måndag 19 juli 2010

Skakande plan och vita knogar

Efter bara ett par timmars sömn pressade vi slutligen in det sista bagaget i de sprängfyllda väskorna. Själv hade jag ju köpt klänningar, short och skor och dessutom en kaffemixer och en stor burk kaffe. Att allt gick ned i väskan var helt otippat egentligen. Som tur var vägde Ps väska mycket mindre än min och eftersom vi checkade in tillsammans lade de ihop vikten på väskorna och vi hamnade under 40 kg som var gränsen för oss tillsammans.

P stannade utanför med sin pappa och jag gick igenom säkerhetskontrollen för att handla lite före avfärd. Hittade slutligen ett mjukisfår till mamma i den lilla butiken innan jag gav upp. Jag ger alltid mamma ett mjukisdjur när jag åker någonstans. Hon har två hyllor i en bokhylla helt proppfull med såna nu. Plötsligt började boardingen och jag ringde P som fick skynda sig igenom säkerhetskontrollen. Men med tanke på hur noga de är så gick det ju rätt fort i alla fall.
Väl i luften och med P's hand i ett fast grepp lyssnade vi på den roliga, danska chefs-stewarden Carsten när han gav oss lite information om flighten. Bland annat att vi vägde 3-4 kg mindre än passagerarna som åkt ned med samma plan.
De var riktigt hoppigt och P hade det jobbigt, turbulensen är det hon tycker är värst med flygning. Sen när det var runt 45 minuter kvar av flygningen började kaptenen att tala. Han sa att vi kanske hade lagt märke till att kabinpersonalen hade börjat springa fram och tillbaka i gångarna? Nej, det hade vi inte tänkt på faktiskt... I vilket fall som helst så berodde det på att en passagerare blivit svårt sjuk under flygningen, att vi skulle skynda oss till Arlanda och gå före i landningskön. När vi landat skulle en ambulans stå och vänta på oss vid gaten och det var viktigt att alla förblev sittande tills den sjuka passageraren hämtats av ambulanspersonalen.
Sen blev det rena berg och dalbanan... Istället för att göra den vanliga stora svängen mot landningsbanan och gå ned lite emellan svängarna, så gick han ned samtidigt som han gjorde en mycket mindre och kraftigare sväng. Jag litar på att folk är bra på sina jobb, så jag antog att han visste vad han gjorde, men denna skarpa sväng, dykningen och den för dagen ganska ordentliga turbulensen gjorde att det var väldigt obehagligt. Då hör till saken att jag inte är speciellt flygrädd och dessutom väldigt flygvan. för P var det värre. Hon klamrade sig fast vid mig och kanske den grekiska damen bredvid på andra sidan också, medan vi försökte prata lugnt med henne och förklara varför det hoppade och for så pass. Jag tycker att hon skötte sig bra. Visserligen svor hon och ropade på mamma, men hon satt stilla och skötte sig utmärkt.
När vi väl kom ned så stadgade kapten upp planet i sista sekund innan hjulen tog i marken och sen tvärbromsade han och körde in på närmsta sidoväg och in till närmsta gate. Där slog kabinpersonalen upp dörrarna omedelbart och man kunde visserligen höra passagerarna knäppa av sig bältena, men inte en enda rörde sig ur fläcken förrän ambulanspersonalen hämtat den unga mannen och kapten sa att det var dags att kliva av. Imponerande ändå att så många människor kan hålla sig i skinnet med tanke på hur det brukar se ut när man landar.
P gissade att det kanske var blindtarmen som var problemet för killen som såg ut att vraa runt 18 år. En annan teori är att han fått leversvikt eller nåt för att han druckit för mycket på semestern.

När vi landat fick vi väskorna nästan direkt och Ps mamma och syster hämtade oss och skjutsade mig hem. Vi satt en stund på verandan och fikade och sen åkte de hem och jag åkte och hämtade hunden och handlade lite edamame, det har jag saknat.
Senare på kvällen träffade jag L och T och lite andra bekanskaper, först på Ullis och sen gick vi vidare till Hästen. Det var trevligt att träffa dem igen. Dessutom sålde jag ett av armbanden jag gjorde i grekland till en bekant till dem. Hon betalade 50:- och det täckte nog i alla fall pärlorna på det. Dessutom var det det armband som kostat mig mest att göra, men som jag gillade minst. Så det är ju kul om någon får glädje av det.

Inga kommentarer: