Förvirrade känslor

På torsdagseftermiddagen tog pappa med sig Turre hem eftersom han skulle med dem till Jämtland över helgen. Jag hade bett dem att ta med honom så att jag skulle kunna leva oansvarigt singelliv bäst jag ville i helgen.

Samtidigt som jag lämnar över honom känner jag en upprymdhet. Jag ska kunna råda mig själv helt och hållet hela helgen utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Precis samtidigt har jag en enorm separationsångest. Hur ska han klara sig utan mig? Hur ska jag kunna sova utan min magvärmare? Resten av kvällen och stora delar av helgen kommer jag på mig med att ta hänsyn till honom fast han inte är hemma. Jag kör försiktigt i kurvorna för att han inte ska behöva åka runt som en loska i buren. Jag skyndar mig i butiker för att han ska slippa sitta och vänta i bilen.

Samtidigt är jag råttan som dansar på bordet. Jag storstädar när han åker bort, jag byter lakan i sängen för att för en gångs skull få sova i rena lakan ett par nätter, åtminstone tills han kommer hem. Jag är borta så mycket som möjligt hemifrån, bara för att jag kan... Men... Jag är försiktig när jag går för att inte trampa på honom, jag rör mig långsamt mot dörrar för att han inte ska stressa upp sig och tro att det kommer någon. Jag skyddar min mat för att slippa ha en snorig näsa i den... Många fördelar finns det med att inte ha hund. Men varför känns det så tomt då? Jag vill ha någon som tycker att sova middag efter jobbet är en bra idé och som rullar ihop sig i knävecket. Någon som är intresserad av vad jag pysslar med och som kommer och ger mig en puss ibland, men tänk vad skönt också att sätta sig ute och ta en cigg utan att ha någon vid fötterna som tycker att man ska sparka iväg bollen en gång var tredje sekund.

Ja, förvirrat är det!