Zombie på kurs och naturens skafferi

Efter att ha sovit lite drygt 3½ timme gick jag upp och klädde på mig och packade ihop lite grejer för att åka på kurs i Akalla. Eftersom jag frusit i drygt en vecka tog jag på mig dubbla mjukisbyxor och tre lager tröjor/jackor, jag hittade till och med ett par vantar och en mössa. Kameran tog jag förstås också med, vi var ju ändå 4 personer på en häst, lite fotning skulle väl hinnas med.

Ganska exakt 9 parkerade jag bilen på Hästa gård, de andra var där redan. Vi började med en kopp kaffe och genomgång av tävlingsreglerna, sedan gick vi ned till ridbanan och delade upp oss i par och byggde hinder. Det var totalt fyra hästar som skulle delta, men vi var 6 personer som skulle träna med de 4 hästarna. Alla skulle träna bruksridning utom jag och en tjej till skulle också träna brukskörning. Jag känner väl inte direkt att jag behöver gå en kurs i brukskörning, vad jag behöver göra är att träna hinder med Venar, jag har ju aldrig kört honom tidigare ens och brukskörning är svårare än det låter. Dessutom behövde jag kolla in det nya tävlingsreglementet. Att bygga en brukskörningsbana ensam är hårt jobb och det kräver ganska mycket plats och en del utrustning, dessutom behöver man en stor, tung flakvagn att träna med, för det är det man får köra med på tävling. Alltså var en kurs det bästa alternativet eftersom syrran vill att jag ska köra Venar i brukskörning, själv tycker hon inte att det är kul och jag är väl strået vassare i det också, kanske främst för att jag tränat och tävlat mer eftersom jag gillar grenen mer än vad hon gör. Efter en enligt mig helt onödig lunchpaus kom vi äntligen igång. Jag var förstås trött och sliten och ville ha detta gjort så jag kunde åka hem och vila.

Jag spände för Venar utan problem och körde runt lite för att känna på honom, han kändes bra och samarbetsvillig. Sen tränade vi lite på olika hinder, både lätta och svåra och han gjorde bra ifrån sig trots att han aldrig gjort något liknande tidigare. Man såg nästan hur hjärncellerna jobbade med allt det nya inklusive kusken. Han skötte sig så väl att när vi hade gjort en särskilt svår backning så ställde jag inga fler stora krav på honom utan lät honom med lätthet lyckas med de övriga uppgifterna. Vi vill ju att han ska tycka att det är kul annars kommer vi aldrig att komma någonstans i grenen, den är för svår att komma någon vart i med en ovillig, förvirrad häst.

Brukskörning ser inte så svårt ut på håll, men vad det går ut på är att kontrollera hästens och vagnens position i centimeternogrannhet i skritt, trav, backning, tvära svängar och trånga utrymmen. Den som någon gång har provat brukar sällan fnysa åt det mer även fast det inte är någon gren som ser märkvärdig ut på något sätt. Vagnen är en stor arbetsflakvagn, selen är en tung loksele, tränset är enkelt och kuskens och medhjälparens kläder är enkla och funktionella.

Vi hade i alla fall kul och det kändes inte att det var 4 år sedan jag körde häst överhuvudtaget och 10 år sedan jag körde brukskörning.

Sen var det dags för de andra tjejerna att rida bruksridning och då satt jag bekvämt på en brädhög tillsammans med syrran och fotade hästarna som var på banan.

Efter en stund kände jag att det var dags att åka hem för hundens skull, han hade ju suttit i bilen hela dagen. Men då sa kursledaren och kompisen T att jag kunde släppa ut honom om jag ville, så jag gjorde det och satt där i solen och njöt medan han letade hästskit och leksaker. Alla dessa kläder som jag i ren panik haft på mig på morgonen hade åkt av ett efter ett i solen och jag hade bara en långärmad t-shirt på mig till slut.

Slutligen plockade vi bort hindrena och Turre "hjälpte" till och bar iväg med småkonerna och tyckte att det var skitkul att rusa runt med dem fram och tillbaka på banan.

Sen åkte vi hem och vilade en stund, men konstigt nog var jag inte längre lika trött som tidigare.
Sen hade jag äntligen tid att rensa svampen från i fredags och tog sen en dusch och sen var det dags att hämta syrran och ungarna för att möta upp våra föräldrar och äta Thaimat med dem på restaurang Tiger i Väsby. Vi hade trevligt och åt gott men var på väg hem redan efter nån timme, man är ju lite halvsliten sådär på söndagkvällar.
Sen skulle jag eventuellt hem till M och se Den ofrivillige golfaren, det är ju lite av en söndagsrutin numer att jag åker dit och vi ser någon av Lasse Åberg-filmerna. Men han hade feber och kände sig riktigt krasslig, så vi fick skjuta på det.

Så när jag kom hem efter middagen gick jag ut och plockade lite äpplen från trädet istället och gick sen in och skrubbade rent juicemaskinen för en testkörning. Jag tänkte testa att göra sån där ingefära och äppeljuice i ett, så som vi drack i London, men tyvärr är jag inte så skarp på söndagkvällar, så jag hade missat att ställa tillbringaren under pipen, så all ingefärasaft rann ut över diskbänken innan jag märkte det. Men jag pressade 4 lime i flaskan jag förberett eftersom det ju ska vara citronsyra i äppeljuice för att hindra den från att oxidera, tänkte att det skulle kunna vara gott också. När juicen kom ur maskinen var den nästan helt vit och väldigt skummig, ja det var nog därför den var vit i och för sig... Jag lät den stå en stund tills juicen sjönk och skummet steg, sen lyfte jag ur skummet och hällde juicen i flaskan och så fortsatte jag tills den var full. Det lilla skum som hamnade i flaskan lät jag stiga och sen tryckte jag bara lite på flaskan så pös det över. Det är lite häftigt hur stor skillnad det var på juicen som inte hade lime i sig, den mörknade på bara 5-10 minuter, den andra är fortfarande ljus två dagar senare.

Att diska maskinen tog en del tid och kraft, den kommer nog inte gå runt varje dag. Men jag ska nog klättra upp i trädet och hämta resten av äpplena och sen ska jag se hur plommonen ligger till, de borde ju gå att göra juice på också. Förresten har jag inte använt några av rabarberna, dem kan jag ju slänga in med äpplena, för äpplena är så söta.

Under tiden jag höll på att leka med juicemaskinen "smälte" jag kantarellerna i en kastrull. Det vill säga slängde ned dem i en kastrull på mycket låg värme utan några tillsatser. Så gör jag tills svampen har släppt ifrån sig vattnet och sedan ångat av allt tills de är torra och börjar knäppa lite, då tar jag av dem och fryser dem.

De två översta bilderna är det syrran som har tagit förstås eftersom jag är med på dem. Men självporträttet i Venars öga har jag förstås tagit själv. Man kanske inte ser det på en så liten bild?