Det var ganska kallt men jag bylsade på mig och gick iväg, Turre tycks tycka att han dragit högsta vinsten den här veckan, tre långpromenader på lika många dagar. När jag kom fram gick jag och knackade på hos grannen till mina föräldrar för att be om ursäkt för att jag lämnat henne när hon haft inbrott i bilen. Ibland har man bara för mycket med sitt eget och hjärnan registrerar inte riktigt att någon annan kanske behöver hjälp. Visserligen pratade hon i telefon med sambon och så men det betyder ju inte att det inte finns nåt jag kan göra. Saken var i alla fall den att jag var nere och var ute och gick för att tänka på annat. Turre var bortrest så jag gick med musik i öronen och höll ett tempo. När S frågade om jag sett nåt lurt så svarade jag henne och sen bara gick jag därifrån...
Min hjärna hade stängt av precis som syftet var med promenaden, men så kan man ju inte behandla folk... Alltså gick jag och knackade på för en väldigt försenad ursäkt och hon bara fnissade och undrade om jag verkligen gått och tänkt på det så länge!
Hon tyckte inte att det fanns något att förlåta och nu känns det så mycket bättre, tur att jag gick dit för att be om ursäkt.
Sen hade vi som sagt pysselkväll och vi hade som vanligt en massa seriösa och oseriösa diskussioner, ett ämne var källkritik, ett annat böcker och vad som gör dem bra eller dåliga.
Jag målade naglarna och sen körde vi Postkodslotteriet, ett spel med elektroniskt val av frågor.
Vid 22 ungefär gick jag hemåt och jag kände då att jag stelnat till lite och att min rumpmuskel var lite ovillig att komma igång.
Jag hade glömt mössan när jag gick hemifrån så nu lånade jag en av mamma. Är det inte ironiskt att jag har så dåligt med mössor när det är jag som har stickat många av de mössor som min familj och vänner använder? Den jag lånade av mamma var det jag som stickat åt henne.
När jag gick hemåt var det -2,5 grad och det var lite kyligt att gå, men efter en stund har man ju fått upp värmen så att det går rätt bra.
Det tog mig längre tid att gå hem för jag tog vägen om Fresta och tog gångvägen hem därifrån för att slippa gå på vägen i mörkret. Det är en avvägning vilket som är farligast, att gå på vägen i mörkret (med reflexer förstås) eller att gå på en upplyst gångväg utan en människa i närheten utom eventuella våldsmän?
Nåja, jag är inte särskilt mörkrädd och jag har koll på Turre hela tiden, jag har svårt att tro att han skulle missa om någon smög på oss. Jag vet inte riktigt vad jag skulle göra åt det visserligen, men överraskad skulle jag nog inte bli i alla fall.
När jag kom hem strax före 23 så hade vi gått i totalt 1 timme och 24 minuter, ännu ett bra dagsverke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar