Gammal kärlek rostar aldrig

8/1-2012 Jag vaknade 12.20 och gick upp direkt, bara 10 minuter senare ringde kusinen och undrade om hon kunde komma och fika, vi hade pratat om att hon kanske skulle göra det. Jag ordnade med frukost och sen åt vi frukost tillsammans, hon sin andra för dagen.

Vi pratade om lite allt möjligt och plötsligt var klockan över 15. Då gick vi ut i trädgården för att se hur den ser ut, S har lovat att titta om hon kan komma med något förslag på hur jag kan organisera trädgården, hon kan sånt. Precis då vi gått ut för att titta kom E som bor i Motala men hade varit hos sin son i Uppsala, vi hade bestämt fikadejt hos mig när hon hade vägarna förbi.
Vi tittade runt i trädgården och sen åkte S och jag fortsatte med att fika med E. Varje gång någon av dem passerade granen ramlade det en massa barr och till slut ledsnade jag totalt och bestämde mig för att kasta ut den nu när jag ändå hade sällskap.

Sagt och gjort, först placerade jag E och djuren i soffan eftersom jag inte var mycket till värdinna så fick de ta hand om henne, så hon fick det bästa av två värdar. Jag ruskade granen för att få av det mesta av de lösa barren och det blev inte mycket kvar jag jag säga. Kolla på högen som låg kvar på golvet...

Eftersom jag hade kaminen igång så kom jag och E fram till att det var bästa sättet att bli av med barren och den första skopan jag slängde in satte eld kvickt och hett men när jag uppmuntrad av hur lätt det tog eld började skopa in en massa barr så kvävde jag slutligen elden. Jag ställde luckan på glänt så att det blev ordentligt drag och sen tog det fart igen efter ett tag, men det luktade nästan som bränt hår.

Plötsligt hade jag jättebråttom och jag var tvungen att slänga ut E och åka norrut. Jag skulle ju möta Ah för middag på Dragon Gate norr om Tierp, det är c:a 12 mil dit och jag tror alltid att det är lite närmare och tar lite kortare tid så när jag väl kom fram var jag nästan 30 minuter sen men Ah var inte upprörd. Vi åt deras buffé och de var helt ovilliga att pruta trots att jag knappt kan äta nåt och sen visade det sig att det var svårt att äta överhuvudtaget för det smakade så fruktansvärt illa...Själv bygget Dragon Gate är fascinerande och stort, när man kommer in på innergården känns det som om man är i Kina, i alla fall för en som aldrig varit där på riktigt, men håll er undan från den där maten! Jag har inte träffat Ah sedan i höstas och hon är en av mina absolut bästa vänner så det var underbart att se henne igen.

Ah hade med sig en present till mig och det visade sig vara ett jättevackert armband som hon gjort själv, hon är väldigt händig. Jag var jätteimpad tills jag fick veta att hon även gjort glaspärlorna själv! Då kunde jag inte ens smälta hur man kan göra nåt så vackert! Armbandet var lite stort och jag var väldigt nyfiken så Ah erbjöd mig att vi kunde åka till hennes verkstad i Tierp och korta armbandet och hon kunde visa hur man gör pärlor, det var ett för bra erbjudande för att tacka nej till. På vägen till Tierp pratade jag först med G och sen Quiz-L i telefon, G uppdaterade mig på vad som hänt sedan sist vi pratade och L och jag pratade om att eventuellt ta en resa tillsammans över hennes 40-års dag i Mars.

Sen var vi framme vid verkstaden och jag fick ta med mig Turre in så han slapp sitta i bilen och frysa och så visade Ah mig hur man gör glaspärlor och om jag var imponerad tidigare så höll mitt huvud på att sprängas vid det här laget. Jag vill lära mig att göra pärlor!
Ah sa att hon kunde hålla en kurs för mig och sen bestämde vi att jag skulle fråga runt lite för att se om fler är intresserade och det trodde jag nog att jag skulle hitta några.
Så här snygg är man i skyddsglasögon när man gör pärlor...
Och hörrni, är inte den lilla grodan helt bedårande?
Jag var inte hemma förrän vid 23.30 ungefär men vilken härlig dag jag hade haft.

