Tung och lång tisdag

Vi hade ställt väckarklockan, eller i alla fall telefonen för att komma upp i rimlig tid på tisdagen. Sen gjorde vi kvickt i ordning oss och gick till närmaste tunnelbanestation som heter Embankment. Därifrån gick dessutom den linje som vi just då behövde för att ta oss till Baker Street och Madame Tussauds. Innan vi tog tunnelbanan gick vi till Starbucks vid stationen och köpte en smörgås var och en varm choklad och en sojalatte. Vi satte oss på en trottoarkant och åt våra smörgåsar, jag packade undan halva min till senare, vilket skulle visa sig vara ett klokt beslut. De få stationerna till Baker Street tog inte lång stund alls och strax klev vi ut framför Madame Tussauds vaxdockemuseum. Det var mycket folk på väg dit, men eftersom vi hade biljetter redan stod vi bara i kö i 5 minuter eller nåt och kom sedan in efter att de tittat igenom våra väskor. Vi köpte till biljetter till en 4D-film de visade där inne,vet inte riktigt vad den hette, men något typ: Marvel Superheroes eller nåt sånt kanske?

När vi väl kom in i första hallen insåg vi att det skulle bli rätt jobbigt. Det var alldeles för mycket folk överallt och en väldig trängsel. Jag kan knappt tänka mig att det skulle varit värre trängsel om "stjärnorna" varit riktiga. S som lyssnat på mig när jag förmanat honom att man måste vara väldigt artig i England och inte tränga sig och sånt lyckades inte ta sig fram till dockorna. Jag tog honom i armen, puttade honom mot dockorna och sa: -Du vet att jag sa att man skulle vara artig i London? Ja, sa han. Glöm det, sa jag, det gäller inte inne på Madame Tussauds. Sen flinade jag åt honom och han försökte lära sig att ta plats igen. Det som är viktigt att komma ihåg är att Engelsmän inte tränger sig, men inne på Madame Tussauds är det en massa turister och nästan inte en enda engelsman... alltså armbågas det hejvilt och man måste hålla sin plats annars blir man av med den. Vi kom i alla fall fram till de dockor vi ville. Det verkar som om det är lättare att göra svarta människor naturtrogna i vax än vita, asiater verkar vara ett mellanting på nåt sätt. Jag tror att det är för att ju mörkare "skinnet" är, ju mindre reflekteras ljuset och ju mer naturlig ser det ut. De som ser läskigt naturliga ut är Morgan Freeman, Dalai Lama, Stephen Spielberg och läskigt nog alla "bad guys" som till exempel Saddam Hussein och General Franco.

Skräckdelen var vi båda för hariga för att gå ned i, jag gillar inte att bli skrämd och jag vet inte riktigt vad som finns där nere. Sportstjärnor kände vi knappt igen några alls, där ser vi hur viktigt det är för oss. Jag gillar såna där barnsliga saker som Kärlekstunneln på Gröna Lund och sånt och de har en sån tur där man sitter i små taxibilar, den heter The Spirit of London. Jag gillar den skarpt, jag skulle kunna åka runt, runt där. Men tyvärr får man bara åka en gång...

Det sista vi gjorde inne på museet var att se 4D-filmen. Jag har bara gjort det en gång tidigare och det var på Universal Studios i Kalifornien, då såg jag Shrek 4D.

Jag är inte så lättskrämd när det gäller sånt däremot. Det vill säga, saker som rusar emot en eller saker som fladdrar i byxbenen eller pyser i örat. Men det är i alla fall en kul upplevelse, eller kanske är det därför jag tycker att det är kul? Jag gillar att känna reaktionerna från de som sitter bredvid. Hur de hoppar högt, duckar, skriker och bara tycker att det är skithäftigt, det känns som om jag får en dimension till på det sättet liksom. Alla andra upplever det 4D, jag får 5D.

