När det är så kallt som det är nu -3 och ned till -20 eller ändå kallare, då vågar jag inte lämna honom i bilen hur många täcken och jackor han än är inlindad i. Jag är rädd att han kliver ur dunjackan och sen fryser ihjäl.
Så under åren har jag försökt att komma på ett bra sätt att stänga in honom utan att han ska bli alltför stressad och jag få allt för dåligt samvete. När jag stängde in honom i badrummet var han sönderstressad och flåsade när jag släppte ut honom. När jag stängde in honom i bara huset visade det sig att han kommit på att han var liten nog att gå ut genom kattluckan. En gång när jag lämnat honom hemma med en kompis och hennes hund medan jag åkte och handlade gick han ut och mötte mig nere på vägen när jag kom tillbaka med bilen... Hon var upptagen med att montera en säng och hennes hund var gammal och skröplig, han verkade tycka att det var som att lämna honom ensam. Sen fick jag en hundgrind av syrran i födelsedagspresent ett år och de monterade till och med upp den åt mig på dörren till gästrummet. Gästrummet ligger ut mot vardagsrummet så om man behöver stänga in en hund där så ser den i alla fall vad som händer. Där stängde jag in honom och åkte iväg. När jag kom hem mötte han mig glatt i dörren... vad i?
Grinden var fortfarande stängd, jag vet fortfarande inte hur han kom ut. Den går inte att krypa under och han är för liten för att kunna hoppa över den, såvida han inte tagit sats från gästsängen och hoppat från sidan och då förtjänar han all respekt, det vore näst intill omöjligt att komma ut den vägen, desssutom borde han ha slagit sig rätt illa på hörnbordet som står med en vass hörna åt precis det håll där han måste ha landat.
Nästa steg var att köpa en bur. Jag köpte en jättesnygg blå tygbur av Agria när jag var på Globentävlingarna ett år, den kostade drygt 400:- tror jag.
Nöjd satte jag buren i hallen och kände mig trygg med tanken att han var i säkert förvar.
Till min förvåning möts jag än en gång av en glad hund i hallen då jag kommer hem...
Det visade sig att han gjort ett litet, litet hål i det mjuka gallret, det kan inte ha varit mer än 10 cm i diameter och sen hade han ålat sig ut genom det....
Ni kan ju tro att han fick sitt "smeknamn" Houdini långt innan det gick så långt...
För några månader sedan köpte jag alltså en riktig metallbur, en likadan som jag har i bilen, den har han aldrig tagit sig ur.
I Lördagskväll skulle denna bur invigas för det var ruskans kallt ute.
Jag fick putta in honom han är inte dummare än att han kan räkna ut vad som håller på att hända. Sen åkte jag iväg en stund till Olive House i Väsby, de skulle ha live band och jag skulle träffa L och T där. Jag kom inte iväg förrän vid midnatt och var inte borta längre än till strax före 3, bandet (Hound Dogs) var sådär, det var inte vår typ av musik men visst de var duktiga. Två av Europe-medlemmarna var med och spelade Mic Michaeli och Ian Haugland, de börjar bli gamla grabbarna...
När jag kom hem hade jag lite dåligt samvete för Turre som inte är van vid att vara ensam hemma, men jag var i alla fall säker på att han var i buren. Men döm om min förvåning när han återigen möter mig i dörren...
Jag kan för mitt liv inte förstå hur någon utan tummar har lyckats få upp grinden till buren. Man måste hålla ut "kläppen" medan man för haspen åt sidan, sen kan man öppna grinden.
Det borde vara omöjligt för honom att göra detta. Jag har flera gånger funderat på hur det går till med hans utbrytningar, är han bara mycket smartare och händigare än vad han ger sken av? Får han hjälp av katten? Får han hjälp av husspökena?
Ja ute var han i alla fall och kissat hade han gjort på två ställen, det blev till att torka upp helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar