I'm fabulous!

På jobbet åt jag lunch med mamma, pappa, brorsan och två kollegor, det var en bra lunch. Maten var bra och vi pratade om en hel del bra grejer. Jag fick prova brorsans telefon, han är ansvarig för våra jobbtelefoner och den verkade rätt så logisk och nu ska han beställa en sån till mig. Min telefon provade jag nu att sätta igång på morgonen och den fungerade faktiskt, men se hur den ser ut! Det är svårt att smsa och att läsa sms, det är till och med lite svårt att ringa, man ser ju inte numrena ordentligt. Jag fick starta om telefonen med lite mellanrum men det blev mer och mer sällan. Den stängde av sig nämligen, dessutom drog den ur batteriet, men sen fungerade den igen. Dessutom frågade jag mina två kollegor om fallskärmshoppning, de har båda två provat att hoppa vid varsitt tillfälle. Vad de hade att säga gjorde att allt kändes MYCKET bättre! Vad jag är rädd för är ju inte att utrustningen inte ska fungera, nej, jag är rädd för hur jag ska reagera och hur rädd jag kommer att bli. Jag vill inte ha den där känslan av att falla, det där hisnandet...
De var helt överrens om att man inte ens känner att man faller! Det blåser en massa sa de, men enda sättet att märka att du faller är att titta upp på planet, annars känns det mest som om du flyger. När jag senare på eftermiddagen ringde runt till våra pensionärer för att bjuda in dem till vår "vårlunch" pratade jag med B och hon har ju hoppat en gång och var eld och lågor när hon beskrev hur häftigt det var. Inte heller hon tycker att det känns som om man faller. Ni kan inte fatta vilken skillnad det här har gjort för mig. Nervös och rädd är jag förstås fortfarande och det är ju svårt att veta om jag kommer banga eller inte, men det känns i alla fall mycket bättre!

På kvällen var det dags för quiz, den här gången ett hopplock av våra tidigare och nuvarande lag eftersom B och L var upptagna på en spelning, så E och J var med istället. Vi saknade visserligen killarna, men E och J är både trevliga och smarta så vi lyckades sno till oss en 2:a plats. Vi hade däremot förlorat med bara ett poäng och hade ändrat 2-3 frågor från rätt till fel svar eftersom jag blev nedröstad... för en gång skulle kunde jag gå och känna mig lite smart.
Jag hade min nya H & M klänning på mig och det var möjligtvis lite överklätt menjag ville så gärna ha den och jag fick flera kommentarer om att jag var fin, P ville till och med veta exakt var jag köpt den, hon ville ha en likadan. Det är ju höjden av komplimang, eller hur? Annars är väl gaykompisarna en singeltjejs bästa vänner. De kan ge komplimanger utan att det kan feltolkas och de är mer klarsynta eftersom de inte är avundsjuka heller. Av C fick jag höra: -You look fabulous! och det kändes så trevligt Sex and the city/Simon och Tomas och så vidare, jag kände mig lite extra glamorös då.
Här kommer en dålig bild på klänningarna och toppen jag köpte, jag älskar att ha klänning men känner mig nästan alltid överklädd när jag har det, bara för att det är en känning. Jag tycker att andra kommer undan med vad som helst när det gäller klänningar så jag tror att det bara är en psykisk hang-up och att jag ska försöka strunta i det, så jag över på det.
Jag är nervös för klädkoden på bröllopet på lördag, enligt etikettguider på nätet ska kvinnor ha klänning om det står mörk kostym, men den ska inte vara axelbar eller golvlång... På andra ställen står det att om bröllopet har fler än 20 gäster så får man ha lång klänning... Jag vet inte vad jag ska tro. Dessutom är det just nu väldigt inne med långa klänningar och det finns inget mitt emellan, det är antingen tonårskorta klänningar som går ungefär ned på halva låret, eller hellånga klänningar. I mitt fall känns det ganska självklart att välja det senare alternativet, jag vill ju inte skrämma bröllopsgästerna, eller för all del brudparet, dessutom verkar det vara mer fel med för kort klänning enligt etikett. Dessutom undrar jag nu om jag har en för glamorös klänning eller om det är mina hang-ups som spökar...
Jag skulle behöva hitta mina smycken också om jag ska kunna ha nåt passande till den här klänningen. Jag brukar säga att den inbrottstjuv som dristar sig att försöka stjäla mina smycken nog får leta ett bra tag, inte ens jag vet var de är. Annars har jag rätt bra koll på de flesta av mina ägodelar, men jag har faktiskt ingen aning.
Turre hostar igen, snörvlat har han ju gjort i 2½ år och de kan inte komma på vad som är felet trots att de gjort alla möjliga tester på honom. Kan det ha blivit värre av pollen? Själv är jag rätt trött och matt, jag har aldrig märkt av pollen, men det kanske är en reaktion mot det som bara visar sig som trötthet?