tisdag 15 mars 2011

Äntligen ordentlig medvind!

Lördagskvällen med G och andra till trevligt sällskap hade fått mig mindre deppig och jag vaknade till en gråtrist söndag utan att det gjorde så mycket.
Jag åt frukost och tittade på "I Love You Man" och tog god tid på mig. Den är rätt söt den filmen tycker jag och jag gillar båda skådisarna. Sen packade jag gymväskan och så satte jag mig och tittade vilka pass som fanns att boka in sig på de närmaste 2 veckorna. Det visade sig finnas ett Body Balance pass redan på söndagen och jag ställde mig på väntelistan till det passet. Sen blev jag lite rastlös och satte mig i bilen och åkte till OKQ8 för att kolla om de verkligen inte hade någon ved alls. Det stod ingen ved utanför men den här gången gick jag in och tittade för säkerhets skull och kan ni tro, det stod två pallar med ved inne i butiken... Man kan ju undra hur de tänkte när de ställde den där inne, särskilt som den stått ute hela vintern. Jag köpte 6 säckar för en massa pengar (400:-) och var sen tvungen att bära ut dem en och en genom de automatiskta dörrarna som alltid öppnar lite för långsamt och sen runt alla cementfundament utanför som står där för att ingen ska kunna köra genom väggen och sen stapla det i bilen. Efter mycket om och men var jag i alla fall klar och åkte vidare mot gymmet. Det blev lite allmän förvirring när jag checkade in eftersom tjejen i receptionen trodde jag menade ett annat pass än vad jag menade och slutligen visade det sig att jag hade fått plats i passet, men hon gjorde en förvånad min när hon påpekade att passet inte var förrän om en timme... Jo, fast jag hade ju inget att göra och tänkte värma upp ordentligt före passet nu när jag hade tid. Jag bytte om och ställde mig på löpbandet och körde lite långsamt först, 5 km/h och ökade till 5,5 och sen 6, jag gick i 11 minuter. Sen tänkte jag springa nån minut och ökade till diskreta 8 km/h. När jag sprungit 1 minut insåg jag att jag lätt skulle klara 2 minuter, så jag fortsatte. När jag kommit till två tänkte jag att jag klarar nog 3 minuter, när jag kommit dit insåg jag att jag nog klarade så mycket som 5 minuter! Så det gav jag mig på och kan ni tro det, jag lyckades! Jag sprang 5 minuter i sträck! Det var inte ens ett lidande. Jag kan inte minnas när jag gjort det tidigare om jag ens gjort det. När jag fick behandling för mina sköldkörtelproblem visste jag ju att min trötthet och min frusenhet berodde på det, men att det var det som gjorde att jag kunnat träna i 2 år väldigt målmedvetet och noggrannt, 2-5 gånger i veckan utan att se några som helst framsteg, det visste jag inte. Jag har varit sjuk. Det är inte förrän nu, 6 år senare som jag inser hur sjuk jag var och det känns overkligt och häftigt att märka skillnad på både muskler och kondition efter bara 1 månads träning när man kämpat år ut och år in i motvind. Jag visste inte ens att det kunde vara såhär, jag visste inte att det var såhär andra hade det. Och om jag ska vara helt ärlig så förstår jag inte att inte fler tränar om det är såhär lätt. Dessutom skulle jag vilja ge utvalda personer en dask på kinden för att de trott att jag är lat och bekväm för att jag varit så överviktig. Nu med facit i hand kan jag med övertygelse säga att jag kämpat hårdare än någon annan jag känner till.
Jag gick en stund till för att få ned flåset och pulsen och konstaterade nöjt att återhämtningen var riktigt bra enligt vad jag känner till i alla fall. Efter att ha gått i måttligt tempo i 1 minut hade pulsen gått ned med 20 slag/min, 2 minuter totalt 35 slag. I mina öron låter det rätt bra. Någon som vet bättre?
När jag gått några minuter och druckit lite sprang jag ytterligare 2 minuter men då fick jag håll, kanske av vattnet? Men jag sprang klart de 2 minuterna i alla fall. Totalt gick/sprang jag på bandet i 30 minuter. Sen pratade jag lite med svägerskan E som precis kommit dit för att värma upp före sin PT-timme.
Sen satte jag mig för att vila en stund utanför salen där passet skulle gå, eller det trodde jag i alla fall... När vi gått över starttiden med över 5 minuter och de där inne inte ens hade börjat dra ned på temot frågade jag tjejen bredvid mig och det visade sig att jag satt och väntade utanför fel sal det vill säga fel pass.
Jag kände inte ens till att det fanns mer än en sal... oj, nu satte jag iväg mot den andra salen och kom ju förstås mitt i alltihopa. När jag tveksamt stod i meterielrummets dörr och tittade förvirrat omkring mig efter en matta var det ett par av tjejerna som pekade hjälpsamt runt hörnet av väggen, så jag grabbade tag i en matta och hängde på passet inklämd mellan en tjej och en kille längst bak i salen. Passet var Body Balance och jag hade fått för mig att jag testat det tidigare när jag fått en massa provpass, men det hade jag uppenbarligen inte. Det visade sig vara nån blandning av yoga (tror jag) och core. Det handlade mycket om balans och smidighet och man satte en del press på vissa muskler också. Det var lågintensivt men det kändes ordentligt ändå, det var rätt skönt faktiskt.
Sen åkte jag hemåt men boostat självförtroende, rätt så gott humör och dessutom ett lass ved att värma mig med.

När jag kom hem gjorde jag sån där scampipasta med gräddsås men trots att jag var väldigt hungrig fick jag bara i mig några tuggor och sen blev det till att ordna en massa matlådor av det istället. Sen körde jag en maskin tvätt medan jag tittade på "In Bruges" en riktigt bra film som jag knappt har träffat en enda människa som sett. E som spelade quiz med oss förr tipsade mig om den och sa att jag var tvungen att se den och oj vad jag är tacksam för det! Den är både rolig och fyndig men har definitivt tyngre ämnen i sig också. Jag gillar dessutom både Ralph Fiennes och Colin Farrell. Se den!
När jag skulle ställa mig i duschen insåg jag än en gång att jag hade blåmärken och rivsår på benen som jag inte har en aning om varifrån de kommer... River jag mig själv eller?
Liksom resten av veckan var jag väldigt trött och kom i säng vid 22.3o, duktig kicka.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Du är duktig du, Stella! Tänk att folk måste kommentera andras utsida hela tiden - som om inte insidan skulle vara viktig! Det enda jag oroar mig för är att det börjar bli lite för lite kvar av mina Stockholmsbekanta... /Kram Anette

Nova sa...

Nja, det finns en hel del kvar av oss faktiskt lite för mycket fortfarande ;-)
Dessutom har ingen av oss bantat själen eller hjärnan :-)