Halvlat måndag

Ingen blir väl förvånad om jag säger att vi åt frukost på Balans idag igen... S ville det och jag har ju inget emot det, man vet ju att man får god mat och trevlig service.
S ville prova deras "Breakfast Burrito", den var fylld med bland annat äggröra och salladslök. Den såg rätt liten ut, men oj vad han fick kämpa för att få i sig den. Vi kallade den "The Magic Burrito", den blev inte mindre hur mycket han än åt. Slutligen tog den i alla fall slut och han var proppmätt. Själv tog jag två porsherade ägg, stekt svamp och grillade tomater. Sen ville jag prova deras blåbärspannkaka, jag lyckades kanske få i mig knappt en halv... Den var enorm och väldigt mättande.

Sen gick vi in på butiken "The Rainforest" på Shaftesbury Avenue, de har ett jättestort urval av mjukdjur och riktigt fina är de. De har inte bara de söta djuren, de har insekter och allt möjligt. Jag tog kort på en gräshoppa och en skorpion, men jag vet inte riktigt om det syns vad det är på bilderna?

Sen gick vi ned till Haymarket och köpte biljetter till Sightseeing-bussarna. Vi ville ha en som hade en "Live Guide", så vi fick gå till Leicester Square och ta bussen därifrån. Sen satt vi på bussen och försökte höra vad guiderna sa medan vi frös ganska mycket. Den första guiden var rätt kul, men han pratade med skotsk dialekt, så S hade lite svårt att hänga med. Den andra guiden pratade så tyst och tråkigt att vi båda hade svårt att höra vad han sa och koncentrera oss på att lyssna. Men på det stora hela var det väl helt okey. Turen tog drygt två timmar och när vi klev av igen tog vi en promenad och handlade lite nudlar och grejer i en Japansk butik på Haymarket.

Sen bar det återigen iväg till China Town eftersom S absolut ville ha nudlar till lunch. Det blev en väldigt sen lunch, men å andra sidan äter vi ju sena frukostar och sena middagar, så det gör ju inte så mycket. Vi tog nudelsoppa med anka den här gången, den var inte lika god som den vi åt igår, men den gick ned. Ett par räk dim sum var åt vi också. På vägen tillbaka till hotellet köpte vi biljetter till Madame Tussauds för imorgon och när vi åkt bussen förbi en souvenirshop tyckte vi att vi såg en mjukistaxi som kunde passa till min mamma. Jag köper mjukisdjur åt henne när jag åker någonstans, hon har en hel bokhylla full nu. Varje gång jag kommer med en ny så stånkar och stönar hon. Men skulle jag komma utan tror jag att hon skulle bli besviken faktiskt. Nu har jag ju varit i London så många gånger att det börjar bli en riktig utmaning att hitta nåt jag inte redan har köpt till henne.

Sen gick vi tillbaka till hotellet och vilade en stund och jag skrev lite. När klockan nästan var 9 gick vi ut igen och gick till HMV för att se om de hade några kul filmer eller böcker. Jag hittade både och, så pengarna flöt iväg rätt snabbt som de brukar när jag är i närheten av böcker och filmer. Sen gick vi till Leicester Square och Bella Italia för att äta lite pasta till middag. Jag tänkte slå på stort och beställde in en cola till mig och juice till S. När jag fick colan och drack lite av den smakade den jätteilla, det tog mig ett par sekunder att inse att jag fått light. Jag bad om en ny, men efter en stund kom kyparen tillbaka och sa att de hade slut på vanlig cola... De trodde nog inte att någon skulle märka nåt. Tju fick de, det smakar ju uräckligt med light.

Pastan var i alla fall helt okey liksom servicen för övrigt. Jag tog Pasta Carbonara och S tog något som hette nåt med Americano, den serverades med tomatsås och stora köttbullar gjorda av blandfärs. Han var riktigt nöjd med sitt val, jag tyckte att hans såg bättre ut... Så efter ett tag bytte vi tallrikar en stund och sen bytte vi tillbaka igen. Sen var båda nöjda.

