ombord på det hittade vi en teatergrupp eller nåt som höll på att "repa" och vi var bara del av en stor grupp som stod och gapade av förvåning när de svajade av och an och gjorde kullerbyttor över varandras ryggar och pratade med beslöjad röst som om de läste innantill från något andligt.

Där såg vi i alla fall en massa undelriga original till människor och jag hade önskat att jag kunde ta porträtt på några av dem, vad säger ni till exempel om mannen med skägget och hans fru? Jag älskar hur de ser ut!

Porträtt blev det tyvärr bara på en trut som satt kvar fast jag var jättenära honom med kameran och han höll ett vakande öga på mig men inte mer.

En stund senare hittade vi ett gäng mindre båtar utefter kajen, de sålde 1 timmars turer runt Alcatraz och under Golden Gate Bridge och efter att ha funderat en stund så tog M beslutet att vi skulle åka. Jag hade sagt att det var upp till honom, själv gjorde jag det gärna men om han inte kände för det kunde jag ta det en annan dag. Det var fantastiskt väder och vi hade en trevlig timme på vattnet och upptäckte när vi kom tillbaka att vi fåt en del färg i ansiktet, men M blir mer röd än jag.

På väg in till kajen såg vi en gammal båt och enligt vår guide spelades stora delar av Titanic in ombord på den båten, men den såg så liten ut att jag inte kan fatta varför. Det finns ju ett skepp i Long Beach som är så likt Titanic som man kan komma, varför inte använda det?
När vi kom tillbaka var det tidig eftermiddag och hög tid att äta lunch, vi bestämde oss för att följa en av amerikanernas tips som jag fått på mötet och testa soppa i surbrödsskål. Det ska vara en specialité i San Francisco.

Inne på bageriet luktade det jättegott och det man egentligen ska ha med brödskålen är "Clam Chowder" , det är alltså en typ av musselsoppa som San Francisco och andra hamnstäder också är kända för, men jag klarar inte av några typer av musslor förutom pilgrimsmusslor så jag tordes inte prova. Jag valde istället en tomatsoppa, jag fick löfte av tjejen i kassan att den var mild och god och det var den! Det var faktiskt jättegott och jag funderar till och med på at försöka göra det hemma någongång.

Efter lunch fortsatte vi vår promenad utefter kajen, målet var pir 43, det är därifrån båtar ut till Alcatraz går och jag skulle försöka få tag i en biljett till morgondagen. Vi stannade till vid pir 39 först för att titta på sjölejonen som bor där. Det är vilda sjölejon som ligger och solar precis nedanför piren och de är en stor turistattraktion. Vi stod och tittade rätt länge, de är rätt roliga att studera. De ligger i en stor högg, huller om buller och ovanpå varandra och så fort någon flyttar sig lite börjar de andra skälla surt och titta sig över axeln på det störande elementet.

Alla utom några få ligger på samma trånga platform och ibland ramlar någon av. De är retliga och kivas men vi såg aldrig någon av dem bita någon annan, de är bara lite tjuriga.

På den platformen där det bara låg några få sjölejon var det en som plötsligt mådde väldigt illa och spydde i kaskad ned i vattnet och plötsligt var det ett 20-tal fåglar där och kivades om att få äta spya... Sjölejonet såg helt förbryllad ut när han hade en massa flaxande fåglar runt huvudet så plötsligt och efter en stund flyttade han en bit bort.
När vi kom bort till pir 43 för att köpa biljett till mig var de slutsålda. Jag hade blivit varnad om det, men hade inte varit säker på vilken dag jag skulle kunna åka dit och ville inte köpa en biljett i onödan. Killen i kassan sa att jag kunde försöka köpa en nästa morgon eftersom de säljer nysläppta biljetter varje morgon, men då måste man vara på plats själv och någon gång 7-8 på morgonen. M sa att jag borde det, att det var värt att åka till Alcatraz.

