I didn't feel Forever Young...

Jag och kompisen A som bor norrut, ute i skogen, på en hästgård utanför Tierp kan man väl säga, hade under cirka två månader sett fram emot att åka till Gävle på festival.

Jag åkte upp till henne efter jobbet och möttes av alldeles för glada, vilda hundar, A och hennes nya pojkvän. Han visade sig vara en riktig pärla som fixade kaffe åt mig och småsnackade en stund och sedan lämnade oss ensamma för att ge oss utrymme till att snacka ikapp lite av allt vi missat sedan sist vi sågs. Jag hade klätt mig i ganska bleka, trasiga jeans och lång jeansskjorta. Håret hade jag gjort en snedfläta i för att hålla det ifrån ögonen. Lite 80-tals inspirerat alltså.

A ville att jag skulle stajla henne också och vi kunde knappt sluta fnissa när jag samlade hennes hår i en redig sidtofs och sminkade hennes ögonlock illrosa. Sen lade vi till ordentligt med rosa rouge på kinderna och själv lånade jag en palestinasjal av A som rundade av min look rätt bra.

A såg faktiskt riktigt bra ut trots att vi tyckte att vi överdrivit sminkningen, men allt klär väl en skönhet och hon har verkligen blivit jättesöt sedan hon blivit kär. Hon är ju född på 80-talet, så hur hon kunde känna igen så många 80-talsband och låtar är mig ett mysterium, men kul hade vi. Först ut på scen var Jakob Hellman och han var den främsta anledningen för mig att sätta mig i bilen och åka ända till Gävle och jag kan lova att han höll måttet! Han hade fin kontakt med publiken och verkade ha riktigt skoj på scenen även om han ibland i vanlig ordning stirrade rätt ut i publiken med livrädd min. Jag vet inte vad det är han tittar på när han gör så, men som sagt riktigt bra var han. Sen var det en kille som tyckte att han hade glömt en låt och han gastade om och om igen: -Hon väntar på mig!, men det hörde inte Jakob och gick slutligen av scenen. Sen ropade killen på honom och till slut stack han ut huvudet från bakom scenen och svarade: -Ja? Då ropade killen igen: -Hon väntar på mig! Varpå Jakob svarade: -Va? Återigen: -Hon väntar på mig! Jakob: -Vem då?

Oslagbart tyckte vi och skrattade gott. Tydligen har han gjort en låt som heter så, men jag har nog aldrig hört den, själv tycks han ha glömt bort den.

Sen stod de yngre fansen och väntade nedanför scenen medan Jakob pratade med några journalister, på andra scenen började Ultravox att spela, även de i tid. När Jakob var klar med journalisterna tittade han mot fansen som började jubla och då kom han fram till staketet och gick slutligen runt det och ut bland fansen. Själv hade jag en aning om att de skulle lyckas locka ut honom, så jag hade snabbt gått iväg och köpt mig en t-shirt som jag hoppades att få signerad och mycket riktigt gjorde han det och lät mig också ta ett foto tillsammans med honom. Sen stod han och pratade med fansen, lät dem fota sig med honom och skrev autografer på löpande band. Han stod kvar där i åtminstone en halvtimme, det tycker jag är väldigt trevligt. Särskilt som han verkar näst intill folkskygg. Sen var jag tvungen att gå tillbaka eftersom jag lovat Ju att om jag pratade med honom hälsa en sak från henne. Jag hade ju inte riktigt väntat mig att jag skulle prata med honom på en så pass stor konsert så det hade alldeles fallit ur minnet. Hälsningen var att anledningen till att hon inte sagt ja på hans vänförfrågan på Facebook var för att det inte fungerade som det skulle... He he, inte så många som blir addade av honom kan jag tro och han mindes henne och att han hade addat henne.

Sen satte vi oss lite längre bort på en trappa och lyssnade på resten av Ultravox spelning. Efter det led vi oss igenom Lustans Lakejer som vi inte kände igen en enda låt från och när det visade sig att det var likadant med Reeperbahn så åkte vi till max och åt lite istället. Sen var vi tillbaka lagom för att stå långt fram på Alphavilles spelning. De var riktigt bra och jag förstår inte varför de fått så dåliga recensioner där det har sagts att de inte lyckas dölja att de är trötta på att framföra sina slagdängor. Vi tyckte att de såg ut att ha riktigt kul på scenen! De såg rätt roliga ut däremot, med ölmagar och halvtunnt hår. När de sjöng Forever Young ville inte publiken sluta sjunga och de stod bara och log och körde instrumentalt själva.

När Human Legue började spela var vi kalla, trötta och hungriga igen, så vi lyssnade ett par låtar och insåg att vi inte kände igen något, så då åkte vi tillbaka hem till A igen.

Jag känner mig ofta lite väl gammal när jag går ut eller på konserter, men här kan jag säga att jag var yngre än de absolut flesta, även om A är yngre än jag. Jakobs yngsta fans var också yngre än jag, men annars var de säkerligen minst 10 år äldre och uppåt. Samtidigt inser man att man lyssnade på dessa låtar för minst 20 år sedan och då känner man sig bara gammal, inte Forever Young...

Hemma hos A väntade pojkvännen på trappan och han hade dukat åt oss och gjort två fint upplagda tallrikar med spagetti och köttfärssås åt oss som bara var att värma i kylen.

Sen tog vi en kopp te och jag påbörjade min dryga timmes hemresa.