Vi gick snabbt tillbaka till hotellet för att pinka och hämta S kamera som han glömt. Sen tog vi ännu en promenad och gick för att mörkerfota Houses of Parliament, London Eye och Westminster Abbey. Det är en himla massa sirener överallt i London på nätterna och S tyckte nog att det var lite obehagligt när det blev för lite folk runt oss emellanåt. Men vi hade kul och fick några helt okey bilder. Vi tog omvägen över Westminster Bridge och tog strandpromenaden tillbaka och över till rätt sida igen. Vi var tillbaka vid 0.30 ungefär.

Långa promenader och bio

Vi kunde inte låta bli att gå tillbaka till Balans för frukost på söndagen, det är ju så trevligt där. Sen promenerade vi iväg förbi Downing Street 10 och vidare mot Westminster Abbey och Houses of Parliament, där gick vi lite fram och tillbaka och hittade statyer av bland andra Abraham Lincoln och Richard Lejonhjärta. Sen gick vi och köpte lite dricka och kaffe och gick över Westminster Bridge och ned vid strandpromenaden. Där satte vi oss en stund på en typ av betongplatform för att dricka kaffe och dricka. Men då tog det hus i helvete efter ett par minuter, det började storma och regna på samma gång och efter bara nån minut hade mitt paraply vänt sig åt fel håll och dessutom gått sönder. Biljettbås som stod ute blåste omkull, allt var kaos och en del människor skrek till och med. Vi hade lite för mycket att bära på för att lyckas ta oss därifrån och vi trodde att det skulle bli en kort skur. Men slutligen fick vi erkänna oss besegrade och vi tog våra grejer och sprang in i en byggnad mitt emot. Där stod en massa människor i skydd för regnet. Till slut sa S att det nog inte skulle bli mycket bättre, han tyckte vi skulle börja ta oss tillbaka till hotellet. Vi var dyngsura och min klänning var så blöt att det såg ut som om jag kissat på mig. Vi tog paraplyerna och gav oss ut i regnet igen, S febrilt skyddandes sitt hår och jag skyddandes mitt smink. På vägen tog vi skydd under ett träd tillsammans med Darth Vader och sen gick vi vidare mot en bro som jag inte vet vad den heter. Vinden vände varannan sekund eller nåt, det var väldigt svårt att kontrollera paraplyerna. Själv fick jag hålla i mitt med båda händerna för att få något skydd alls av det. Men när vi nått andra sidan av Themsen var vi bara runt 100 meter från hotellet och när vi kom tillbaka till rummet hade jag huvudvärk och var jättetrött. Jag sov middag en stund medan S spelade spel på datorn.

Vi hade bestämt redan dagen innan att vi skulle gå på bio och se The Karate Kid på söndagkvällen, så vi gjorde oss i ordning och gick till Leicester Square och köpte biljetter och popcorn. Det var en jätteliten salong och den var helt full, dock var de flesta runt 60 år gamla... S och två yngre barn såg ut att vara de enda som var yngre än jag. Vi trodde att det var en "barnfilm". Den visade sig i alla fall vara helt lysande! Den var kul, rörande och välgjord. Sen är ju Jaden jättesöt och precis lika duktig skådis som sin pappa, som han för övrigt är jättelik!
Oj vilken hjärtekrossare han kommer att bli, eller kanske är han det redan?
Eftersom filmen utspelades i Kina var vi oerhört sugna på nudlar när vi kom ut från bion och gick därför återigen till China Town. Där hittade vi en annan restaurang som såg ut som ingenting, vilket verkar vara kriteriet för att de ska ha bra mat där i China Town. Ju bättre de ser ut, desto sämre mat. Vi beställde nudelsoppa med ingefära och salladslök och det var precis så gott som det låter. Vi blev tipsade av paret som satt bredvid oss att prova deras Special Dim Sum. De satt och åt det och sa att det var riktigt bra. Jag har alltid velat testa det, så vi beställde det också. Det var också fantastiskt gott, så gott att vi glömde fota det innan vi började äta av det. Ja, för övrigt glömde vi fota soppan helt och hållet... Vi pratade en hel del med paret bredvid och de var trevliga, som vanligt var det S hår som öppnade konversationen, han är visst bra att ha med sig. De ville att jag skulle lägga in en bild på dem i min blogg, så nu gör jag det.

