Klockan halv fyra på natten vaknade min utmärkta vakthund och sa med all önskvärd tydlighet att han inte gillar något som händer ute på framverandan. Jag får förstås en föraning om att vi slutligen ska kunna avslöja den fräcka soptjuven som hälsade på redan i förra veckan.
Jag kikar ut mellan persiennernas lameller och blir inte särskilt förvånad när jag ser en rävhona släpandes på min soppåse. Den här gången var den tyngre och det var väl därför vi hörde henne och det var kanske också därför det tog längre tid för henne att bära iväg den. Jag låste upp dörren, gav henne ett par sekunder och släppte sedan ut Turre. När vi kom ut hade hon redan lämnat tomten och sprungit över till skogen på andra sidan vägen, det enda vi såg var hennes rumpa som försvann. Det var bara att ta på sig tofflor och göra det jag varit för lat för att göra tidigare, gå ned för backen och slänga soporna där de ska vara, i soptunnan. Turre nosade runt men verkade inte särskilt upprörd. Så nu är mysteriet löst, förras soppåsen var helt enkelt så lätt att hon kunde bära iväg med den hel. Någon får nog en rätt otrevlig överraskning när de hittar en massa sopor på sin tomt eller i skogen någonstans, men det finns inte en chans att jag skulle hitta den där upp i skogen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar