Världen är liten

När jag skickade ett grattis-sms till S på eftermiddagen undrade hon om jag ville komma på kalas på kvällen och för en gångs skull var jag varken upptagen eller för trött för att göra det. Jag frågade om Turre kunde följa med eftersom jag fick tanken att jag kunde slå tre flugor i en smäll, motionera, gratta och promenera med hunden. Jag åkte hem från jobbet och bytte kläder och panikvattnade lobelian som plötsligt blivit döende under natten och sedan gick jag och Turre hemifrån. Vi hade inte kommit långt när vi upptäckte att Judas kom släntrande efter oss. Sen gick vi in i skogen och Judas hängde på ända tills vi kommit till grannstallets hagar genom skogen men sen försvann han. Jag antar att han kan varenda stig i den där skogen och han insåg nog att vi var på väg bort någonstans. Det tog ett tag att hitta stigen under kraftledningen eftersom man måste gå runt både fårhagar och hästhagar nu för tiden, sist jag red där såg det helt annorlunda ut och nu är det dessutom urgallrat ordentligt i skogen där. Visserligen var det allt annat än gallrat precis där jag bestämde mig för att ta mig genom skogen åt det håll jag gissade att kraftledningen låg. Men mycket riktigt, jag hade gissat helt rätt då jag valde att gå av spåret och gå rätt genom skogen. Det var det bästa stället att komma igenom och vi gick rätt på stigen på första försöket. Sen gick vi på denna stig som blivit avsevärt mindre sedan jag brukade rida där, det tycks inte vara så många som gör det längre även om vi såg både spår och hästbajs, men inte så många.
Sen sprang jag en bit när jag kom ut på den stora grusvägen som leder till området där S bor. Jag sprang i 3 minuter och kände mig döende, jag hann visserligen en bra bit men jag fattar inte varför jag var så trött efter bara 3 minuter. Ju säger att man springer fortare ute och att det är därför man orkar mindre, men det kändes inte som om jag sprang fort alls. Turre bara kikade över axeln när han hörde att mina steg blev snabbare och så ökade han farten lite. Jag var rädd att han skulle bli jätteglad och vara i vägen för mig men han skötte sig jättebra. Jag har aldrig haft astma men det kändes som om jag inte fick luft riktigt, kanske är det det som är skillnaden mellan bandet och ute, pollen? Sista biten plockade jag en fin sommarbukett till S, vi är inte så mycket för maffiga presenter.
När vi kom till S var bara hon och kompisen M där och det gick väldigt bra med Turre, han bara nosade på M och sen var det inget mer med det. När S brorsa med sambo och S mamma kom morrade han en del men skötte sig bra sen. Han kikade överallt och sen när vi åt så låg han snällt under bordet. Maten var fantastiskt god och jag kunde inte sluta tjata om det. Vi fick kycklingfiléer som S hade kryddat med färska örter och citron inuti och de smakade jättemycket, var saftiga och serverades med sås, frästa grönsaker, färsk postatis och sallad. Sen efter maten fick vi dessutom en både vacker och god tårta. Innan jag tackade för mig var jag fräck nog att be om en matlåda, det var ju så gott och det var en massa över. Det hade regnat ganska ordentligt medan vi var där, men när vi skulle hem igen hade det slutat.
Sen gick vi hemåt en kortare väg, den andra ridvägen som är lite större. Jag hoppades på att möta syrran där, hon säger att hon är ute på kvällarna när det är svalare. Men jag sprang ett par minuter till och gick en bit och sen var jag framme vid stallet där svågerns bil stod men ingen var där. Då ringde jag men fick inget svar, strax senare kommer de travandes ned för backen mot stallet och svågern ropar, om du ska med får du hoppa på i farten, vi håller på med tidtagning... Jag gick framåt och när de kom förbi räckte jag svågern min påse med matlådan och svingade mig upp, Turre såg lite förvånad ut men jag sa till honom att hänga på och det gjorde han förstås. Strax senare travade vi förbi L som var ute med hunden och vi vinkade och fortsatte. Efter en stund var både Turre och Venar trötta, Turre var dessutom helt dammig av att springa efter vagnen, men vi fortsatte en stund till och sen släppte syrran av mig där ridstigen är som närmast mitt hus och sen gick jag och Turre sista biten. Det är visserligen en liten omväg, men det var ju kul att åka med Venar en bit. Precis när vi kommit hem började det regna igen, vi hade precis klarat oss.
Sen kunde jag med gott samvete sitta och titta klart på säsong 5 av Bones, den sista som kommit ut än så länge. Det blir jobbigt att vänta på nästa, det tar säkert minst ett åt till, kanske två.