Jag älskar dig Ju!

Jag träffade Ju för första gången då jag var 11 år, vi hamnade i samma stall då, hästtjejer som vi var. Men hon var ju hela 1½ år äldre och en tuff tjej och hon tyckte att jag var en bortskämd snorunge...
Inte förrän jag var 15 år skulle vi plötsligt över ett telefonsamtal bli vänner för livet.
Första gången vi reste åkte vi till Barcelona, vi var 16 och 17 år gamla, så som Ju's äldsta son och min systerdotter är idag... Ni som blir förskräckta kanske blir lugnade om jag berättar att vi bodde hos en mycket äldre vän som under vår dryga vecka där blev vår "stand-in-mamma". Jag kommer ihåg detaljer från den resan som om den vore igår, hur kan det vara så länge sedan?
Sedan dess har vi tagit både kortare och längre resor men en sak har de gemensamt, det är dem jag kommer ihåg mest av genom mitt liv.
Vi har en förmåga att hamna i konstiga situationer där vi blir förföljda genom Athen och sen går vilse, hittar toaletter mitt i regnskogen, går på svartklubb i Bangkok med nya vänner och sitter på restauranger i bergen bakom Barcelona och inser att vi inte har plånböckerna med oss... Vi landar dock alltid på fötterna, kanske för att vi vet precis var vi har varandra.
Jag tror att få människor har så många foton på varandra som vi har och jag har svårt att tro att någon har så många osmickrande bilder på någon vän som jag har på henne och hon på mig... Jag hoppas att hon inte tycker att det är dem jag valt ut för detta inlägg.
När jag tittade igenom de digitala bilder jag har på Ju slår det mig att vi har en jäkla massa bilder på varandra i lånade glasögon! Varför? Den enda förklaring jag har till det är att vi leker ofta och mycket.
Det finns få som kan få mig att skratta som Ju och ingen som kan få mig att gråta så som hon bara genom att titta på mig på ett visst sätt.
Hon har hjälpt mig att utvecklas till den jag är idag och det är hon som lärt mig att släppa vissa människor närmare än vad jag annars skulle ha gjort.
Hon är också den enda som lyckats ropa mitt namn högt så att jag hört det, med öronen som om hon skriker, utan att ens ha sagt något rätt ut. Vi har utvecklat telepation till nya höjder och nu för tiden ber jag henne helst att ringa bara genom att tänka att hon ska göra det, ofta ringer hon inom en halvtimme.
Vi har stundtals rykt ihop precis som systrar och på samma sätt så studsar vi alltid tillbaka till varandra, ibland efter ett par minuter, ibland efter flera månader. Men visst kan man behöva paus ibland när man hamnar så nära varandra att det är svårt att veta vem som sa eller tänkte något?
Jo, vi är jättelika och samtidigt känner jag knappt någon som är så olik mig.
Det finns ingen annan som så effektivt kan fiska upp mig från en avgrund när jag känner mig liten och värdelös och ta mig ned på jorden när jag svävar för högt. Hon ger mig också en spark i baken när det behövs och då blir jag arg ibland. Hon får mig att våga saker jag egentligen är för feg för, som snorkling och vindsurfning.
Men när jag är pinsam så skäms hon med mig och ofta för att hon är precis lika skyldig och pinsam som jag. Jag vågar inte berätta för någon annan precis hur jävla patetisk jag är, men hon vet liksom redan... Hon är också den enda som utan någon missundsamhet kan acceptera när jag lyckas och acceptera mitt ord så som det är, alltid sant.
Jag hittade den här rutan i en tidning någon gång:
Den passar så bra in på Ju (och Ah faktiskt), en annan som Ju fick på en magnet en gång stod det på: You will always be my friend, you know too much....
Det stämmer rätt bra det också.
Jag är så stolt över henne och allt hon har åstadkommit med sig själv, sina underbara söner och sitt arbete!
Jag älskar dig Ju!