Snökaos och människans natur

Ja torsdagskvällen förflöt ju i ett snötöcken och fredagen började på samma sätt. Jag har inte alls långt till jobbet och normalt tar det ungefär 5 minuter från dörr till dörr, på fredagen tog den runt 50 minuter... Först var jag ju tvungen att skotta mig fram till bilen och sen gräva fram den, men sen var jag också tvungen att skotta mig ned till vägen. Det hade kommit runt 40 centimeter snö på knappt ett dygn och så mycket snö har vi nog inte fått på en och samma gång tidigare. Det blev förstås svårt för snöröjarna att hinna med allt, det kom ju så mycket på en gång och det var ju så panik att få undan snön överallt också. Så allt detta innebar förstås att det var en väldig massa snö i vägen när jag skulle ta mig till jobbet på fredagmorgonen. Normalt tar det mig ungefär 5 minuter från dörr till dörr på morgonen när jag ska till jobbet. Nu fick jag först skotta mig fram till bilen och sen gräva fram den ur ett runt 40 cm djupt snölager och sen var jag dessutom tvungen att skotta mig ned till vägen. När jag väl kom iväg såg jag väldigt dåligt trots att jag gjort rent rutorna, det blir ju såna där blöta ränder och dessutom var det väldigt ljust och det är ju väldigt svårt att se konturer i snön under såna förutsättningar, så när jag var tvungen att svänga runt första hörnan och saktade ned lite så satt jag plötsligt fast i djupsnön på vägen. Men se där kom en kille promenerandes bakom min bil och satte igång att putta, efter en stund gastade han att jag skulle hålla till vänster och då öppnade jag dörren och insåg att jag försökt ta mig fram bredvid de andras uppkörda spår. Så kan det gå när man inte ser ordentligt. Sen fick han snart frat på min bil och ja ropade över axeln genom den öppna dörren och frågade om han ville ha skjuts någonstans. Jag vet inte säkert om han kände för att promenera eller att han inte tordes åka med mig som tydligen inte ens kan se ett par hjulspår i vägen.
Jag rullade i alla fall vidare och ett par hundra meter senare får jag plötsligt möte...
Vad gör man när man plötsligt får möte på en väg som under natten blivit enfilig?
Jag insåg att jag skulle bli stående där om jag väjde och hade en liten våg av ångest, men när vi tittat på varandra i stum överläggning väjde han, jag vinkade och körde vidare och såg snart den stora vägen, stora lycka.
Men hoppsan, där stod det visst en lastbil med släp i vägen precis vid utfarten.
När chauffören såg mig hoppade han ur lastbilen och gick de 100 meterna till där jag stod, sen visade han mig en lapp med en adress och ett företagsnamn på. Jodå, sa jag, det ligger härinne, men du bör nog vänta ett par timmar tills de plogar, de kommer aldrig att ta dig fram och tillbaka innan dess. Okey, säger han på knackig engelska, det står Tjeckien på hans bil, han tycks förstå allt jag säger, men har svårare att svara. Jag undrar om han tänker backa ut så att jag kan passera och han nickar. Sen backar han tills släpet står ute på stora vägen men själva lastbilen står inne på vår väg fortfarande, sen blinkar han till mig. Jag antar att han har koll på att jag kommer förbi så jag och killen i bilen bakom mig kryper fram och kommer mycket riktigt förbi hans lastbil och kan försiktigt ta oss ut på stora vägen. Ute på stora vägen passerar folk hans släp en i taget och ingen blir sur, jag blir alltid lite extra varm i snöstormar, det värmer ju rätt gott att folk är så tålmodiga med varandra. Kanske är det fler än jag som tycker att "naturkatastrofer" är rätt spännande så länge ingen skadas av dem? Jag kom i alla fall till jobbet, men det tog mig 50 minuter istället för 5 från dörr till dörr. Jag jobbade och fixade och framåt eftermiddagen smsade jag med grannen M som är mammaledig på dagarna och hon höll mig informerad om snöläget hemma. Jag fick ett mms på barnen och hunden i varsitt djupt hjulspår på vägen, nja, jag väntade en stund med att åka hem. Sen kom ännu ett sms, enligt någon annan granne var det nu en lastbil som blockerade vägen in till oss. Jag väntade ett tag till och strax efter 14 åkte jag hemåt då M sett att det kommit bilar in i området.
När jag svängde in på vår väg stod det en kille vid vägkanten och tittade på mig men utan att försöka kommunicera, så jag åkte vidare. När jag kom till den konstiga svängen på vår väg så stod det en lasbil med släp på tvären där, halvvägs ned i diket och bakom den stod en mindre lastbil. Undra om den stora som stod på tvären var den jag mötte på morgonen?
Mot alla odds lyckades jag vända på den smala vägen så att jag slapp backa flera hundra meter och när jag kom ut mot den stora vägen igen så stannade jag och pratade med killen som stått där när jag åkte in. När jag frågade vart han var på väg tog han sig nervöst med händerna i ansiktet: -Det här är så sjukt så du inte kommer att tro det, sa han.
Hans bil hade stått på rätt sida av hindret och en annan killes bil på fel sida, den andra killen hade jättebråttom till ett möte så den här killen erbjöd sig att byta bil med honom för ett par timmar. Den andra killen hade tagit bilen och åkt och skulle vara tillbaka klockan 14.
Men som den här killen sa: "-Jag är så förbaskat naiv och godtrogen, jag tror att alla är lika ärliga som jag. Jag har inte hans namn, nummer eller adress och nu är han drygt en halvtimme sen och min bil är dyrare än hans. Hur vet jag om han tänker komma tillbaka?,,
Jag ville så gärna hjälpa honom men vad kunde väl jag göra?
Det slutade med att han hjälpte mig istället, han körde före mig och visade var cykelvägen som går till vårt område börjar och så körde han med dit. Jag var först lite tveksam till att köra cykelvägen, men på vägen in där mötte vi 5 bilar bland annat brevbäraren. Ja, vad ska man göra för att ta sig hem annars? Den var ju plogad och fin och det är ju inte direkt någon ute och går och cyklar i den kylan och vi körde ju försiktigt.
När vi kommer ut på andra sidan parkerar jag bilen och bjuder min stackars guide på en cigg och sen räcker jag honom mitt visitkort och säger att han kan höra av sig om det blir problem med bilen. -Vad skulle du kunna göra åt det säger han?
Ja, säger jag, jag kan i alla fall vara en vän för dig i det.
Okey säger han och ger mig sitt kort, han visade sig vara Belgare.
Medan vi står där ser vi en stackars flygvärdinna i kort kjol, högklackat och slpandes på två tunga resväskor komma slitandes från backen där lastbilarna stod. Hon hade kommit direkt från Karribien och fått en riktig snö och köld chock och dessutom inte kunnat ta taxin hela vägen hem utan började släpa sina väskor förbi lastbilarna och hade ju ytterligare runt en kilometer kvar i lössnön. Hur hon ens tog sig förbi lastbilarna är fortfarande en gåta för mig.
Min nya vän sprang och mötte henne och hjälpte henne med väskorna till min bil och sen langade vi in allt i baksätet och så körde jag hem henne, jag skulle ju ändå åt det hållet.

