Det tar tid att vara gammeldags

7/3 På onsdagen var det ganska kallt på morgonen -3,5, men jag hade bestämt mig för att gå till jobbet och man blir ju varm efter ett tag.
Turre var eld och lågor när han insåg att vi skulle gå till jobbet och vi gav oss av i god anda. När vi gick förbi skolan tog jag vägen om baksidan för att se om l vari sitt klassrum men hela skolan var helt övergiven. När börjar man skolan idag egentligen? Klockan var ju 8.40 eller nåt sånt och alla klassrummen var tomma och stolarna stod på bordet.
Det blev en liten omväg att ta den vägen men det gjorde bara runt 5 minuter totalt sett och vi gick dit på 48 minuter. Jag mötte alla ungdomarna när de var på väg till skolan så jag antar att de börjar tidigast 9. När vi kom fram till jobbet fick vi ta vägen runt hela området för jag hade inte vågat ta grindnyckeln eftermiddagen innan. Jag hade tagit fel gympadojjor att gå i, tanken var att slita ut ett par i taget, men dessa sliter istället ut fötterna och låter som om man går i högklackat, så hårt är gummit i dem. Jag övertygade alltså mamma och pappa att äta på golfklubben så att de kunde skjutsa hem mig för att byta skor på vägen. Sagt och gjort, skorna blev bytta, lunchen blev äten och fötterna överlever förhoppningsvis dagen.
Lite skavsår hade jag redan men inte värre än att jag skulle stå utom jag bara fick skor som var snällare mot fötterna.

När vi skulle gå hem från jobbet var Turre lika glad för det och vi gick hem på 40 minuter. Nu var det däremot riktigt isande kallt och vinden gjorde att det blev tungt att gå och det började göra ont i örat. När vi kom hem fick Turre och Judas mat och sen lade jag mig på soffan i 30 minuter ungefär, jag tog inte ens av mig skorna det var ingen idé. Sen gick jag återigen hemifrån, den här gången för att gå till pyssel. När jag tog fram Turres reflexväst var hans första reaktion att bli glad, nu skulle det ju promeneras. Men sen kom han på att han gjort det hela dagen och tittade på mig med en min som sa: -Är du allvarlig?
Men han är ju en lojal hund så han hängde på när jag gick gångvägen till Fresta men han travade lugnt och fin och gjorde inga spurter. Han påminde mig om Gullan efter vår första Distansritt. Hon var så taggad när vi kom till tävlingsplatsen och det var ju runt 80 hästar där, hon kunde bara inte stå still och när starten gick (det var gruppstart) så försökte jag hålla mig i bakänden och låta täten dra ifrån. Men när hon studsade som en gummiboll insåg jag att det var bättre att hon kom framåt under tiden hon tog ut sig än att stå och hoppa på stället. I slutet av ritten hade vi visserligen inga problem att få henne igenom veterinärkontrollen trots att vi ridit vår första distansritt (tävlingsklass fanns det bara på den tiden) på 4 timmar och 45 minuter på 60 kilometer... Men hon var helt slut psykiskt, hon hade ju inte riktigt väntat sig detta. Nästa gång vi kom iväg på distansritt var hon fullt förberedd och fattade grejen, hon var peppad men hushöll med krafterna på ett annat sätt.
Jag och Turre gick i alla fall mot pyssel och hämtade upp systerdottern på vägen för syrran skulle inte dit. Hon blev lite nervös när jag ringde och var rädd att jag sprang, men blev lugnad när hon hörde att jag bara gick denna dag. Jag hade liksom inget spring i benen på hela dagen, men det var inga problem att gå.
Vi hade ett bra pyssel och trots att vi bara var 4 personer från början så blev vi 7 innan kvällen var över. Turre var supertrött och efter att ha hånglat upp F så somnade han i S armar på bordet. När det var dags att åka hem var det flera som erbjöd sig att skjutsa oss men jag ville gå om inte Turre var för mör och han försökte visserligen klättra in i bilen när syrran kom för att hämta L men sen bet han ihop och accepterade sitt öde. Till pyssel tog vi ju en annan väg än vanligt och den nya tog 47 minuter, hem gick vi på 40 minuter vilket gjorde en summering på 2 timmar och 55 minuter effektiv promenadtid under en dag. Attans vad det tar tid att gå överallt dit man ska...