Jag har en förmåga att skada mig själv. Jag får oerhört lätt blåmärken och vet allt som oftast inte alls när jag fick dem eller vad som orsakade dem.Mina ben är nästan alltid helt fläckiga av blåmärken och så har det varit sedan jag var liten. Men på den tiden visste jag precis varifrån vart och ett av dem kom. Det där var när jag cyklade, det där när jag snubblade osv...
Men på den tiden var jag gnälligare, nu märker jag inte ens när jag gör illa mig.
Smalbenen har jag slagit i så många gånger när jag gått eller ridit i skogen att jag har permanenta blåmärken/fläckar på dem. Jag tror att det är en typ av överben som vi hästmänniskor säger, det vill säga en broskpåbyggnad som kroppen gör för att skydda ett skadat ben. Fast det är klart, en del av dem är mer gropar än bulor, så jag vet inte vad det är egentligen. Kanske går det att "lasra" bort?
Nu när jag har hållt på med ved, vedskjul, slagits med taggbuskar, sågar och golv, ja då kan ni kanske gissa hur jag ser ut?
Knäna är ömma och röda efter allt sittande på knä, blåmärken har jag överallt och händerna är mer trasiga än hela kan jag lova.
Om ni tittar närmare på bilden på min hand så kan ni se att jag har ringat in skadorna på vänsterhanden, bara ett av dessa sår vet jag var det kommer ifrån. Det var igår då jag skulle såga ett dörrfoder, då skar jag mig rätt illa på baksidan(!) av sågen. Oj, jäklar vad blodet sprutade, men envis som jag är ville jag ju såga klart fodret innan jag tog hand om såret, annars skulle jag ju vara tvungen att gå ned på mina onda knän igen...
Andra handen ser inte riktigt lika illa ut, men inte långt ifrån.
Peppar, peppar så brukar det vara såna här småskavanker jag samlar på mig, de stora är jag mer rädd för och därför är jag mer försiktig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar