Man tappar all kraft när man skrattar

3/4 På torsdagen mötte jag upp med en kompis för en fika, men vi hann inte ens börja förrän han var tvungen att skynda hemåt, hans son hade gjort illa sig ordentligt i skolan och behövde hämtas upp. Strax senare hörde dock S av sig och undrade vad jag höll på med och jag gjorde ju ingenting så vi mötte upp på Leicester Square och utgick därifrån på en långpromenad. Eller lång och lång, den tog lång tid, men vi kom inte så särskilt långt... S är inte född i USA, men har bott där så länge att hon vant sig vid att inte gå, utan köra bil dit hon ska. Hon tyckte att jag gick jättefort när jag gick så sakta jag kunde för att hon skulle hänga med. Vi gick ned till Buckingham Palace och på vägen dit hittade vi nån liten marknad där S köpte ett par gamla mynt som gjorts om till manchettknappar. I samma veva blev hon mer eller mindre anklagad för stöld av några äldre damer som stod bredvid oss vid det ståndet, troligtvis för att hon har ryskt påbrå. Man kan ju tycka att ingen av oss ser särskilt skum ut, men fördomar ser ju inte sånt.
När vi kommit till Buckingham Palace hade vi gått i 1½ timme, normalt tar det runt 20 minuter att gå it om man tar en liten omväg... Vi började gå tillbaka lite mot Trafalgar Square för vid det laget började kaffet jag druckit göra sig väldigt påmint, jag var i desperat behov av en toalett. Innan jag hann kissa på mig smet vi in på ett hotell jag brukar bo på och lånade deras toalett och sen gick vi ned mot floden och gick över den. Då ringde S kompis som hon skulle möta upp och vi gick tillbaka mot rätt sida igen och gick upp på Trafalgar Square. Där sa jag till henne att man måste klättra upp på lejonen första gången man är i London och hon insisterade på att jag också skulle göra det. Sagt och gjort, jag hjälpte henne upp och sen drog hon upp mig i armarna medan jag kravlade och gapskrattade samtidigt. Vi såg så roliga ut där vi kravlade omkring att jag blev helt svag i armarna av att skratta och hon med, så det var ett under att vi lyckades bita ihop tillräckligt för att ta oss upp båda två.
Vi tog lite bilder och satt och njöt av vårvärmen en stund och sen när vi såg att det var några andra som ville upp så började vi förbereda oss att gå ned. De som ville upp var en medelålders mamma med en tonårsdotter och de såg inte ut att ha jättebråttom, de var nöjda med att skratta med och åt oss när vi försökte komma på hur vi skulle ta oss ned utan att slå ihjäl oss. Vid det laget skrattade vi igen och insåg att det var en stor risk att vi skulle ramla ned på skallen båda två. S satte sig ner och åkte på ändan en bit och så hoppade hon sista biten, jag vände mig och hängde i armarna tills jag nådde en kant där jag kunde sätta fötterna och som ett under kom vi ned båda två utan att göra oss illa alls. Sen gick vi och åt lite snabbt i China Town innan hon tog en taxi för att möta sin andra kompis.
Jag gick tillbaka till hotellet och vilade en stund. Vi hade bestämt att kanske ses senare när hon kom tillbaka mot "min" del av London, kanske vid 22.
Vid 22 smsade jag henne och frågade om hon hade kul eller om hon skulle komma tillbaka. Eftersom jag inte fick något svar så antog jag att det var så att hon hade kul så jag gick ut för att hitta något litet att äta. Tyvärr hade jag väntat för länge och såna saker som jag var sugen på, som sushi eller något annat fräscht inte gick att få tag i längre. Efter att ha gått min vanliga promenad runt Leicester Sq. Piccadilly Cirkus och Soho så gick jag tillbaka till Leicester sq. och köpte mig en pizza slice där. När jag vände mig om för att gå ser jag två personer som sitter och äter varsin pizzaslice precis där jag hade gått förbi, det var två personer som varit på samma möte som jag i Bristol. Vi hade aldrig haft tillfälle att prata med varandra men vi kände ju igen varandra. De erbjöd mig att sitta ned och det gjorde jag förstås gärna. Det var årets student på vårt möte, M, som kommer från Ryssland tror jag det är. Men hon pluggar i London och presenterade en studie hon gjort. Det var väldigt spännande, det handlade om vad ackupressur skulle kunna göra för rymdresenärer. Man tror att stimulering av fotsulorna kan minska problemet med benskörhet hos astronauter.
Killen M som var något äldre än jag och ganska mycket äldre än hon jobbar med syrgasmasker och är dessutom standup komiker så han är rätt kul.
Jag kände mig som världens lyckosammaste människa som snubblat över dem när jag strosade runt helt ensam i London. Vi hade jättekul, det är ett fantastiskt möte vi hade varit på och av någon anledning är alla deltagare alltid helt underbara människor! Jag har träffat flera riktiga vänner över hela världen som jag umgås med privat. Det är förvisso sant för hela branschen när jag tänker efter...
Vi hade i alla fall jättetrevligt och det kändes som om vi kände varandra för att vi känner samma folk och sen dök även S upp. När de stängde cafét vi satt på så gick vi mot Soho för att hitta en öppen pub och det är svårt efter 1 i London. Det finns öppna nattklubbar och gaybarer. men vi ville inte in på en nattklubb, vi ville ju bara snacka och man är inte särskilt välkommen in på gayklubbar i London om man är straight. Det slutade med att en Londonguide tog oss till en pub han trodde skulle falla oss i smaken. Vi kände att det nog inte stämde och när det visade sig att de dessutom tog inträde £ 10 per person då tackade vi nej. Till slut prutade de så pass att vi fick betala £ 10 för alla fyra och då sa jag att jag kunde betala det så att vi hade någonstans att ta vägen.
Det var ett fruktansvärt ställe! I en skitig, ful källare, med jättekonstigt klientel... Vi var de enda som hade lite stil och vi fick oss en utskällning för att vi flyttade en soffa lite för att komma närmare varandra så att vi kunde prata i den höga musiken.
Vi gav upp efter en drink och gick därifrån och då var klockan så pass mycket att vi gick hem till vårt.