torsdag 27 maj 2010

Att utvecklas och att lära sig älska sig själv

När jag var yngre stod jag gärna på barrikaderna, jag slogs för allt jag trodde på och mot alla som sade emot. I grunden hade jag behjärtansvärda åsikter och mål, men ibland hamnade jag vilse på vägen och jag var ogillad, kanske till och med hatad av många. Inte ens min familj och mina vänner tyckte nog riktigt om mig, de sa ofta att jag var elak och obetänksam, att jag pratade för högt och ville bestämma över alla.

Någon gång som officiellt vuxen, kanske i 18 års åldern så började jag ifrågasätta mig själv och hur jag presenterade mig för andra. Jag själv visste ju att jag aldrig tänkte elaka tankar om någon, men vad hjälper det när man ändå alltid uppfattas som elak? Det var också svårt att älska sig själv när alla hela tiden berättade för mig varför jag inte borde göra det. De pekade ut mina fel väldigt ofta och jag undrade ibland varför det var jag som uppfattades elak när det var de som alltid fick mig att må dåligt, inte tvärtom.
Men man kan inte förändra andra människor, bara sig själv. Så jag började jobba på det. Jag jobbade på att se vackra och bra saker i allt omkring mig, både natur och människor. Om jag såg något vackert i en människa jag mötte började jag berätta det för dem. Om jag såg något vackert i naturen så berättade jag det för första bästa människa jag mötte. Jag jobbade på att utvecklas på alla plan och nu nästan 20 år senare är jag en ganska harmonisk människa som verkligen ser och njuter av allt vackert i världen. Nu för tiden är jag känd för att alltid le, alltid ha något snällt att säga, alltid vara till hjälp med problemlösningar i mänskliga relationer och för att vara den som får folk på bra och glatt humör när de inte mår bra.

Min mamma har flera gånger påpekat att mina vänner hjälper mig med de mest trista saker. Hon undrar hur det kommer sig. Själv blev jag helt ställd när hon frågade, jag vet ju att de alltid finns till hjälp när jag behöver dem, men jag vet inte alls vad det är jag ger i gengäld.

Jag började därför fråga runt. Jag påpekade något trist som just denna vän hjälpt mig med och frågade varför han/hon gjort det. De svaren jag fick var ganska lika. De gjorde det för att jag då blir snabbare klar och vi kan umgås, men också att vi kan umgås medan vi jobbar. Att jag alltid får dem att må bättre när de är nere genom att antingen prata om något helt annat än det som tynger dem, eller att prata om just det om det är vad de behöver. De är också allihop helt säkra på att jag skulle göra precis vad som helst för dem. Om deras bil skulle gå sönder och de var strandade i Skåne klockan två på natten så vet de att jag skulle sätta mig i bilen och köra och hämta dem. Jag har aldrig behövt göra nåt sånt, men de vet att jag skulle göra det och det vet faktiskt jag också.

När jag gått från klarhet till klarhet så har jag också fått en stor respekt och kärlek till mig själv. Jag har fortfarande en massa brister att jobba på, men det som gör mig verkligt stolt är hur långt jag redan kommit. Att ändra en så inarbetad image är svårt, för att inte säga omöjligt. Därför älskar jag att träffa nya människor, de ser mig mycket mer så som jag ser mig själv. Mina gamla vänner och min familj tror att jag fortfarande är precis så som jag var när jag var 18 år gammal. Men det säger mer om deras självutveckling än om min. Man måste jobba på att se det som är framför en och man måste lära sig förstå att folk mognar på 20 år. Jag älskar dem allihop, men ibland blir jag besviken på att de inte ser mig. Jag är ganska övertygad om att många av dem undrar hur det kommer sig att jag har så många vänner och varför jag alltid lyckas bli populär i olika sammanhang. Ibland undrar jag själv, men jag har lärt mig att inte ifrågasätta glädje och lycka.

Förr var jag en eldig själ med massor av slag att utkämpa, nu väljer jag mina slag efter vad som är verkligt viktigt och beter mig praktiskt taget ofta som en riktigt Dalai Lama, det är nästan omöjligt att reta upp mig på något allvarligare sätt. Om du är elak mot mig så tycker jag allt som oftast synd om dig. Inte kan du vara särskilt lycklig om du vill göra någon annan så illa?
Bilderna visar mig som arg tonåring och som en glad 30+ åring.


1 kommentar:

willemamma sa...

Väldigt fint och bra skrivet, vi hade det ju bägge två rätt jobbigt under skoltiden, kanske på olika sätt men ändå inte.
Roligt att höra att du nu mår så bra.
Go girl!