Lycka, olycka och depp

Jag vaknade på fredagen tung i huvudet, ville helst bara dra täcket över det och somna om, men jag tog mig upp och till jobbet och vädret var fantastiskt! Vårfåglarna kvittrade och solen sken och det var flera plusgrader ute. Jag körde genom pölarna och betedde mig sådär lagom barnsligt som är så skönt ibland. När jag gick från bilen och in på kontoret gick jag på iskanterna bara för att höra dem krasa under fötterna och jag log helt utan anledning. Sen strax senare får jag reda på att det varit en stor jordbävning (8,4) utanför Japans kust och att det skapat en tsunami som vällt in över Japan och dödat en massa människor. Jag gick upp i fikarummet och slog på nyheterna och bilderna på dessa vattenmassor som tar med sig, bilar, båtar och hus i en väldigt fart rätt över landet far förstås lika hårt åt det vi inte ser, människor och djur.

Jag trodde att tsunamilarm var mer eller mindre verklighet överallt numer, men tydligen kom det här väldigt plötsligt ändå. Man har vetat att det varit på väg, men inte när det skulle komma. Trots Japans höga beredskap tycks många människor ändå ha gått åt.

Eftersom jag lätt blir väldigt nere av sånt här försöker jag att inte tänka på det något mer och inbillar mig att de 18 döda de talar om är det sista vi ska höra.

På eftermiddagen hämtade jag upp syrran och vi åkte in till stan och Face, vi var inne även på Åhléns och tittade på Make Up Store och M.A.C. och jag handlade en ny matt ögonskugga så som syrran sagt och en vit penna och en ny puderborste och nagellack och överlack och så en ny foundation eftersom jag ju fått färg och inte kan använda den andra längre.

Tyvärr började vi som vanligt tjafsa när vi skulle hemåt och det gjorde min Japan-depp djupare och jag lyckades inte ta mig ur den förrän på lördagskvällen visade det sig.

Resten av kvällen försvann i en uttråkad deppning där jag varken ville sitta där jag var eller hade energi att göra något åt det.