På onsdagen var det bara att stressa vidare med allt på jobbet och det var fortsatt problemlösning inför mötet i Stockholm om drygt 1 vecka. Jag hade ju tinat en matlåda men när kollegorna S och F gick med på att äta sushi till lunch så lämnade jag matlådan i kylen och åkte till Väsby Sushi & Salladsbar. Jag och S valde sushi, F tycker att det här stället har den bästa salladen i Väsby så han tar alltid sallad. För övrigt hade jag aldrig träffat en kille som åt sallad förrän jag började jobba där jag jobbar nu, där är det fler av killarna som äter sallad än tvärtom. Jag och S hade en minikurs i att äta med pinnar och hon klarade det riktigt bra för att vara nybörjare och åt faktiskt hela lunchen med pinnar med bara några mindre missöden. Före sushin drack vi misosoppa, är det nite underligt hur något som smakar "ingenting" kan vara så gott? Det är ungefär som med mozzarella...
Som vanligt bad jag om min sushi i en take-away-låda eftersom jag inte kan äta upp allt på en gång och vill ha resterna som mellanmål. På eftermiddagen var det dags för behandling av naprapaten M som är jätteduktig och trevlig och jag gick därifrån som en ny människa och med några träningstips dessutom.
När jag kom hem på eftermiddagen tänkte jag sova middag en stund innan det var dags för pyssel. Jag och C hade bestämt oss för att gå hem till mamma, vi trodde det skulle ta 20-30 minuter. När jag precis slumrat till ringde P från England för att bestämma hur vi ska göra nästa helg. Vi kan inte riktigt komma fram till vad vi vill. Vi vill hänga med kommittén men vill också ha lite tid ensamma. Vill vi bo hos mig eller på hotellet där vi ska jobba? Hur mycket åka fram och tillbaka blir det egentligen? Han vill att vi bor hos mig på lördagen och går ut med mina kompisar i Väsby då, men en engelsman med stil en lördagskväll i Väsby? Nog för att han klarar allt, men jag vet inte hur jag ska klara skammen... Nu hänger det på mig hur vi ska göra och jag går egentligen hellre ut i stan på lördagen men visst vill jag att han ska träffa mina kompisar... kanske skulle jag försöka lura med dem till stan?
Vid lite drygt 18.30 gick jag ut genom dörren, smsade C och började gå hem mot henne. Runt 5 minuter senare såg jag henne komma emot oss på håll och sa till Turre att det var någon vi kände. Då började han springa i full fart mot henne, men sen halvvägs blev han osäker på om han verkligen kände personen som kom emot honom och så stannade han till. Men då ropade hon på honom på sitt speciella sätt och han satte av mot henne i full fart igen.
Vi stretade på i motvinden och gick en bit efter stora vägen för att komma till cykelvägen, men vi var fullhängda med reflexer alla tre så bilförarna tycktes se oss ordentligt. Sen gick vi och småpratade och Turre tyckte att det var väldigt spännande att inte veta vart vi var på väg. Enda gångerna han fick ha koppel förutom på stora vägen var när vi mötte någon hund, mest för att den andra hundägaren ska slippa oroa sig. Trots att han gick som han ville behövde jag knappt ge honom några direktioner alls, han hänger ju bara på, han är ett lätt jobb på det viset. Jag kan säga att det inte tog några 20-30 minuter, det tog 45 minuter, det var visst längre än jag trodde. När jag kollade upp distansen senare visade det sig vara drygt 3,7 kilometer vilket gav en knapp snitthastighet på 5 km/h, helt okey tempo utan att stressa.
När vi kom fram var vi väldigt förvånade över att vi inte var det minsta trötta, jag var däremot genomsvettig. Jag had einte kunnat bestämma om jag skulle frysa eller vara varm och bestämde mig till sist för att vara varm och valde alltså den tjocka jackan istället för den tunna. Det blåste ju nära på storm och det är nyttigare att vara för varm än för kall. Turre visade sig vara fruktansvärt skitig efter promenaden och skitade ned både mig och bordet där han satte upp tassarna så jag fick torka av det. Sen somnade han djupt i en av fåtöljerna och sov där resten av kvällen. Vi var inte så många men hade trevligt ändå, systerdottern blev väldigt besviken över att jag glömt quizzet från i måndags i min handväska som jag lämnat hemma. När det var dags att ta sig hemåt erbjöd sig L att skjutsa oss tillbaka men vi bestämde oss för att gå i alla fall. Nu tog vi en annan väg som syrran och C trodde skulle vara kortare, men när vi bara hade 1-2 kilometer kvar hem tyckte vi att vi lika väl kunde ta en omväg eftersom vi hade så mycket energi kvar. Sagt och gjort, vi tog en rejäl omväg och kom slutligen tillbaka till där vi tagit avstickaren och gick sen in på gångvägen som leder hemåt. Först stötte vi på ett rådjur och jag behövde inte ens säga till Turre att stanna hos oss fast rådjuret var precis framför oss på vägen och hoppade iväg, däremot vill han ju gärna kolla spåret lite innan man går vidare. Längre inåt vägen hittade jag en boll som jag gjorde
Turre uppmärksam på och sparkade iväg den... rätt ned i den iskalla strömma ån som går parallellt med vägen. Innan jag hunnit reagera såg jag hur Turre hoppade efter! Han simmade en bit och sen försvann han under ytan, jag och C stötte båda ut en 
förskräckt rop men strax senare kom han till ytan igen och på något underligt vis lyckades han putta upp bollen på stranden med tassarna men sen när han själv tagit sig upp råkade han putta till den så att den åkte i vattnet igen... Slutligen fick vi med gemensamma krafter övertala honom till att lämna den där, han är ju trots allt en bollgalning och ville så gärna försöka hämta den. Sen gick vi vidare hemåt och det kändes rätt bra att jag redan bestämt mig för att tvätta honom då jag kom hem för nog luktade han lite unket efter ån?