Sen kom vi direkt till utgången och gick ut och tog oss tillbaka till tunnelbanan. Strax var vi tillbaka på hotellet och packade ned datorn och varma tröjor för att bege oss ut ur stan. Vi var tidiga, men man vet ju aldrig med tåg och sånt så vi gick till Leicester Squares tunnelbanestation och tog tunnelbanan till Kings Cross varifrån vi skulle ta tåget till Huntingdon där vi skulle på möte. Vi fick stå i en lång kö för att köpa biljetter och när vi sen skulle se vilken perrong vi skulle ta tåget ifrån fick vi veta att allt var försenat hela dagen till och från just Huntingdon. En ledning hade gått sönder och reparationerna hade hållt på hela dagen och skulle troligtvis fortsätta hela kvällen. Slutligen kom vi på tåget och hade en dryg timmes resa framför oss. Först satt jag och flätade om mitt armband som gått sönder, men sen slumrade jag till ett par minuter. Väl framme tog det ett tag att hitta till den sida av stationen där det fanns taxibilar men när vi väl hitta dit fanns det taxibilar i överflöd och vi hoppade in i en och tio minuter senare var vi på plats på Marriot Hotel där vi skulle träffa de andra i kommittén för möte. Trots att vi åkt så tidigt hade vi bara en kvart till godo och eftersom vi inte haft tid till lunch delade vi på min halva smörgår som jag hittade i väskan. Medan vi stod ute kom en av killarna i kommittén emot oss från parkeringen och efter att ha hälsat gick han in för att checka in på hotellet. Strax senare gick vi efter in och hittade en av de andra i baren väntandes på oss. Sen kom ännu en av killarna och vi gick in i mötesrummet som var bokat åt oss. Vi hade ett riktigt produktivt möte och kom till beslut i en massa frågor och nu är det helt klart att nästa internationella möte blir i Stockholm nästa vår. D som varit med mig och P på rundvisningen i Stockholm på alla hotell blev uppehållen på ett annat möte och kom senare, men hade besked om priser och allt som behövdes för de beslut vi så gott som redan gjort. Jag tyckte att det gick rätt fort, för vi hade så mycket intressanta saker att diskutera, men S hade förstås jättetråkigt eftersom han glömt både läxor och seriealbum. Men han satt stilla och knäpptyst precis som jag bett honom innan vi kom dit, man behöver aldrig skämmas över de där ungarna inte.

Alla var glada och lättade att vi nu tagit ett stort steg framåt i hela altet och var glada och uppsluppna när vi kom ut i receptionen igen. R, vår ordförande erbjöd oss skjuts till stationen som jag helt fräckt accepterade trots att det var en omväg för honom. Väl där ville han inte riktigt åka ifrån oss eftersom han såg skyltarna om förseningarna. Men jag sa att förr eller senare går det nog ett tåg så vi kommer tillbaka till London och vårt hotell.

Det visade sig bli senare. Vi väntade i drygt en timma på ett tåg som skulle ha gått en timme tidigare... det var alltså nästan två timmar sent. Våra magar kurrade och vi visste att det skulle ta minst en timme innan vi var tillbaka i London. Vi hittade en automat och fick nöja oss med en påse chips var så länge, men det dämpade den värsta hungern.

Det är underligt hur vissa människor beter sig illa vid såna där lägen. En kille var riktigt otrevlig och nästan hotfull mot personalen på stationen för att de inte kunde ge några svar om när tåget skulle komma. Det visade sig för övrigt att de själva väntade på det tåget för att kunna ta sig hem. Troligtvis hade de egentligen slutat jobbet för länge sedan.

Strax efter att vi fått besked om att tåget var på väg kände vi att det nog var lika bra att springa på toa innan. Personalen släppte in oss på toan som egentligen var stängd och en av killarna visade S var herrtoan var. Jag stressade på toa, orolig för att tåget skulle komma och orolig för att lämna S utom synhåll sent på kvällen. Men när jag kom ut på perrongen ser jag att killen som visat honom toan stod 20 meter från toan och höll ett öga på dörren. Det tycker jag var riktigt gulligt gjort.

Vi klev lättade på tåget när det kom stannade vid perrongen och insåg att vi faktiskt skulle komma tillbaka till London.

Bara en timme senare var vi framme och hade redan bestämt att vi snabbt skulle gå till China Town och se om det fortfarande gick att beställa mat.

Jodå sa vår kypare lite tveksamt när vi kom till vår nya stamrestaurang, de stängde alldeles snart, men visst kunde vi beställa en varsin soppa först.

Med lite råd från kyparen beställde vi en varsin nudelsoppa med räk"dumplings". Den visade sig vara helt fantastiskt god. Men så var ju klockan halv tolv på natten också och sedan frukost vid 10 hade vi ätit en fjärdedels macka var och en liten påse chips... Jag hade tagit ett par karameller på hotellet också, men S får inte äta godis eftersom han slagit vad med sina föräldrar, så han blev utan.

Personalen såg stressad ut och det gjorde oss stressade, så till slut bad vi om resten av våra soppor i låda, vi hade ju microvågsugn på rummet på hotellet.

Sen gick vi tillbaka till hotellet och packade och sen värmde vi på soppan och åt lite till.

Vi var tillbaka på hotellet 0.30...

Det blev en lång dag.

Bilden är från "vår" kinarestaurang, den ser inte så mysig ut, men maten är som sagt fantastisk!

Gå dit om ni är i London.