En väldig massa hingstar

På vägen till Vetlanda från Mariannelund körde vi vilse. Hur det går till när det sitter 4 vuxna människor i bilen som åkt denna väg 4 gånger och normalt har gott lokalsinne, det vet jag inte. Men vilse var vi och det verkar höra till, kör vi inte vilse i vetlanda så kan man ge sig den på att vi gör det på vägen dit...

S skulle visa en av hingstarna och ägaren Å ringde och var stressad och orolig för att vi inte kom dit i tid. Men hej vad det gick på småvägarna, S hann i tid för visningen och gjorde ett bra jobb.

Hela 16 hingstar visades på premieringen och de var alla fina och skötte sig med bravur, det är kul att se hur välhanterade 2½ års hingstar kan vara. De fick genomgående mycket bra poäng på lynne av veterinären och ingen av dem hittade på några dumheter.

Vissa av hingstarna hade intressant stam med pappor som inte fått så många avkommor och de var alla av ganska varierande typer. Jag gillar att titta på hästarna och försöka lista ut vilka som är bra nog att gå till avel och det går bättre och bättre för mig att tippa rätt.

Jag frös ända in i märgen där jag satt på läktaren, trots att jag hade långkalsonger och allt på mig. Emellanåt ösregnade det också så det lät som om ett godståg var på väg förbi ridhuset.

Jag gillar inte läktaren i Vetlanda Ridhus. Den är högt upp, gjuten i betong, den har konstiga avstånd mellan trappstegen och den ligger på kortsidan.

Detta gör att man ser hästarna framifrån, uppifrån. Det är svårt att se exteriören då och hur de rör sig har man ingen aning om. Betongen blir ju fruktansvärt kall och även fast det finns mattor att sitta på blir baken som is efter ett tag.

De konstiga avstånden mellan trappstegen gör att man antingen har en vass betongkant i vaden hela tiden eller sitter med knäna vid hakan. Om man sitter i skräddarställning tar det bara nån minut eller så tills fötterna är kalla och ömma av det kalla hårda underlaget.

Men allt detta bleknar i jämförelse med det goda sällskapet som finns på plats.

En del av dessa människor träffar man i bästa fall någon gång om året. Ibland har man tur och får träffa dem fler gånger på ett år om någon av oss har ärende till den andras landsända.

Det pratas, det diskuteras, det bollas idéer och det skrattas åt höger och vänster. Av någon anledning verkar vi Stockholmare fungera allra bäst med Östgötar, Gotlänningar och Hallänningar, vad kan det bero på? Vi gillar de andra också, men det är inte dem vi hamnar på restaurang med eller inträngda i en stuga med.

Efter bedömningarna på eftermiddagen skulle S få rida E och P-I's 5-års hingst Curry. Jag tyckte att han var bra nog att gå igenom för 2 år sedan, men han har växt till sig och blivit en svan! Han är jättesnygg och så himla trevlig. S mindes honom som han sett ut som 2½-åring och trodde oss inte när vi sa att han var superfin. Men när han såg honom höll ögonen på att ploppa ut och han gick direkt med på att rida honom. Han red en stund i ridhuset och det såg jättetrevligt ut, det syntes lång väg att de trivdes med varandra, de såg så nöjda ut båda två. När S slutligen hoppade av var han lyrisk. Hade hästen varit till salu tror jag att han köpt honom på stört. Vad kan man säga, vi var alla alldeles förälskade och resten av helgen samlades vi gärna runt Curry allihopa och bara beundrade honom. Man såg på hans min att han undrade vad sjutton som var på gång, men samtidigt såg han ut att trivas i mitten av all uppmärksamhet. Jag tog flera hundra bilder på honom under helgen, han är så fotogenisk. Visst ser det förresten ut som om husse viskar hemlisar till Curry där de står?

Vår stuga var inte det minsta uppvärmd när vi flyttade in våra grejer och bäddade våra sängar. Jag som frusit hela dagen frös än mer i den fuktiga, kalla stugan.

Jag var tvungen att krypa ned i sängen för att försöka värma mig, syrran satt insvept i min filt och hade lånat min halsduk och mössa, runt fötterna hade hon lindat ett täcke.

På kvällen var jag och syrran chaufförer och körde med två bilar Östgötarna och oss själva till Ridhusets fest samt restaurangen där vi skulle möta hästägaren Å och kompisen J för middag. Jag var jättehungrig och blev besviken och sur när jag insåg att de bestämt att vi skulle äta på Thairestaurang utan att ens berätta det för mig innan. Jag ville ha riktig mat, det är inte kul att betala en massa pengar för nåt man inte vill ha och sen dessutom inte klarar av att äta speciellt mycket av. Det blev en del tjafs oss emellan, men sen lugnade vi ned oss allihopa och vi hade rätt trevligt resten av kvällen. Jag valde kinesiskt istället för thaimat och tog champinjoner och bambuskott. Det smakade precis ingenting, men det smakade i alla fall inte illa. Men det var som att äta vatten.

Sen åkte vi tillbaka till ridhuset för att snacka lite skit och för att hämta Östgötarna. Vi hamnade slutligen i cafeterian med alla Östgötar och ett par andra, alla var fruktansvärt trötta men vi hade så trevligt att ingen riktigt ville slita sig, men vi kom slutligen iväg någon gång efter midnatt.

Och så här snygg är syrran när hon leker med min kamera medan jag är ute...