När vi kom fram var vi väldigt förvånade över att vi inte var det minsta trötta, jag var däremot genomsvettig. Jag had einte kunnat bestämma om jag skulle frysa eller vara varm och bestämde mig till sist för att vara varm och valde alltså den tjocka jackan istället för den tunna. Det blåste ju nära på storm och det är nyttigare att vara för varm än för kall. Turre visade sig vara fruktansvärt skitig efter promenaden och skitade ned både mig och bordet där han satte upp tassarna så jag fick torka av det. Sen somnade han djupt i en av fåtöljerna och sov där resten av kvällen. Vi var inte så många men hade trevligt ändå, systerdottern blev väldigt besviken över att jag glömt quizzet från i måndags i min handväska som jag lämnat hemma. När det var dags att ta sig hemåt erbjöd sig L att skjutsa oss tillbaka men vi bestämde oss för att gå i alla fall. Nu tog vi en annan väg som syrran och C trodde skulle vara kortare, men när vi bara hade 1-2 kilometer kvar hem tyckte vi att vi lika väl kunde ta en omväg eftersom vi hade så mycket energi kvar. Sagt och gjort, vi tog en rejäl omväg och kom slutligen tillbaka till där vi tagit avstickaren och gick sen in på gångvägen som leder hemåt. Först stötte vi på ett rådjur och jag behövde inte ens säga till Turre att stanna hos oss fast rådjuret var precis framför oss på vägen och hoppade iväg, däremot vill han ju gärna kolla spåret lite innan man går vidare. Längre inåt vägen hittade jag en boll som jag gjorde
Turre uppmärksam på och sparkade iväg den... rätt ned i den iskalla strömma ån som går parallellt med vägen. Innan jag hunnit reagera såg jag hur Turre hoppade efter! Han simmade en bit och sen försvann han under ytan, jag och C stötte båda ut en 
förskräckt rop men strax senare kom han till ytan igen och på något underligt vis lyckades han putta upp bollen på stranden med tassarna men sen när han själv tagit sig upp råkade han putta till den så att den åkte i vattnet igen... Slutligen fick vi med gemensamma krafter övertala honom till att lämna den där, han är ju trots allt en bollgalning och ville så gärna försöka hämta den. Sen gick vi vidare hemåt och det kändes rätt bra att jag redan bestämt mig för att tvätta honom då jag kom hem för nog luktade han lite unket efter ån?När vi lämnat av C blev det plötsligt jättetungt de sista minuterna hem och jag fick ta i som sjutton. Tänk vad mycket lättare allt blir med sällskap. Det tog 1 timme och 25 minuter att gå hem och det visade sig vara en sträcka på lite drygt 7,1 kilometer när jag kollade upp det, nu låg snitthastigheten något över 5 km/h så vi ökade takten snarare än att trappa ned.
Sen åkte Turre in i duschen direkt och tvättade från topp till tå, med massage i "hårbotten" och med hästschampo. Sen sköljde jag ur allt noga och torkade av honom. Han gillar inte att duscha trots att han älskar att bada, men något han älskar är att blir torkad med handduk. För att lyxa till det riktigt fick han blir torkad med två stycken. Men det dög inte riktigt för herrn utan så fort jag släppte ut honom från badrummet strök han sig och torkade av sig mot allt från fåtöljer, soffor och mattor till köksstolar. Sen fastnade han i positionen på bilden och jag blev helt ärligt orolig för att han fått en stroke eller nåt för han stod blickstilla så i typ 30 sekunder och bara sneglade på mig. Till slut ropade jag högt på honom och då ställde han sig upp och tittade förvånat på mig. Sen åt jag lite edamamebönor och tittade återigen på Dodgeball som sagt en av mina favoritfilmer, den är så fruktansvärt sjuk...
Turre låg hoprullad i soffan och sov djupt. Sen när vi skulle sova rullade han ihop sig mot min mage som vanligt och den här gången var det inte så bekvämt, det blev som ett våtvarmt omslag, men vad gör man med en frusen hund om inte bjuder in honom under täcket?
Turre låg hoprullad i soffan och sov djupt. Sen när vi skulle sova rullade han ihop sig mot min mage som vanligt och den här gången var det inte så bekvämt, det blev som ett våtvarmt omslag, men vad gör man med en frusen hund om inte bjuder in honom under täcket?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar