Jag blir galen

13/7 Fredagen den 13:e och dags att åka hemåt... När jag vaknat gick jag upp och packade min väska, det var en utmaning att få i allt. Sen gick jag ner till Starbucks för frukost men först frågade jag om jag kunde få en sen utcheckning och med tanke på att jag bott 8 nätter hos dem så blev jag inte förvånad när de sa ja.
Efter en frukost i solen i lugn och ro med min bok så traskade jag mot Piccadílly och Lillywhites. Där säljer de kläder till låga priser och ett av mina favoritmärken är Lonsdale och det säljer de där.
Jag hittade tre t-shirtar för runt 40:- styck så jag kpte all tre färgerna faktiskt och så köpte jag en huvtröja med korta ärmar och en mörkgrå t-shirt. Alltihopa gick väl på runt 300:- eller nåt, det är ju överkomligt.
Jag handlade lite grejer på Boots också och sen gick jag och åt en won ton soppa i China Town och så gick jag tillbaka till hotellet och försökte packa det sista i min sprängfyllda väska.
Jag hade ju hittat ett paraply en av kvällarna i London också och jag är ju en sån som inte kan lämna saker, särskilt när de är gratis. Det var tur att paraplyet var så litet.
När jag skulle checka ut började jag märka av att det var fredagen den 13:e. Nu ville de ta betalt för att jag bett om sen utcheckning, det sa de inget om när jag bad om det. Det brukar ofta vara en servicegrej och det minsta man kan begära är att de informerar om att det kostar, dessutom hade jag bott där i 8 nätter och det är inte gratis att bo i London kan jag lova. Slutligen tog hon bort den extra posten och jag gick mot tunnelbanan.
Strax senare var jag på väg i god tid till Heathrow.
Det gick fort att checka in och gå genom säkerhetskontrollen och sen gjorde jag enligt min tradition och åt sushi på Itsu. Jag hällde cola i muggen jag bett att få och det rann ut rätt på brickan... fredagen den 13:e... det var hål i botten på muggen.
Lagom till boarding tog jag mig till gaten men då fick vi veta att det var ett tekniskt problem med planet och att vi skulle bli försenade. Jag satte mig på en bänk vid fönstret en bit från de andra, de flesta gick dessutom tillbaka till terminalen. Jag somnade till en stund där i hörnet och lugnet och vaknade av att de sa att de fixat felet och att det var dags att gå ombord. Det var ju i alla fall en halvtimme mindre än de beräknat, vi var bara 1½ timme sena...
Det visade sig bli den sämsta flighten jag varit på någonsin. Vi fick en macka var vilket är trevigt, men min smakade underligt och när jag öppnade den visade det sig att salladen inuti var rutten...
En tjej några rader bakom oss reste med två barn varav det ena skrek hela tiden. Han var inte ledsen, han var inte arg, han bara skrek... Jag antar att han gillade att höra sin egen röst och mamman tyckte visst att det var enklast att låta honom vara. Efter att ha bett flygvärdinnorna att be henne att säga till honom tre gånger så kände jag hur mitt blodtryck gick upp farligt högt och att jag snart skulle lappa till henne eller ungen. Det som störde mig mest var att under de drygt 2 timmarna vi var på planet så sa hon till honom en enda gång att vara tyst.
Jag blir galen på såna föräldrar som inte bryr sig om folk omkring dem. Vi var många som hade velat passa på att sova lite och ingen av oss lyckades i oväsendet.
Slutligen landade vi i alla fall och vid det laget var vi "bara" 1 timme sena. Pappa väntade utanför och körde mig hem.
Jag orkade inte göra något alls resten av kvällen, jag packade inte ens upp vilket jag alltid gör direkt.
Turre sov som en stock i soffan, det är jobbigt att vara hemifrån, det kände jag också.