Hur man chockar hästar

15/11 På torsdagen gick jobbet i full fart med möten och grejer och sen var dagen plötsligt slut.
Jag åkte hem och bytte om kvickt och så åkte jag till stallet för att rida en liten stund.
Jag hade gått upp till volten för att tända, hade bytt ett par ord med I och C och hämtade sadeln i sadelkammaren. Precis när jag kommer in i stallet igen bärandes på sadeln så ringer det i min ficka. Det tog ett tag att gräva fram telefonen och svara och hästarna tittade på mig med stora förvånade ögon alla tre! Jag har ju nämligen min gudsons skratt som ringsignal på telefonen, jag spelade in det när han var 9-10 år gammal och det är en ringsignal jag använt väldigt länge. Med ett skratt som ringsignal blir man inte alls lika stressad när det ringer!
Men som sagt, hästarna såg väldigt förvånade ut och jag kunde inte låta bli att skratta lite. Man blir ofta mer avslappnad och glad bara av att komma in i stallet, det fungerade den här gången också. Jag kan inte säga att jag tycker att det är kul att rida, jag har kanske gjort det för mycket genom åren...?
Men det är avslappnande och lugnande och det tömmer hjärnan på onödiga tankar och stress. Att rida ut i skogen känns bättre än att rida på volten för då är det samma typ av terapi som en promenad. Men nu var det ju mörkt och kallt och allt och det var volten som gällde. Jag kämpade för att få tiden att gå när jag red och ändå lyckades jag inte komma upp i mer än 32 minuter ridning. Men Venar skötte sig bra och var lite trött och svettig när vi var klara, jag är ju tyngre än hans andra ryttare och kräver kanske helt andra saker? Han är oerhört mörkrädd och han såg spöken överallt, jag såg bara ett, ser ni det på bilden?
Det är den svarta stallkatten som satt och balanserade på en av staketstolparna, där satt han i alla fall i 10 minuter, kan inte ha varit bekvämt alls...
I posten fick jag två biljetter till Globen Horse Show som vännen H skickat från Linköping, som en present alltså! Är det inte jättegulligt?
När jag efter stallet åkte för att möta upp J för en långpromenad så frågade jag om hon ville med och det ville hon, så nu har jag sällskap också!
Vi gick runt hela centrala Väsby så det blev nog 5-6 kilometer, men det känns ju som om man gått mycket längre när man täckt så mycket mark, det blev "bara" 1 timme och 10 minuter.
Innan vi åkte från Rondellens köpcentrum gick vi in och köpte en gurka för de enda pengarna vi hade med, J's 20:a. Jag kan inte äta ostmacka utan gurkskivor på.
När jag körde hemåt med J i sin bil bakom mig så började jag bli hungrig, det hade hållt sig undan under ridningen och promenaden men nu började det verkligen svida av hunger i magen. Men när vi kom hem till mig kunde jag ju ta en macka och hembakat bröd med gott samvete efter ridning och promenad.
Vi fikade och hade det mysigt med tända ljus och strax efter 21 åkte J hemåt och jag var supertrött och kunde knappt hålla mig vaken. Men L skulle ringa efter 22 så jag tvingade mig att vara vaken. Sen pratade vi till strax före 23 och sen gick jag faktiskt och lade mig! Det ni!
Jag somnade nästan, jag låg liksom i dvala. Slutligen tog jag en insomningstablett och sen sov jag bättre än jag gjort på 2-3 veckor.
Min kollega sa redan för ett par veckor sedan att jag skulle prova att promenera på kvällen för att bättra på sömnen och jag visste redan då att han hade rätt, men när man är så frusen som jag är det svårt att motivera sig till att gå ut i blötan, mörkret och kylan...