En pizza i Pisa

På lördagen gick vi upp vid 9, åt frukost och kom iväg strax efter 10. De serverade den godaste, krämigaste äggröran jag någonsin smakat, men jag hade ingen matlust och åt aldrig upp den. Kaffet som varit helt fantastiskt var vi än varit i Italien var däremot riktigt dåligt på det här hotellet som ändå höll lite högre klass än det andra.
Vi lämnade Florens och åkte upp på kullen bakom där en staty står, jag tror det var en David-staty. Från det berget ser man hela staden uppifrån och vi fotade och jag och A köpte en varsin mask, vi kunde bara inte låta bli, de var så häftiga!
Sen åkte vi vidare upp i bergen på våra vindlande vägar.
Vi gjorde inga onödiga stopp på vägen, denna dag skulle bli lång nog ändå om vi gissat rätt. På eftermiddagen åkte vi däremot in i Pisa, vi kunde ju inte bara åka förbi utan att ta en titt på det lutande tornet. Pisa har en atmosfär av romantik och solen sken på de vackra byggnaderna och ett par här och där vid floden.

Det fanns en gammal tegelbyggnation som vi gissade var en akvedukt och den var jättevacker och gick genom staden. Slutligen fick vi syn på tornet som stack upp bakom en mur och vi blev lite överväldigade. Sen parkerade vi bilen och jag och A skyndade oss mot tornet och fotade. Det var ju kul att äntligen få se något av intresse i dagsljus... Vi köpte också varsin sjal som skulle komma till användning senare på kvällen när det kylnade till, vi hade då möjlighet att låna ut våra extra sjalar till killarna.

Foton gör inte riktigt tornet rättvisa, det är så mycket vackrare än det ser ut att vara på bild!

För övrigt ser ni ju på bilden av husen att tornet inte är det enda som lutar i Pisa... eller var det det att det var svårt att fotografera från en bil i rörelse? Ja, det får ni gissa.

När killarna som egentligen är engelsmän från början säger Pisa så låter det nästan som om de säger Pizza, så jag och A kom fram till att vi måste få äta en pizza i Pizza, än hade vi ju inte fått prova italiensk pizza. Jag har hört inte allt för smickrande saker om italienska pizzor, de har beskrivits som konstiga, torra och tråkiga. Jag och A bestämde oss för att beställa en varsin pizza och dela på dem. Jag valde en med pesto, buffelmozzarella och pinjenötter. A valde en med tomat, mozzarella och champinjoner.
Det visade sig att det var allt anant än fel på pizzorna, de var helt enkelt delikata! Den med pesto visade sig helt sakna tomatsås vilket ju för en svensk är väldigt exotiskt, men attans vad gott det var! Den andra var bara saftig och god och en exeptionellt välgjord pizza. Killarna fick smaka en liten bit var men hade beställt en varsin macka istället, suckers...

Strax senare var vi åter i bilen på väg mot Milano. Men först passerade vi Viareggio precis innan det blev mörkt och G gick för att prata med ett hotell medan vi andra stretchade lite och åt ett äpple var. Sen tävlade A och GF om vem som kunde träffa soptunnan på andra sidan vägen med äppelskruttet, det gick inte särskilt bra för någon av dem men GF var närmast. Jag hade gärna sett mer av Viareggio som såg ut att vara en exklusiv badort, men vi hade ju bråttom.

När vi skulle därifrån satt vi rätt länge stilla i bilen, G och GF hade uppenbarligen svårt att komma på vilken väg vi skulle ta.
Strax senare var vi åter på kringelkrokiga vägar, den här gången i mörker och med frost i vägkanten, det var ned till -4 uppe i bergen. Slutligen när vi var åksjuka till bristningsgränsen och killarna hade problem med navigeringen så pass att GF inte alls var koncenterad på att köra längre så föreslog A att jag skulle köra och killarna navigera och det tyckte de var en god idé. Synd att varken jag eller A hade insisterat på det tidigare. Det hjälpte dock varken hennes eller min åksjuka som hunnit gå för långt, men det kändes lite säkrare att den som körde inte längre också var navigatör. Vi stannade på ytterligare ett hotell för att G skulle prata med dem och där tog vi en toast var och en kaffe latte.

I timmar snurrade vi runt vår egen axel på småvägar med illamående och yrsel som sällskap. Vi stannade vid en nattöppen restaurang och killarna tog en macka, jag och A klarade inte av att äta men jag tvingade slutligen i mig en flaska iste, det kändes som om sockret hjälpte lite. Slutligen kom vi ut på den rakare vägen som leder till Milano men än var det nästan 30 mil kvar till hotellet...

Sen vällde dimman in på allvar och de sista 10 milen körde vi på känn, tidvis såg jag inte mer än 5 meter framför mig och jag och A hjälptes åt att försöka förutspå vart vägen skulle svänga.

Till slut sved mina ögon och jag kände mig jättetrött så vi gjorde en sista kraftansträngning och hittade en avfart och när vi stannade vaknade killarna och GF körde den sista milen till hotellet. Vi kom dit 3 på natten, då hade vi spenderat 16,5 timme i bilen och alla var trötta, retliga och stela. Vi fick två rum och gick upp, men när jag öppnade dörren till mitt och A's rum vällde det ut fuktig, illaluktande luft, mögellukt...

G gick ned och bad om ett nytt rum då jag och A kände att vi inte vågade bo där, strax senare kom han tillbaka och sa att det enda han fått var en luftfräschare... Det lär ju knappast hjälpa mot mögel sa vi och han försökte igen och kom tillbaka med nycklar till varsitt enkelrum.

Sen ramlade jag i säng direkt men fick ett fruktansvärt hostanfall, mycket värre än tidigare, men inte kan väl mögel påverka en så snabbt?

Till slut spydde jag till och med, men slutligen somnade jag vid 3.30 ungefär, och vi som skulle upp 6...