Morgondopp i Magsjön och hamrande hjärta i halsgropen

Jag sov ruskigt dåligt i torpet. Först frös jag så att jag skakade och hackade tänder så till slut tvingade jag mig att gå upp och klä på mig mer. Till saken hör att jag redan hade mjukisbyxor och skjorta och en sovsäck som ska hålla en varm i minusgrader... Ja, jag är fruktansvärt frusen av mig. Vaknade igen vid 4.30 på morgonen och nu var det olidligt varmt. Jag klädde av mig det mesta och gick ut på dass för att kyla ned mig, men ändå svettades jag en massa när jag kom in. Dessutom var det var det ett tiotal flugor som trampade omkring på mina ben så fort jag stack ut dem utanför täcket. Inte nog med det, mamma har lärt min hund att jaga flugor och det gjorde han, högljutt och gungandes. Smack, smack, smack...

Klockan 6 gav jag upp och försökte så tyst som möjligt kliva upp, packa sovsäcken, ordna frukostmacka och packa ihop mina grejer.

Sen tog jag hunden, kameran och handduken och promenerade till sjön för ett morgondopp. På vägen fotade jag torpet, stranden och sjöstugan. Sen gick jag i vattnet och vaskade av mig och gick tillbaka bara insvept i handduken.

När jag kom tillbaka till torpet hade Ju gett upp att försöka somna om så vi stod en stund vid min bil och pratade och sen åkte jag hemåt, mot jobbet.

På vägen hade jag någon halvformulerad plan att stanna och fota skylten till Byringe Stn, men istället svängde jag in på vägen. Inte kan det skada att komma 5 minuter senare till jobbet om man hinner med att se sig omkring lite på köpet?

En bit in på vägen hittade jag ett helt igenvuxen räls, det stod till och med träd mitt i det. Jag parkerade strax efter ett hus och var så fokuserad på rälsen att jag bara klev ut och gick mot den för att fotografera. När jag är klar och vänder mig mot huset och bilen igen ser jag ett par bleka ben stick ut under häcken vid huset. Jag fick sån oerhörd hjärtklappning att jag hade svårt att höra nåt annat än mina egna hjärtslag. Jag var helt säker på att det var ett lik och ville inte alls gå fram, men insåg att det var min plikt att göra det. Så jag gick långsamt fram mot häcken och försökte förbereda mig på vad jag skulle tvingas se.

Men döm om min häpnad när jag inser att det är ett par skyltdocke-ben... Man kan ju undra varför man vill skrämma folk på det viset. Kanske har det fått mer folk åkandes in där nu när den lilla vägen finns med i en populär bok, men jag tycker att det var osmakligt och ganska taskigt.

Jag begav mig hemåt utan några fler stopp och var på jobbet i rimlig tid.

Men oj, vad jag blev trött efter en stund.

När jag slutade jobbet åkte jag hem och sov middag, i 2 timmar!

Sen var jag uppe och tvättade och så en stund och sen sov jag middag igen i drygt 2 timmar! Men det är nog förkylningen jag har också. När jag är krasslig blir jag oerhört trött. Nästan tröttare än vad jag är sjuk liksom.

Det blev en lugn hemmakväll och det gjorde mig inte särskilt mycket, jag var för trött och håglös för att göra en kraftansträngning som att göra mig vacker för att gå ut...