Vi tog en annan lite nyare spårvagn tillbaka, men den var nog från 50-talet i alla fall. Tydligen har San Francisco köpt gamla spårvagnar från en massa andra länder, den här var från Italien.
Sen fick vi stå i kö i nästan en timme för att ta den andra spåvagnen hem. Det var visserligen en jättelång kö med andra turister, men när de lastat en vagn väntade de 5-10 minuter innan den lämnade torget. När det började bli vår tur trodde vi att vi fått svaret, i kuren på torget där det satt en vakt eller nåt var det en baseball match på TV och de andra stod utanför och tittade in medan vi väntade.
Till slut var det i alla fall vår tur och det är fascinerande att dessa gamla vagnar fortfarande tar sig upp och ned för dessa backar, de är ännu brantare än vad de ser ut. Vilken kraft det måste behövas för att dra dem uppför och tänk vad som skulle hända om bromsarna inte fungerade eller om en av killarna som jobbar med bromsarna blev distraherad.
När vi kom tillbaka till Union Square delade vi på oss och bestämde att M skulle komma till mitt hotell klockan 20, så skulle vi äta middag.
Jag gick till Victoria's Secret och handlade trosorna jag letat efter och sen gick jag till Levi's och efter mycket om och men köpte jag ett par jeans som jag visserligen kunde ha, men som framhävde varenda cellulit jag har. Det tycks vara någon slags sanning att man ska ha stretch om man är rund men det ser ju bara värre ut och tjejen som hjälpte mig sa att det är stretch i alla deras modeller nu...

Jag tyckte ju i alla fall att det var relativt billigt, inte får man väl ett par Levi's jeans hemma i Sverige för 450:-?

Jag hann tillbaka till hotellet med bara tillräcklig tid att ta en dusch och snygga till mig och när jag kom ned i lobbyn var M där och väntade. Vi tog en taxi till ett japaneese steak house som jag ordnat bord till med hjälp av conciergen. Jag hade tyckt att maten i Reno varit så bra att jag ville ta chansen att äta en gång till på en sån restaurang innan jag åkte hem och M hade inget emot det. Vi fick vänta en liten stund på bordet men sen blev vi ledda till ett stekbord med 5 andra lite yngre personer, 3 killar och 2 tjejer. De visade sig vara sådär amerikanskt trevliga och öppna, i alla fall killarna och M är ju väldigt social och snackig så vi pratade lite med dem. En av tjejerna var jättefull och hon var rätt liten och smal, men hon åt som en häst och åt upp sin mat på nolltid efter att först ha hävdat till kyparen att hon inte alls hade beställt det och det. Jag har aldrig sett en så liten människa äta så mycket på så kort tid!

När hon tömt alla tallrikarna reste hon sig och gick och den andra tjejen var tvungen att följa med henne, kvar var killarna. Det var alltså deras fästmöer som varit med och en av killarna fyllde år och de bara stack innan killarna ens ätit färdigt. När personalen kom och sjöng för killen gjorde vi det också och sen skulle de fota och killarna insisterade på att vi skulle vara med och sen fick vi också en kopia på bilden innan vi gick.

Maten hade varit utmärkt och M var glad att vi åkt dit men när killarna ville att vi skulle hänga med på kareoke sa han nej och vi tog en taxi tillbaka till Union Square och gick till en irländsk pub som killarna hade rekommenderat. De hade nåt som de kallade för "duelling pianos" och det var 3 killar som turades om att spela en massa sånger och man fick önska sig sånger om man ville, men det var inte sångerna som var grejen, det var en show och alla var med i den och de bjöd upp folk till scenen för att fira saker med dem, födelsedagar och såna saker och sen skojade de med dem. Men eftersom de är amerikaner så spelade alla snällt med och showade och det var väldigt kul och en del var redan utklädda för halloween. Men till slut var vi så trötta att vi höll på att trilla av barstolarna och M gick med mig till entrén till mitt hotell så att jag slapp gå ensam och sen sa vi godnatt och att vi skulle höras under morgondagen. Det hade varit en bra dag.