Det blev bröd, smör, ruccola, stekt ägg, majonnäs och cocktailtomater. Mackan blev jättestor och räckte till frukost, mellanmål och nästan lunch också.
Jag gick tidigare från jobbet på eftermiddagen, jag skulle hämta upp L strax efter 14 för att åka in till Östasiatiska museets utställning av den Kinesiska Terrakottaarmén. L skulle ju åka tillbaka till Gambia på tosdagsmorgonen så det här var sista chansen, utställningen stänger den 20:e februari. Jag hämtade upp henne och dottern M och vi åkte in mot stan, plötsligt var det enorma köer i Sollentuna men de släppte lika plötsligt och vi vet inte vad de berodde på, men M hann bli nervös eftersom hon skulle in till stan för att tenta. Vi släppte av henne och åkte till Skeppsholmen och hittade parkering och allt. Sen letade vi oss slutligen fram till den tillfälliga utställningen i en gammal krigsledningscentral. Trots de steniga, fuktiga väggarna var det varmt nog att gå utan jacka därinne, ute var det svidande kalla vindar och -5-10 grader. L's son O mötte upp oss och vi gick igenom utställningen och läste varenda skylt noga. Underligt det där med terrakottaarmén, jag menar hur kan någon motivera att göra 8000 stycken fullstora terrakottasoldater? De följande dynastierna gjorde åtminstone miniarméer istället...
De är i alla fall fantastiskt vackra och välgjorda, det kunde lika gärna vara riktiga personer. Ingen är den andra lik och de har personliga och verkliga drag allihopa. Tydligen kan man till och med se vilken region "personen" kommer ifrån.
Om man betalar för att se terrakottaarmén gäller biljetten även på Östasiatiskamuseet under den dagen så vi tog chansen att gå in även där. Det var något jag var glad att jag inte betalat speciellt för, det var rätt trist om jag ska vara ärlig. Lite stayer, krukor och böcker, en massa prylar helt enkelt och sånt tycker jag är rätt trist och det verkade L och O också tycka. Vi gick alltså kvickt igenom utställningen och förundrades över hur oförutsägbar även döden är. I en monter fanns ett skelett utställt, det var en jordbrukare som levde för 4500 år sedan i Kina, nära Gula floden. Han hade antagligen inte rest eller vandrat längre än ett par mil under sin levnad och nu är han plötsligt i Sverige, ett land han inte ens kände till att det fanns. Det är nästan lite tragiskt tycker jag, hur lång tid måste det gå för att vi ska tappa respekten för gravfriden?
Vi plockade upp M igen och åkte hem mot Väsby, när jag sa att jag skulle köpa sushi till middag ville de andra också göra det, så vi åkte till sushibutiken på Centralvägen och handlade. Sen gick de ned till stationen för att åka hem med M's bil och jag åkte hemåt. Väl hemma eldade jag lite i kaminen för första gången sedan söndagen och så åt jag lite sushi. Vid 19 hämtade jag upp C och så åkte vi till pysselkväll hos mamma.
Vi var inte så många men hade trevligt ändå och jag testade dem som vanligt på quizzet från i måndags. Resten av tiden jobbade jag med vår jobbförenings databas, jag har nu jobbat med det i runt 20 timmar och jag har kommit ungefär 1/4 på väg.
Senare på kvällen hemma så gick jag och Turre ut, nu var det -10 grader och det är man ju inte van vid längre, Turre gick omkring på tomten i nån minut och sen hörde jag hur han sprang iväg i en rush. Jag är ju inte särskilt orolig att han ska springa iväg men sa till honom och kikade över trappräcket efter vad han jagat iväg. Liksom jag misstänkte var det vår rävhona som han jagat ned för slänten, hon tycktes bära något i munnen. Turre är inte aggressiv eller så alls, han vill bara inte att hon är på vår tomt. Han räknar den delen vi har gräsmatta på som vår tomt, han vet inte att slänten egentligen är vår också, så han jagar räven fram till slänten och sen stannar han och ser henne springa iväg. Jag kunde inte vara stoltare. Räven är troligtvis i egenskap av rovdjur inte riktigt välkommen på Turres revir, hon är för lik en katt eller hund och så länge han inte är elak så får han bestämma det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar