62,5 % David

På tisdagsmorgonen mötte jag upp med J för frukost, han hade tjatat om scrambled eggs hela veckan och jag vet inte riktigt vad han tror skillnaden mellan det och äggröra är, men han har fått för sig att man måste äta scrambled eggs när man är i USA. Själv valde jag Eggs Benedict som såg förvånat vindtyriga ut när de kom in... Efter en stund började vi bli allvarligt bekymrade över D, han var den som varit uppe väldigt tidigt de andra morgnarna och nu hade han inte vaknat ännu. Till slut började vi bli riktigt rädda att han inte mådde bra, men framåt slutet av frukosten dök han faktiskt upp och mådde bra, han var bara lite extra trött denna morgon och än hade han ju gott om tid på sig. När vi ätit klart gick vi till Starbucks på andra sidan casinot så att D också kunde få frukost och vi lite ordentligt kaffe, det går ju inte att dricka det amerikanska kaffet över huvudtaget.
När vi alla ätit frukost gick jag till mässan och killarna skulle komma dit strax senare. När jag varit inne på mässan någon halvtimme insåg jag plötsligt att jag inte längre hade med mig en kasse jag tagit med mig ned på morgonen. Det var kassen med presenten pappa skickat med till sin gamla vän, den som fyllt nästan halva min resväska och varit rätt tung dessutom. Jag måste ha lämnat den någonstans på vägen. Efter att ha letat runt överallt jag varit, inklusive toaletter och restauranter så lämnade jag slutligen in en anmälan om tappat gods hos väktarna och sen frågade jag precis alla om de sett kassen. I den låg även två chokladkakor till mina vänner C och P och ett personligt brev från min pappa till hans vän. Jag ringde inte pappa och jag berättade inte för hans vän heller, jag beslutade att ge det ett dygn innan jag accepterade att presenten var förlorad.
Det faktum att de båda skulle vara så väldigt förstående gjorde nästan saken ännu värre och jag gjorde mitt bästa att släppa det för stunden, det var ju inte mycket mer jag kunde göra. Men visst undrar jag ibland vad som hänt med mig, jag glömmer allt möjligt nu för tiden och gör de mest korkade saker.

Vid lunchtid hade de en visning i poolen av livflottar och flytvästar och annan materiel som är tänkt för vatten, men de flesta sakerna visade de bara upp och satte aldrig ned i vattnet så vi ledsnade och strax senare hoppade jag och killarna i bilen, D kände till ett bra sushiställe på ett av casinona "down town" och vi hade ju inte varit utanför hotellet på 2 dygn. Vi parkerade och knatade in på casinot och hittade slutligen fram till sushibaren som såg väldigt fräsch ut och... var stängd.

Det visade sig efter ett tag att de flesta restaurangerna på det där casinot stängde senast 14 och sen inte öppnade igen förrän till kvällen. Vårt casino har det mesta öppet dygnet runt och det är ju lite av casinonas idé att få dig att glömma vilken tid på dygnet det är, så det verkar korkat att stänga i flera timmar. Slutligen hittade vi en asiatisk/amerikansk restaurant och där tog killarna varsin sandwich och jag tog en Won Ton-soppa som visade sig vara riktigt bra och vi var alla nöjda trots att vi inte fått sushi.
Sen tog vi en kort promenad för att jag skulle få ta ett foto av Reno-skylten och jag fick vänta på grönt ljus för att kunna gå ut i gatan, ta ett foto och sen gå tillbaka, det är därför det inte är perfekt. Man blir ju lite nervös av att ha begränsad tid så där. Jag hittade också ett "wedding chapel" och funderade på vem jag skulle kunna dra in där... Kapell och tatueringssalong i samma lokal, hur känns det egentligen? Själv tycker jag att det känns underligt.

När vi kom tillbaka till vårt casino gick jag in på Johnny Rockets för att köpa en Oreo Cookie Shake, det måste jag göra när jag åker till USA, det slutade med att jag i stort sett smakade på den och sen struntade i den eftersom jag ju trots allt egentligen inte gillar sött särskilt mycket.

På eftermiddagen när mässan stängde gick vi alla tillbaka till våra rum för lite egentid och vila och jag somnade på ett ögonblick och sov så tungt att jag inte visste var jag var , vad klockan var och varför jag sov, när jag vaknade en timme senare.

När jag duschat och snyggat till mig var det dags att möta några vänner/leverantörer för middag och vi möttes nere i baren och kan ni tro, jag som är den enda tjejen var faktiskt först färdig av alla. D som skulle vara värd var 30 minuter sen och det gjorde oss ju ingenting, vi var mest rädda att han glömt bort oss.
När D kom undrade han om någon hade nån idé om vad vi skulle äta och eftersom ingen svarade sa jag slutligen att det vore ju trevligt med ett Japaneese Steak House om det fanns i Reno. Han fixade ett bord till en sån med hjälp av conciergen
och strax senare hoppade vi in i två taxi och åkte ned till stan.

När vi kom in på restaurangen visade det sig att de andra från deras företag var där med norrmännen som vi känner och vi hamnade vid borden bredvid varandra, vilket konstigt sammanträffande.
Jag vet inte om ni någonsin varit på ett japansk steak house, men det är som en hel show! Det är häftigt att titta på och råvarorna är av fantastisk kvalité och tillagas precis så som man vill ha det. Vi hade en jättetrevlig middag och det var fantastiskt gott! Vi hade rätt roligt och efter ett tag kom vi på att 5 av 8 vid bordet heter David, det är ju också lite skumt kan man tycka.
Jag sa till den David som satt bredvid mig att jag sett ett wedding chapel och att det var syn att han redan var gift, då sa han att det var han faktiskt inte... så jag sa: Men dåså, då går vi väl dit då och han sa ja.... Fast anledningen till att jag trodde att han var gift är ju att han varit sambo i säkert 15 år och eftersom han är engelsman så antog jag att han var gift, de är sällan sambo så länge utan att gifta sig. Kvällen innan hade förresten några andra gäster på casinot trott att jag och C var på smekmånad när vi gick leende genom casinot på väg någonstans, spännande vecka.

När vi kom ut från restaurangen var jag så frusen att jag fick låna D's kavaj och gick alltså med dubbla kavajer, sen hittade vi en taxi och åkte tillbaka till vårt hotell. Av någon anledning fick jag äran för den goda middagen för att det varit min idé att äta just det, men det är ju trevligt.
Sen satte vi oss i hörnbaren och efter en stund kom S och satte sig med oss och hon har alltid varit lite svår att komma underfund med, men nu plötsligt klickade vi som sjutton och blev bra vänner på bara ett par timmar. Vi blev sittande i baren en bra stund och det kom lite allt möjligt folk och pratade med oss under tiden. Men vartefter troppade alla av, man blir rätt sliten av seminarier och mässor.

Här är 4 av 5 David.