När vi ätit färdigt var klockan redan 23.30, så vi gick hemåt mot hotellet. På vägen hittade vi en butik med såna kläder som man intalar sig att riktiga engelska gentlemän har, så vi tog ett foto. Sen satte vi oss ett par minuter vid Trafalgar Square och gick sen tillbaka till hotellet, där S plötsligt somnade på sängen istället för i den. Själv satt jag uppe och skrev en stund efter att S bäddat ned sig och somnat på stört.

Fantastisk London-lördag

Jag och S gick upp vid 10.30, gjorde iordning oss och promenerade till Soho och mitt och L's favorit-brunchställe Balans. Det är jättetrevlig personal där och god mat. Dessutom känner jag mig lite lagom trendig där med alla coola människor och det är inte ofta jag känner mig trendig det måste jag erkänna.

Det lustiga med en så stor stad som London är att folk känner igen mig på mina stamställen. Det känns som om det är en småstad på det sättet. Vår kypare kände först inte igen mig och det var ju som jag väntade mig, det var minst 6 månader sedan jag var där senast. Men sen när jag skulle betala och gav honom mitt VISA-kort så undrade han om det var min hund på kortet. När jag sa ja, lutade han huvudet och tittade lite nogrannare på mig och sa: -Vi har haft precis samma konversation tidigare, eller hur? Ja, sa jag det har vi och sen snackade vi lite till och sen gick vi vidare jag och S.

Nu var vi på väg mot Carnaby Street där jag brukar handla smink åt syrran på M.A.C. De är verkligen jättetrevliga där och det är ett rent nöje att handla av dem. Vakten skojade med S och alla undrade hur sjutton han lyckas få till håret så som han har det. En del undrar om de får känna på det och S låter dem göra det och de är glada och trevliga och väldigt imponerade.

Ibland undrar jag varför folk tittar så mycket på oss när vi går genom stan och sen kommer jag på att det beror på S hår. En del ler, andra stirrar och många kommer som sagt fram och säger att det är fantastiskt!

På vägen hittade vi också en annan av mina favoritbutiker i Soho "Whole Foods", de säljer organiskt odlad mat och sånt. Det är superfräscht och allt ser så gott ut. Jag önskar att vi hade mer av den typen av butiker hemma i Sverige. Vi köpte en burk med blandade bär, blåbär, hallon, björnbär och jordgubbar och så köpte vi en dricka var, det var apelsinjuice med ingefära i och den var helt underbar. Det borde vara ganska lätt att göra hemma kom vi fram till.

Sen gick vi tillbaka mot Piccadilly utefter Regent Street och där kom det ett gäng snygga brandmän släpandes på en brandbil! De samlade pengar för att bekämpa cancer som drabbar män, för att få folks uppmärksamhet ropade de: -Everyone loves a testicle, om och om igen. De fíck pengar av oss också efter att jag frågat om de hade nytta av svenska pengar, jag hade ju inte hunnit till bankomaten ännu. Sen tog de kort på oss och dem med våra kameror framför brandbilen. Vi smet in en sväng på Boots för att köpa bland annat schampo och balsam, det är mycket billigare med sånt i England än i Sverige och sen tog vi en titt på Lillywhite's som säljer sportkläder, men hittade inget kul.

Sen gick vi tillbaka mot hotellet, men på vägen stannade vi och köpte lite sushi till lunch och sen hittade jag lite böcker på Waterstone's och köpte tre stycken. De är nog väldigt olika genrer måste jag säga, men sån är jag, det mesta intresserar mig i lagom mängd.

Sen åt vi vår lunch på rummet och drack upp vår goda ingefärsdricka. Sen gick vi ut igen och styrde stegen mot Covent Garden och hoppades att få se någon gatushow. Vi hade tur och fick se fyra riktigt bra shower på raken, under tiden mumsade vi på lite jordgubbar. Sen hade vi gett artisterna så mycket pengar att vi kände att vi inte hade råd med mer. Då gick vi tillbaka till hotellet igen och tog det lite lugnt och bytte till långbyxor och lite tjockare tröjor. Jag tyckte att vi skulle gå på London Comedy Club's show på ett av hotellen jag har bott på tidigare, men S var lite tveksam. Komikern hade drivit rätt hårt med hans syster när hon varit med och S har ju hår som står på ända. Jag lirkade lite och slutligen var han med på noterna. Killen som säljer biljetterna kände också igen mig och sa: -Hej igen! Jag frågade om S borde vara orolig och han skrattade bara och sa: -Sitt inte längst fram...

Visserligen retades han en hel del med mig och S, men vi skrattade så vi kiknade båda två, så S var glad att han hade gått dit i alla fall. I pausen pratade vi med ett trevligt par utanför hotellet och det var S's frisyr som öppnade konversationen.

Efter showen hade S huvudvärk och när vi räknade efter hade vi varken ätit eller druckit på 8 timmar om man inte räknade jordgubbarnaa. Så vi traskade iväg till China Town, gick in på den restaurangen jag vet är helt okey och beställde en halv Crispy Aromatic Duck with pancakes, det är väl vad vi i Sverige kallar för Peking-Anka antar jag. Den var riktigt bra, det är bara det att jag inte är så förtjust i hoi-sin såsen, så den kanske jag ska skippa nästa gång och ta lite soya istället? När vi ätit kände sig S mycket bättre och vi satte oss en stund på Trafalgar Square och tog lite nattbilder, det gillar jag att göra. Sen satt jag och fixade lite med datorn och sen gick vi och lade oss. En lång och riktigt bra London-dag blev det.

Fredag med tung början och skönt slut

Eftersom jag tagit muskelavslappnande kvällen innan vaknade jag fortfarande med migrän, men kunde i alla fall ta mig ur sängen vilket var väsentligt eftersom jag behövde jobba efter att ha varit borta hela torsdagen och eftersom jag skulle vara borta i början av nästa vecka.

Det gick visserligen i halvfart och jag visade nog tyvärr lite irritation och rastlöshet mot mina kollegor och en före detta kollega som hälsade på. Det är svårt att behöva förklara saker ingående när man mår så dåligt, så det blir ibland lite väl kort och hårt.

Jag tog mig i alla fall igenom dagen och ringde redan på morgonen "min" naprapat och bönföll honom att fixa min nacke och axlar innan jag skulle åka till London på kvällen. Han hade fullt upp hela dagen men lovade att ringa runt lite. Bara 5 minuter senare ringde han och sa att det var fixat, gulle honom.

Efter jobbet åkte jag hem och kastade mig i sängen, jag mådde verkligen pyton. Jag ville inte ta en spruta innan jag skulle till M eftersom jag antar att det inte är så bra att ta starka mediciner innan man går till naprapaten.

Jag ställde klockan på ringning och insåg att om det inte varit så att jag hade hopp om att M skulle få bort migränen så hade jag aldrig klarat att gå upp och åka iväg.

En dryg halvtimme senare hade M jobbat med sin magi på min onda nacke och det kändes lite bättre. Han rådde mig att åka hem, ta en spruta och vila minst en timme. Sagt och gjort, när jag vaknade var jag nästan helt bra!

Sen packade jag på rekordtid och fyllde på kattmat, tog ut soporna och diskade ett par tallrikar och bestick. Jag var klar och utanför dörren innan syrran ens kom för att hämta mig. När de kom för att hämta mig kändes det ovant att systerdottern L skulle stanna hemma och systersonen S skulle med istället, det brukar vara tvärtom. Men L var med i bilen för att vinka av oss vid Arlanda. S var spänd, lite nervös och väldigt glad. Sen hade vi plötsligt checkat in väskorna och var på väg till säkerhetskontrollen. Det kändes som om folk var mer reseovana än vanligt och trots att det inte var många i kön så tog det förvånadsvärt lång tid. Sen när det var vår tur visade det sig också att personalen som brukar vara jättetrevlig i Arlandas säkerhetskontroll var snäsiga och tjuriga... Flyget var försenat 20 minuter så vi hade mer tid än vi trott att vi skulle ha och eftersom ingen av oss ätit middag så tog vi en macka och en dricka var när vi kommit fram till gaterna. Man får verkligen betala en hel förmögenhet på flygplatser, de har ju ingen konkurrens, du äter hos dem eller inte alls och det vet de.

