Äntligen på väg hem

Visst är det kul och trevligt att resa, men det har blivit lite väl mycket av den varan på sistone och nu längtade jag hem, främst längtade jag efter min egen säng och mitt eget täckte och kudde. Jag hade ju frusit stora delar av nätterna och hade stora problem att få kudden så bekväm att jag skulle slippa migrän på morgonen.

Vi ställde klockan och var klara riktigt snabbt på morgonen. Sen tog vi våra väskor och släpade dem uppför backen från Trafalgar till Leicester. På vägen stannade vi och köpte en liten smörgås att dela på och en varm choklad och en sojalatte. S fick bära detta i två små papperspåsar samtidigt som han släpade väskan uppför backen. Han gillar inte när det skvimpar så han bar försiktigt, ändå hade det skvimpat ut en hel del när vi väl kom fram. På vägen hittade vi äntligen en Bobby som inte såg alltför upptagen ut och han ställde snällt upp på foto med både mig och S.

I Londons tunnelbana är hissar bara en vacker dröm och vi fick släpa våra väskor nedför trapporna alldeles för egen kraft. När vi väl kommer ned får vi stå i kö efter nån bråkig kvinna som egentligen blev placerad före oss i kön alldeles plötsligt av någon ur personalen i tunnelbanan. Sen dividerade hon och kvinnan i luckan i 5 minuter varpå de kommer överrens och sen stänger kvinnan luckan framför oss och säger att hon måste stänga i 5 minuter. Vi såg att det kom en kille med en värdetransport till hennes dörr och hon släppte in honom och sen var hon tydligen tvungen att stänga för att fixa nåt med honom. Men barnbiljetter går inte att köpa i automaterna och det fanns inga andra kassor. Vi står där och blir mer och mer stressade och irriterade. Till slut frågar jag killen som sköter grindarna om det faktiskt är så att man inte kan köpa barnbiljetter i automaten. Ja, säger han och undrar liksom vi var kvinnan har tagit vägen. Efter att ha frågat vart vi ska ber han en kollega att släppa in oss genom den andra grinden och där finns en assistanslucka med en trevlig kvinna som hjälpte oss, sedär, det behövde bara ta ungefär 30 sekunder...

Sen tog vi rulltrapporna ned och sen bar vi väskorna i några fasta trappor och sen var vi plötsligt på tunnelbanan. Gott om plats var det också, jag har nog aldrig haft så gott om plats någon gång vid den tiden. När man reser med väskor brukar det vara ett evigt ursäktande och flyttande för att folk ska kunna ta sig förbi. Men nu kunde vi sitta i godan ro med väskorna framför oss utan att vara i vägen för någon, vi kunde till och med äta vår macka och dricka vår choklad och kaffe.

En sak som jag är fascinerad av är kabeldragningen i Londons tunnelbana. Det hänger kablar precis överallt och de hänger helt oskyddade. Det ser ut som ormbon och det kan ju inte vara särskilt bra. Kanske är det därför det är elfel så ofta?

Några stationer innan vi var framme vid flygplatsen var vi plötsligt helt ensamma i vår vagn, det händer ju aldrig i Londons tunnelbana, i alla fall inte mitt på dagen. Vi pratade om att vi skulle dansa runt där i vagnen bara på kul, de har ju kameraövervakning i alla vagnar. Vi tänkte att de skulle få något att prata om på fikarasten. Men vi pratade för länge om det och sen några stationer senare klev det på en kille i vår vagn.

Vi checkade in och gick igenom säkerhetskontrollen utan några missöden och sen styrde vi kosan mot Itsu Restaurangen som jag har gjort till tradition att äta på innan jag åker hem.

Jag gillar att de serverar dricka och macka på British Airways plan, men mackorna är så gott som oätbara, så jag brukar äta innan i alla fall.

Vi tog en varsin sushilåda och åt ungefär hälften, sen fick vi reda på vilken gate vi skulle till och tog med oss resten dit och åt klart.

Allt verkade vara frid och fröjd ända tills vi skulle taxa ut, då upptäckte de att de fått fel mat med sig på planet eller nåt, så vi fick stå och vänta, under tiden hann jag somna.

Slutligen var vi på väg och jag och S bad om dricka men tackade båda nej till mackorna, vilket de flesta i kabinen verkade göra faktiskt. Kabinpersonalen tittade förvånat på varandra när person efter person tackade nej till den.

Vi drack lite och sen somnade vi båda två. Det äldre paret bakom mig var värre än de flesta barn, de sparkade mig i ryggen, drog i sätet och jag vet inte allt de gjorde, så jag vaknade hela tiden. Men tydligen sov jag ändå en del, för sen var vi plötsligt på väg att landa. S tittade förvånat upp ur sin tupplur och undrade om vi var på väg att landa. Ja, sa jag. Oj, sa han, vad fort det gick, jag måste ha sovit mer än jag trodde.

Sen tog vi våra väskor och gick ut till syrran som stod och väntade, med sig i bilen hade hon min hund. På vägen hem hämtade vi systerdottern från stationen och sen gjorde vi som vi gjort de senaste gångerna, de följde med in till mig och satt och snackade med mig medan jag packade upp. Det är en ny rutin vi har och jag tycker att det är jättemysigt. Sen brukar jag visa vad jag har handlat och så brukar jag ha med mig något kul eller användbart till syrran, nu hade jag ju också som så ofta handlat smink åt henne på M.A.C.

Sen slappade jag i soffan under tiden som den första maskinen tvätt snurrade i badrummet.

Skönt att vara hemma!