Första gången jag träffade Ah var hon en blyg, mager liten unge på 11 år som ändå var tuff nog att fråga två främmande, äldre tjejer om hon fick hjälpa dem med deras hästar. Jag tyckte att ett sånt initiativ behövde belönas så jag sa att hon kunde få komma och prova. Syrran blev sur på mig och påpekade vilken otur vi haft med yngre hästskötare och hon tyckte att det var ett slöseri med tid och kraft. Ah fick slutligen provrida båda hästarna och föll för syrrans, och där började en livslång kärlek oss emellan och mellan Ah och fjordhästar och det var syrran som drog högsta vinsten, hon fick en hängiven hästskötare/medryttare med mycket tid och en vilja av stål som matchade syrrans Ginni. När syrran var gravid med sonen några år senare tog Ah med sig Ginni hem till Bergshamra och tog hand om henne.

Vartefter Ah blev äldre blev hon förstås duktigare och från att ha varit nån som jag till viss del fick ta hand om blev hon en väldigt god vän. Vi har rest runt på tävlingar och träningar i Sverige under dessa år och en gång när vi egentligen skulle tävla SM i Skåne och min häst blev dålig, jag då åkte vi i alla fall, så det blev en liten bilsemester. Det var då jag köpte bältesskyddet i form av en flodhäst som jag fortfarande använder i bilen. Det var den helgen som vi efter att förgäves försökt tända en engångsgrill slutligen micrade en flintastek! Vi har haft mycket roligt tillsammans och har råkat ut för en hel del dramatik, det tycks som om transporten eller bilen alltid går sönder när det gått bra för oss, så då blir vi extra försiktiga och ingen av oss åker en meter med hästtransport utan att ta med en massa reflexer till både oss och hästarna. En gång tappade vi ett helt hjul på en hyrd enaxlad transport, mitt på E4:an i mörker. En annan fick vi punka, en tredje höll jag på att tappa hela axeln på mitt släp så jag fick flytta min häst till hennes släp på vägen och lämna mitt släp, när vi var på väg hem från Blekinge efter ett särskilt bra SM med fina placeringar kom vi ända till Gnesta-avfarten, men där pajade automatlådan på bilen.
Jag vet inte om hon alltid varit lugn och kapabel eller om jag och våra äventyr haft inverkan på det, men hon klarar alla underliga situationer som uppkommer i ett aktivt liv.
När jag har kört långt och blivit trött och sagt åt henne att prata med mig, då säger hon alltid: -Berätta om cyklar! Vad hon menar är showen Cyklar, som Galenskaparna och After Shave gjorde på 80-talet. Det är vår favoritshow och vi kan alla sketcherna utantill. Men efter några år blir man ju lite trött på att citera detta så när hon säger nåt sånt blir min reaktion: -Nej, inte nu igen, det är ju inget kul längre.
Men strax senare sitter vi och citerar i munnen på varandra; Var har du lärt dig att fäktas nånstans? Det har jag gjort per korrespondens...; Sluta med ditt gallimatias, du sputtas ju så det klias...
Ja, ni ser, ingen annan än vi tycks tycka att det här är så attans roligt att vi kan roa oss med det i drygt 20 år, jo, kanske Ju...
Ah har ALLTID ställt upp för mig när jag har behövt henne, hon är lojal och backar alltid upp mig, men ger mig gärna en käftsmäll när det behövs, hon är helt osentimental och rak men har ett hjärta av guld. Hon ifrågasätter allt och tvingar mig att tänka eftersom hon kräver svar på exakt vad och hur jag menar om jag påstår något. Vi har ofta skrattanfall och ett höjt ögonbryn räcker ofta för att den andra ska veta exakt vad man tänker.
Tänk vad en julmarknad kan göra skillnad i ens liv, det var på en sån som Ah kom fram och pratade med oss första gången som 11 åring... Och gammal kärlek rostar aldrig!