Slutligen var vi i alla fall på väg och redan vid ombordstigningen på planet började all den uppmärksamhet som S kommer att behöva vänja sig vid nu i England. Han har ju håret i en mohawk och det gör succé kan jag lova. Kabinpersonalen pekade, log och sa att hans hår var fantastiskt. Sen snackade vi lite om ditt och datt och S hade sån tur att det var helt molnklart över London så han fick se alla sevärdheter när vi gick ned för landning.

Väl nere fick vi väskorna snabbt och gick för att fixa biljetter till tunnelbanan. Jag köpte ett Oyster-kort eftersom alla tjatat på mig om att göra det och efter att ha rådgjort med svägerskan som har bott i London så lät det som en bra idé. Oyster-kortet gör det både enklare och billigare att använda tunnelbanan i London. Man laddar det med så mycket pengar man tycker är lämpligt och sen kostar det hälften så mycket att resa med det som med vanlig biljett. Till S köpte vi en singelbiljett.

Efter en timme klev vi av tunnelbanan vid Leicester Square och tog en promenad ned till Trafalgar Square där vi skulle bo på The Grand at Trafalgar Square. Det tog ett tag för oss att hitta rätt men sen var vi på plats. Vi lämnade väskorna på rummet och gick till Tesco Express på hörnan och köpte ett par bitar sushi och vatten. Tyvärr läste vi inte ordentligt innantill och det stod "No raw fish", vilket innebar att de hade lagt kallrökt lax på norin... Blää tyckte vi båda även om S tvingade ned det. Vi fick inte heller tillräckligt med soya, nej, där köper vi inte sushi något mer...

Vid det laget var klockan 2 på natten så det var dags att sova. Sängen var hård, täcket gemensamt och lite halvknäppt, men vi somnade nästan på stört ändå.

Migräntorsdag och middagsgäster i trädgården

Torsdagsmorgonen började lika illa som onsdagskvällen slutade och jag hade inget annat val än att stanna kvar i sängen när klockan ringde. Jag tog en Imigran spruta i benet och blev bra nog att kunna äta frukost och ibland gör det susen. Men istället kände jag mig ganska dålig resten av eftermiddagen även om det kändes bättre vid tretiden. Eftersom jag kände mig lite bättre ändå senare på eftermiddagen/kvällen tyckte jag att det var lika bra att åka på Akademibokhandelns VIP-invigning som jag lovat svägerskan och tjatat mig till av H som ska jobba där. Alltså åkte vi inåt stan vid 17.30 och på vägen stannade vi på Ica Maxi i Häggvik för att köpa edamame till mitt förråd i frysen, jag får lite panik om det blir tomt. Min systerdotter säger att jag är en junkie... Jag tror att hon har rätt.

När vi kom till stan gick E till Åhléns medan jag handlade lite frukt och grönsaker på Hötorget, eftersom hon inte kommit tillbaka när jag var klar gick jag tillbaka till bilen med grejerna. Jag vet ju att nacken blir värre när jag bär på grejer en längre stund.

Sen lagom tills jag var tillbaka igen så var hon också det, så vi gick in på Akademibokhandeln.

Det är en helt fantastisk butik! Det ska bli deras flaggskepp och det ligger precis bredvid Kungshallen vid Hötorget, på andra våningen. Det är helt klart värt att ta en titt där nästa gång ni åker in till stan, särskilt om ni gillar böcker och skrivmateriel.

Det var lätt att hitta de böcker man var intresserad av och det kändes som om sortimentet var väldigt stort. Dessutom har de en hel del engelska böcker för den som gillar det och flera av dem har jag aldrig sett i svenska översättningar.

