Snubbla inte på mattkanten

12/11 På tisdagen fortsatte jobbstressen med möten och grejer. Vissa saker är ganska komplicerade, särskilt när det är första gången man ska göra något liknande. En sak är en riskbedömning enligt vissa specifikationer. Det handlar om att i stort sett förutsäga vad som kan hända innan det händer.
Låt oss säga att jag ska sälja en matta, då ska en av riskanalyserna visa på risken för att man snubblar på kanten av den. Det kan låta larvigt eller simpelt, men sanningen är ju att Murphy's Law säger att om något kan gå åt pipsvängen, så gör det det...
Det vet vi ju alla, särskilt vi som håller på med djur, att saker som man trodde var helt osannolika att skada sig på till och med kan orsaka ett djurs död. Vi människor är inte mycket bättre och ju fler risker man är medveten om, ju större chans att minska dem eller undvika de situationerna.

Dagar då allt går åt helvete

27/3 På tisdagen åkte jag från jobbet vid lunch för att handla på Axfood. Det hade påpekats ett tag att alla Wasa sandwich och sånt var slut...
Det var inte så farligt mycket trafik när jag kom till Solna och det gick ganska smärtfritt att åka dit. Jag handlade till jobbet och så hittade jag lite till mig själv också. Som 500 g skivad torkad skinka för 39.90 + moms... Fiskfilé för 29.90 / kg exkl. moms osv.
Nåt som inte var särskilt billigt var torkade trattkantareller! Jag insåg plötsligt att det är för att skydda mina torkade trattkantareller som jag har larm i huset... de är det värdefullaste i mitt hus tror jag. Jag har troligtvis ett par kilo i alla fall.
På vägen hem stannade jag på Ica Format för att lämna tillbaka fransyskan jag köpt där på söndagen. Den skulle ha kostat 89:- / kg, de tog 1230:- / kg och det såg jag redan då jag packat ned mina varor, men jag hade lagt köttet längst ned och orkade inte plocka upp allt. När jag kom hem insåg jag att jag betalat överpris för något som gått ut dagen innan  jag köpte det... Jag reklamerade och fick inte bara pengarna tillbaka utan faktiskt dubbla, så istället för 160:- fick jag 320:-. Då tycker jag att jag fått plåster på såren för allt besvär det för med sig.
När jag kom hem lät jag jobbets varor stå kvar i bilen till nästa dag, mitt eget packade jag upp och sen gick jag ut för att testa nya motorsågskedjan.
Hoppsan, jag hade visst vänt den fel... gör om, gör rätt. Sådär ja, det fungerade bättre än jag vågat hoppas, det var som att skära i smör med en varm kniv. Men efter bara en eller två små stockar/grenar så började sågen låta konstigt som om något låg löst och skavde mot den. Det lät inte alls bra så jag stannade sågen och lyfte av kåpan. Det sitter nån typ av fjäder där innanför, det är troligtvis den som driver sågen och den var av... Det är då lagen om alltings jävlighet, när jag äntligen får tag i svärd och kedja som passar så pajar nåt annat och det känns som om det lär vara ännu svårare att hitta den typen av reservdelar till en såg som ingen tycks känna igen... Jag vet inte ens var jag ska börja leta.
Sur och besviken bestämde jag mig för att såga lite tunnare grenar för hand istället och jag slet med att flytta de större stockarna för att komma åt slanorna under. Jag sågade ett par och när jag envist drog i en slana för att få loss den så gav den plötsligt med sig och när jag tog ett steg bakåt för att återfå balansen så stoppades min häl av en av stockarna jag varit tvungen att flytta på tidigare och jag föll handlöst bakåt. Eller handlöst och handlöst... jag tog ju till viss del emot mig med vänsterhanden och hörde ett högt knäpp/knak från handleden och var ganska säker på att jag brutit den. Efter att ha svurit några ramsor och försiktigt rört handleden, fingrar och arm så insåg jag att det nog gått bättre än befarat och handleden var nog inte ens vrickad faktiskt, men ont gör den ju fortfarande, men vad som hänt vet jag inte. Mycket ved blev det ju inte sågat och hugget men ett par dagars konsumtion är det nog i alla fall.
Men en hand plockade jag undan sågar, handskar och bensindunkar och undrade i mitt stilla sinne hur mycket nytta jag skulle kunna göra de närmaste veckorna, allt som behöver göras kräver två fungerande händer och armar för att inte tala om ben förresten. Men blåmärken har ju aldrig varit ett problem då det gäller rörelseförmåga och det var ju tur det, för efter helgens jobb var större del av benen blå än det som var normalfärgat, vilket förvisso är halv vitblå efter en vinter.
Ännu surare blev jag förstås när jag insåg att mina nya arbetsbyxor gått sönder på insidan av låret, i sömmen då jag fallit. Jag är så trött på att reklamera grejer, det känns som om en mycket stor del av min fritid går åt att orda upp efter andras misstag.
Jag gick in och ringde mamma och pappa och bjöd in dem till middag på onsdagen och sen gjorde jag en sallad och ställde in i kylskåpet.
Senare städade jag skafferiet och medicinskåpet men det blev inte mycket er plats eller ordning i alla fall, det finns för lite plats och för mycket grejer helt enkelt.

Blodbad och ömma knän

Jag har en förmåga att skada mig själv. Jag får oerhört lätt blåmärken och vet allt som oftast inte alls när jag fick dem eller vad som orsakade dem.

Mina ben är nästan alltid helt fläckiga av blåmärken och så har det varit sedan jag var liten. Men på den tiden visste jag precis varifrån vart och ett av dem kom. Det där var när jag cyklade, det där när jag snubblade osv...

Men på den tiden var jag gnälligare, nu märker jag inte ens när jag gör illa mig.

Smalbenen har jag slagit i så många gånger när jag gått eller ridit i skogen att jag har permanenta blåmärken/fläckar på dem. Jag tror att det är en typ av överben som vi hästmänniskor säger, det vill säga en broskpåbyggnad som kroppen gör för att skydda ett skadat ben. Fast det är klart, en del av dem är mer gropar än bulor, så jag vet inte vad det är egentligen. Kanske går det att "lasra" bort?

Nu när jag har hållt på med ved, vedskjul, slagits med taggbuskar, sågar och golv, ja då kan ni kanske gissa hur jag ser ut?

Knäna är ömma och röda efter allt sittande på knä, blåmärken har jag överallt och händerna är mer trasiga än hela kan jag lova.

Om ni tittar närmare på bilden på min hand så kan ni se att jag har ringat in skadorna på vänsterhanden, bara ett av dessa sår vet jag var det kommer ifrån. Det var igår då jag skulle såga ett dörrfoder, då skar jag mig rätt illa på baksidan(!) av sågen. Oj, jäklar vad blodet sprutade, men envis som jag är ville jag ju såga klart fodret innan jag tog hand om såret, annars skulle jag ju vara tvungen att gå ned på mina onda knän igen...

Andra handen ser inte riktigt lika illa ut, men inte långt ifrån.

Peppar, peppar så brukar det vara såna här småskavanker jag samlar på mig, de stora är jag mer rädd för och därför är jag mer försiktig.