Strax senare stod jag på rad med grannen J's bil och hans svärmors bil utanför våra uppfarter, han som plogat vår lilla snutt av vägen hade helt klart stjälpt mer än hjälpt, framför M och J's uppfart låg det nu en lång, bred och rätt hög vall, dessutom i längdriktningen, så man var ju tvungen att ta bort allt. Det var rätt mycket framför min uppfart också, men inte lika kompakt och långt. J åkte för att lirka med snöröjaren men fick veta av en annan granne att det inte var någon id'e, så han åkte till en annan granne och undrade om han kunde hjälpa oss med sin fyrhjuling med plog. Han lovade att göra det så fort han meckat klart den. Alltså stod jag och J och skottade våra uppfarter sida vid sida en stund tills jag till J's förtret var klar ganska snabbt. Jag fick nästan dåligt samvete över att gå in i värmen och lämna honom därute, men vid det laget var mina händer nästan helt värdelösa av kylan, så jag gick in och eldade i kaminen istället.
Resten av kvällen gjorde jag inte mycket alls, jag experimenterade med att värma kall mat på kaminen men det var lite väl effektivt, kycklingen började stekas efter bara ett par sekunder. Då provade jag att sätta en kastrull med vatten bad under istället och det fungerade bättre, men värmde inte särskilt effektivt och vattnet bara kokade bort hela tiden. Men slutligen var kycklingen inte längre kall i alla fall så jag tittade på de sista avsnitten av Bones Säsong 5 och åt lite kyckling och rensade resten från ben, fett och skinn.

Senare på kvällen när jag hade sett klart på Bones och börjat på 27 Dresses så poppade jag lite popcorn som mellanmål och jag kan inte minnas när jag sist poppade egna popcorn hemma. Jag föredrar faktiskt de där färdigpoppade Estrella i påse, men sånt får man inte säga, folk blir faktiskt riktigt upprörda...


I vilket fall, trots allt strul så gjorde den här fredagen att mitt hopp om mänskligheten ökade betydligt. Det är så fint att se alla göra sitt bästa för att hjälpa andra i snökaoset och att de jobbar på sitt tålamod. Det är underligt egentligen att alla dessa surkartar faktiskt blir mjukare och gladare så fort de slipper vardagens lunk, även om det innebär förseningar och besvär.

Hurvida den Belgiska ängeln fått tillbaka sin bil eller ej, det vet jag inte. Men jag funderar på att sms:a och fråga.