Själv försökte jag hålla tillbaka och köpte bara två böcker: När barnet har lagt sig, av Michael Nyqvist och Reach for the skies, av Richard Branson. Jag tyckte att den första verkade bra och den har fått bra recensioner och så var det meningen att Michael skulle vara där och jag hoppades att få den signerad eftersom jag samlar på signerade böcker. Men tyvärr hade det blivit något missförstånd, så han dök aldrig upp till min enorma besvikelse. Den andra boken tänkte jag skulle kunna vara en typ av vidareutbildning för mig i mitt jobb eftersom den handlar om flygets historia.

Vi pratade lite med H och några av hennes vänner som jag känner och sen klarade jag inte mer, migränen hade kommit tillbaka nästan i full kraft.

Vi åkte hem och jag tog en smörgås och några muskelavslappnande tabletter och har väl aldrig kommit i säng så tidigt.

För övrigt tog jag en bild på ett av djuren som bor i min trädgård och jag antar att jag snart får ett stort kok stryk av en massa människor (kanske mina grannar?) när jag erkänner att jag inte har hjärta att döda honom bara för att han råkat födas som mördarsnigel. Själv tyckte jag att han var rätt söt där han stod(!) och smaskade på mina blommor.

Titta vi pysslar

I onsdags var det dags för första kvällen på höstterminen på våra pysselkvällar. Visserligen låter hösttermin väldigt deprimerande, men det var kul att träffas igen efter sommaruppehållet. Visserligen var vi nog bara 2 av 8 som pysslade eller nåt sånt. Men det är inte pysslet som är det viktiga, det är umgänget. Jag gjorde armband av makramé, eller hur säger man? Jag gjorde makramé armband? Nåja, jag flätade armband i alla fall. Efter att alla de andra hade åkt hem lyckades M få med mig och C runt kvarteret med min hund innan vi åkte hem. Ni kan tro att Turre blev lycklig när vi plockade fram kopplet. Jag törs inte ha honom lös där inne i kvarteret, det var där mammas hund blev påkörd av en fortkörande smitare och när det är mörkt är det ju svårt att hålla 100% koll.
Det var skönt att ta en promenad innan man åkte hem, men hua vad kallt det var.
M hade lovat att jag snart skulle bli varm om vi gick, men det blev jag inte.

När jag kom hem hade jag migränkänning även fast jag fått massage på jobbet på måndagen, det verkar som om naprapaten är det jag behöver när nacken blir så där knäpp. Han säger att det är någon sorts kotförskjutning och nu var det ju länge sedan jag gick till honom eftersom det varit semestertider.

Jag ser ingen skillnad...

Enligt dagens Metro har Levis tagit fram tre nya modeller av jeans för kvinnor. Dessa baseras främst efter kroppstyp, inte storlekar.

Jag som i alla år förgäves försökt hitta byxor som går över mina stora lår och rumpa samtidigt som de inte är 5 storlekar för stora i midjan förstår nyttan med detta.

Men jag kan för mitt liv inte se någon skillnad på de tre tjejerna som modellerna baseras på... De är all smala och fina och det förstår jag också vitsen med, man säljer inte några jeans om man marknadsför dem med en fläskfia. Men någon skillnad måste det ju rimligtvis vara på tjejerna, men var? Sen undrar jag också, är det alltså "one-size-fits-all"? Det vill säga "one-size-fits-none"? Jag menar eftersom det handlar om kroppstyper istället för storlekar?

Nej, jag får nog inse att det enda ställe jag i framtiden eventuellt kommer att hitta passande jeans liksom förr, är i USA. Min kroppsform har nämligen mycket gemensamt med den kroppsform som många amerikanska svarta kvinnor har.

Varifrån kommer egentligen alla knäppa drömmar?

Jag drömmer de mest underliga saker och jag antar att jag knappast är ensam om det.

Men varifrån kommer drömmarna egentligen? Det sägs ju att det är en undermedvetna som arbetar och gör drömmar, men varför är de så konstiga då och vad har de för funktion?

Nu för tiden är jag sällan rädd när jag drömmer mardrömmar. Jag vet på något plan att det är en dröm och även om jag jagas av galna mördare så roar det mig mer än det skrämmer mig. Det är mer som att titta på en läskig interaktiv film.

Jag drömmer ibland att jag flyger, oftast till eller från Bromma av någon anledning fast jag i praktiken flygit därifrån kanske 2-3 gånger i livet. Det är ofta något problem med landningen men det är inte läskigare än en berg-o-dalbana. Nu ska jag ju erkänna att jag helst inte åker såna alls eftersom jag är för rädd för dem. Men i vilket fall så seglar vi in för landning och sen lyfter vi igen och sen ned och upp igen. Ibland flyger jag själv också, utan flygplan och då seglar jag också, inte flaxar. Förra veckan när jag sov middag drömde jag att jag träffade Kenny Rogers... vad kommer sånt ifrån? Det är ju inte så att jag sitter och tänker på honom när jag är vaken... Jag pratade med honom också och sa att jag gillade hans musik vilket var rätt ovanligt i Sverige enligt mig, jag påpekade att det bästa är när han sjunger tillsammans med Dolly Parton. Han var jättetrevlig och glad, men varifrån kom han? Varför drömde jag om honom?

Häromdagen var det dags igen.

Den här gången satt jag i något slags omklädningsrum och väntade på nåt, sen går det förbi någon, så jag tittar upp och inser att det är David Bowie...

Då utbrister jag: -Wow, det är ju du!

Han var trevlig, men inte lika snackig som Kenny och jag blev lovad att få ta en bild åt min kompis Ju som älskar honom, men jag kunde för mitt liv inte hitta kameran (som jag alltid bär med mig i handväskan). Han blev mer och mer stressad, vilket gjorde mig stressad och så vidare. Slutligen vaknade jag.

David Bowie...

Varför han? Jag har väl aldrig en vaken tanke åt hans håll även om jag tycker att han är rätt läcker. Nu när jag Googlade honom inser jag att han är två år yngre än min pappa! Det vill säga, han fyllde 63 år i Januari i år.

Ett tag drömde jag om björnar i flera veckor, men kom aldrig på varför.

En effektiv men lugn hemmakväll

Jag var så trött när jag kom från jobbet att jag var tvungen att vila en stund, men sen kom katten in och började stampa omkring i sovrummet med baktanken att jag skulle vakna, gå upp och ge honom mat. Men just därför vägrade jag gå upp och han fick helt enkelt vänta. En stund senare slumrade jag till en stund, men under tiden tvättade jag första maskinen tvätt.

Jag har haft en massa lakan att tvätta senaste 2-3 veckorna eftersom jag har haft tre nattgäster och bytt mina egna lakan två gånger också. Men efter att ha tvättat 3 maskiner tvätt igår kväll ser jag i alla fall målet. Det är troligtvis 2 maskiner kvar innan jag är klar, men det finns ändå inga fler platser i huset att hänga tvätten. Jag måste vänta tills det jag har tvättat har torkat och jag vågar inte vika ihop sånt förrän tredje dagen efter tvätt, jag är så rädd att det ska börja lukta surt om kläderna. Min tvättmaskin tar 2 timmar på sig att tvätta och det är ganska störande, men det verkar i alla fall bli rätt rent. Men ändå funderar jag lite löst på att köpa en ny maskin, en som tvättar snabbare och är mer energieffektiv.

Under tiden jag tvättade tittade jag på Ace Ventura 1 och 2, fråga mig inte varför, för jag har aldrig tyckt att de var kul. Kanske trodde jag att jag skulle det den här gången?

Sen tog jag mig i kragen och satte upp t-shirttavlan, en hylla i badrummet och en handdukshängare i detsamma. Lite stolt att jag faktiskt tog itu med det. Nu är det gjort och det känns så bra. Allt ser helt snett och vint ut på bilderna, men jag har kollat med vattenpass, allt sitter faktiskt helt rakt...